Joakim Medins nya bok är den bästa och mest aktuella skildringen av Viktor Orbáns Ungern som finns tillgänglig på svenska, anser Lars Sund.
Exporterar Ungern illiberalism? löd rubriken på Peter Lodenius presentation av Heino Nyyssönens bok Tasavallan loppu? Unkarin demokratian romahdus i Ny Tid 8/2018. Även på svenskt håll väcker utvecklingen i Viktor Orbáns Ungern intresse och oro och skeendet i landet skildras utförligt i en nyutkommen bok av frilansjournalisten och Ny Tid-medarbetaren Joakim Medin.
Medin har framför allt bevakat Mellanöstern och kriget i Syrien, och blev vårvintern 2015 fängslad av regimen i Damaskus men släppt efter en vecka i syriskt fängelse. I flera år har han även följt den politiska utvecklingen i Ungern, ett arbete som i våras resulterade i boken Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern. Det är en viktig bok. Medin ger en dagsaktuell bild av Viktor Orbáns Ungern och av Orbán själv – den före detta liberalen som vandrade högerut och som sedan han för andra gången valdes till premiärminister i Ungern 2010 systematiskt har arbetat på att demontera landets demokrati. Eller rättare sagt göra om Ungerns politiska system till en ”illiberal demokrati”, ett uttryck myntat av journalisten och författaren Fareed Zakaria i en bok med just den titeln 1997. Det är ingenting Viktor Orbán ens försöker dölja. Tvärtom talar han stolt om sitt politiska projekt.
Boktitelns ”Orbánistan” anspelar förstås på flera av de centralasiatiska republikerna, som efter Sovjetunionens fall styrs av mer eller mindre egenmäktiga och korrupta presidenter. Medin skildrar Orbáns förvandling från liberal i slutet av 1980-talet fram till dagens högerpopulist, som inte drar sig för att utnyttja antisemitism och islamofobi i sitt projekt att erövra och behålla den politiska makten i Ungern.
Det kommunistiska systemet i Ungern – ”den gladaste baracken i hela Österuropa” som någon skämtare uttryckte det – kunde avvecklas utan våld och blodsutgjutelse. Ett avgörande datum var den 16 juni 1989, då en ceremoni hölls på Hjältarnas torg i Budapest för att gravsätta kvarlevorna av Imre Nagy, premiärminister i den ungerska regering som bildades vid upproret 1956 och avrättad två år senare. Yngst – och mest radikal – av de sex talarna som framträdde vid ceremonin var den långhåriga, skäggiga juridikstudenten Viktor Orbán, som i en passionerad appell krävde demokrati, ett flerpartisystem i Ungern och att de sovjetiska trupperna lämnade landet. Talet ledde till att Orbán hamnade i rampljuset – där han förblivit sedan dess.
I Ungerns första fria val 1990 fick Fidesz, det då liberala parti Orbán och 36 andra juridik- och ekonomistuderande hade bildat 1998, nio procent av rösterna och säte i parlamentet. Så småningom uppstod strid inom partiet om dess framtida inriktning. Fidesz backade i valet 1994, vilket ledde till att partiledningen valde att gå högerut – en manöver som underlättades av att högerpartiet MDF i praktiken kollapsade efter att ledaren och landets dåvarande premiärminister József Antall avlidit i cancer. Viktor Orbán klippte håret och började klä sig i strikta kostymer; talet om frihet ersattes av tal om fosterlandet och traditionerna. Paul Lendvai skriver i sin biografi Orbán – Europe’s New Strongman att han helt enkelt bytte ideologi precis som man bytte kostym.
Orbán övergick inte bara till en allt mer nationalistisk retorik, också högerpopulistiska tongångar hördes allt tydligare i hans och Fideszs retorik. Den politiska omgörningen lönade sig till en början väl – i valet 1998 röstade 28 procent av ungrarna på Fidesz, trötta som de var på den vänsterliberala regeringen, dålig ekonomi och korruption. Tillsammans med två små högerpartier bildade Viktor Orbán regering. Han var 35 år gammal och blev Europas yngste premiärminister.
Den konservativa och nationalistiska premiärministern förde in Ungern i Nato och beredde marken för EU-medlemskapet 2004. Samtidigt fortsatte Fidesz att spela på de nationalistiska strängarna, försökte usurpera nationella symboler som flaggan och nationalsången och cementerade ett vi mot dem-tänkande. Den här gången gick det inte lika bra som 1998: Fidesz fick se sig besegrat av en koalition av socialdemokrater och liberaler i valet 2002. Nederlaget verkar ha kommit som en chock för Orbán och istället för att driva en aktiv oppositionspolitik startade han ett slags kallt krig mot regeringen. Han åkte runt i Ungern och bildade tillsammans med bland annat de katolska och reformerta kyrkorna ”medborgarcirklar”, en utomparlamentarisk gräsrotsrörelse, som givetvis var lojal mot Fidesz. I valet 2006 lyckades den sittande vänsterliberala regeringen få förnyat förtroende, men i september samma år läckte bandinspelningar till medierna, där den sittande premiärministern Ferenc Gyurcsány hörs erkänna att man ljugit om det ekonomiska tillståndet i Ungern, som var betydligt sämre än regeringen lät påskina. Följden blev öppna kravaller och splittring inom vänstern. Fidesz och det ännu mer högerextrema partiet Jobbik utgjorde den enda verkliga oppositionen, som skickligt fångade upp ungarnas missnöje med ekonomin och den utbredda besvikelsen över att marknadsekonomin och EU-anslutningen inte lett till den guldkantade framtid som förespråkarna ställt i utsikt. I valet 2010 vann Fidesz en jordskredsseger och fick över 53 procent av rösterna, vilket genom det ungerska valsystemets utformning gav partiet i en supermajoritet – två tredjedelar av platserna – i parlamentet.
Det är nu som Orbán på allvar påbörjar de politiska förändringar som är på väg att göra – eller redan har gjort – Ungern till en illiberal demokrati och en förebild för högerpopulister över hela Europa. Under den första mandatperioden mellan 2010 och 2014 drev Fidesz genom 859 nya lagar. För att neutralisera oppositionen använde man sig av ett kryphål i det ungerska politiska systemet. Medan en lagproposition från regeringen kräver lång behandling i utskott och expertkommittéer är det mycket enklare för en enskild parlamentsledamot att lägga fram en lagmotion – som Fidesz kan rösta genom med sin supermajoritet. På det sättet har Orbán lyckats beröva det ungerska rättsväsendet en stor del av dess självständighet. En ny grundlag antogs (ingen vet ens vem som skrivit texten). Nya medielagar har ökat regeringens makt över press, radio och tv. Kontrollen över ekonomin har centraliserats, liksom en lång rad andra viktiga samhällsfunktioner. