Att Hufvudstadsbladet under så gott som hela 2000-talet befunnit sig i ett nästan permanent tillstånd av osäkerhet och kaos är knappast någon nyhet för den som följer med tidningen. Samma sak gäller kritiken som riktats mot ägarföretaget KSF Medias ledning, såväl av läsare som tidningens egna journalister – med Staffan Bruun bland de mest högljudda.
Det mest intressanta Bruuns bok Mitt liv på HBL har att erbjuda är således inte de bekanta klagomålen om ologiska prioriteringar, absurda kortlivade digitala satsningar och ledningens allmänna inkompetens. I stället ger boken en välkommen noggrannare inblick i exakt hur den massiva omvälvningen gick till, och, om än aningen indirekt, hur de destruktiva reformerna trots protester kunde fortsätta, eftersom inget alternativ egentligen fanns.
Med 36 år som journalist på HBL i bagaget kan Bruun tänkas vara ytterst kvalificerad för att uttala sig om ”en tid då tidningsbranschen förändrades totalt”, som det står på baksidan av boken. Det är ändå inte vad han i första hand utger sig för att göra. Papperstidningens globala nedgång är ett bekant fenomen, men Bruuns ambition med Mitt liv på HBL är att visa att skulden för de dåliga resultaten i HBL:s fall inte (åtminstone entydigt) kan skyllas på utomstående faktorer.
På uppdrag
De första tre fjärdedelarna av boken, som totalt innehåller 41 korta kapitel, består främst av fragmentariska historier från Bruuns karriär som reporter eller sammanfattningar av hur diverse skeenden på redaktionen gått till. En kompromisslös kärlek för såväl reporteryrket som HBL framkommer.
Innan 2000-talets svårigheter slår till är det frid och fröjd för den unga Staffan Bruun. Den ivriga reportern åker omkring världen på Tintin-aktiga äventyr, som han får ut mera av än bara själva nyheten – spännande eller rentav farliga upplevelser, intressanta möten, viktiga lärdomar och så vidare. Världen som skildras i dessa kapitel känns på ett lite mysigt sätt enklare än dagens värld, lättare att tyda. Boken är också väldigt grabbig – av de närmare 400 namn som vimlar förbi på bokens sidor är över 80 procent män.
Efter ett tiotal kapitel om Bruuns äventyr råder det ingen oklarhet om att denna romantiserade version av nyhetsreporterns yrke är idealet för honom. Till det hör också en rättfram och rätt så okomplicerad syn på journalistik – så gott som genast när Bruun får in foten i branschen i slutet på 70-talet reagerar han på de äldre journalisternas Sovjetkontakter och mediernas politiska självcensur, och vägrar följa deras oskrivna regler. Med åren resulterar det i färdiga reportage som nekas publicering. På 90-talet bekänner sig Bruun ännu entydigt till konsekvensneutralitetsprincipen, och förundrar sig över chefredaktör Erik Wahlströms policy att alla publiceringsbeslut måste föregås av en analys av vem som gynnas eller skadas av en artikel.
Bakom den brinnande kärleken för nyhetsjournalistiken verkar det nästan i lika hög grad finnas ett adrenalinberoende som någon uttalad övertygelse om journalistikens viktiga roll i samhället. Vem som får det största scoopet eller hinner fram till någon händelse först blir nästan till en tävling mellan reportrar på olika tidningar. Alltid ändå i god sportsmannaanda, eftersom det framför allt är roligt.
Och visst är det lätt att förstå Bruun. Som journalistikstuderande nu, 40 år efter Bruun, känns det nästan omöjligt att ens föreställa sig att någonsin få uppleva motsvarande spänning i tjänsten för någon framtida arbetsgivare, ännu mindre en finlandssvensk tidning. Bruun är onekligen privilegierad, åtminstone för att han tillhör den generationen som hade de bästa förutsättningarna för att jobba som reporter.
På redaktionen
Efter en kort period som redaktionschef återgår Bruun 1997 till sin naturliga miljö som reporter, och efterträds på posten av Barbro Teir. Då blir det andra bullar på redaktionen, och den bruunska idyllen börjar sakta men säkert nedmonteras. Till en början smakar kritiken lite ”allt var bättre förr”, då Bruun verkar motsätta sig all utveckling som sker under den nya ledningen, från layoutreformer till prioritering av kultur och lokalreportage i tidningen. Det är inget fel på dem i sig, men resurserna tas från nyhetsbevakningen.
Så småningom börjar man som läsare ändå bli mer och mer bekymrad. Bruun skildrar en tidning som med ett oberäkneligt beteende genomför reform efter reform i desperata försök att stå i spetsen för utvecklingen. En ny företagskultur får fotfäste på Mannerheimvägen 18, vilket leder till att HBL blir en mera osäker och hierarkisk arbetsplats än någonsin tidigare, med en ledning som sparkar och anställer personal impulsivt och utan hänsyn till kollektivavtal eller fackets protester.
Ännu mera bekymrande blir det då den värsta digitaliseringshybrisen slår till. Konsultföretag efter konsultföretag får fria händer och miljonarvoden av ledningen, vilket resulterar i hopplösa försök att tvångskläcka idéer och innovationer som magiskt ska fixa ekonomin. Under några år tvingas redaktionen regelbundet utstå framtidsverkstäder, flummiga seminarier och övningar i mindfulness. Resultatet: en mängd dödfödda digitala satsningar och appar som inte inbringar ens en bråkdel av vad de kostat att utveckla.
Medan allt detta pågår är det fortfarande papperstidningen som står för omkring 90 procent av inkomsterna, trots den ständigt minskande upplagan. Svante Wahlbäck, som hinner vara vd för KSF Media i åtta månader (och lyfta vd-lön i ytterligare ett år), lyckas 2017 halvera koncernens årliga förlust från 8,6 miljoner till 4,2 miljoner genom att göra sig av med konsulterna. I dag är HBL tillbaka där man var 2014, med bara papperstidning, e-tidning och webb.
Huvudansvaret för den misslyckade driften av HBL lägger Bruun på styrelseordförande Christoffer Taxells axlar. Taxell utnämnde Kaj-Gustaf Bergh till vd 2006, och har under varje katastrofal reform låtit bli att ingripa trots att han har haft makten att göra det. Bruun glömmer dock inte att nämna alla de övriga personer han anser vara delansvariga, med tillhörande utförliga redogörelser över vederbörandes brister, såväl personliga som professionella. Att Bruun verkligen utnyttjar den ärlighet han har råd med känns rimligt och är dessutom ganska underhållande, men läsaren påminns om att Bruuns upplevelse av händelserna kan skilja sig från någon annans, vilket han också själv påpekar.
Särskilt Bergh får en minst sagt osmickrande behandling. För Bruun symboliserar han kärnan i hela nedgången – personer utan någon kunskap eller erfarenhet från tidningsbranschen som kommer in och bestämmer hur allting ska skötas. Missnöjet med ledningen understryks av att Bruun alltid kommer ihåg att nämna chefernas löner, som oftast uppgår till fullständigt orimliga summor med tanke på arbetsinsatsen. Det implicita lösningsförslaget här verkar vara någon slags mera demokratisk arbetsplats, ett intressant spår som Bruun tyvärr inte går vidare på.
Blicken både framåt och bakåt
Bokens starkaste argument blir till sist nostalgin, och den är naturligtvis förvrängd. Att HBL under sin storhetstid hade råd med att vara en riktig rikstidning och skicka ut reportrar till alla världens hörn var ett privilegium möjliggjort av marknadsegenheter specifika för just det ögonblicket i historien. HBL var inte samma tidning som nu med bättre resurser och bättre ledning, utan något helt annat – en produkt av sin tids ekonomiska, teknologiska och samhälleliga omständigheter.
Det torde inte behöva sägas att tidens gång inte kommer att vända sig bakåt. Till skillnad från Bruun verkar åtminstone Taxell, Bergh, Teir, med flera, redan för länge sedan ha kommit till den rätt så självklara slutsatsen att business as usual inte längre är ett alternativ. Att de åtgärder som sedan gjordes ledde till mera skada än nytta har Bruun rätt i att påpeka, men den annars berättigade kritiken tappar sin udd i den täta dimma av melankolisk nostalgi som präglar hela boken.
Å andra sidan kan det också tänkas att nostalgin tvärtom är väldigt medvetet placerad för att i stället stärka kritiken. Ju mera man saknar det forntida HBL, vilket jag är säker på att en stor del av Bruuns läsare gör, desto mera förödande kommer ledningens missar att framstå som. Med Mitt liv på HBL verkar Bruuns mål vara att konvertera dessa starka känslor till konkreta insatser för att rädda tidningen, vars undergång han är genuint orolig för.
En fördel med Bruuns diagnos är att det är relativt lätt att hålla kvar hoppet. Om svårigheterna bara beror på en inkompetent ledning, kan väl en ny, bättre ledning vända på riktningen? På den tonen avslutas boken. Taxell och Bergh lämnar skeppet, och hur morgondagens tidning ser ut återstår att se. N
Text: Elis Karell
Foto: Niklas Sandström
Staffan Bruun: Mitt liv på HBL. Förlaget, 2018
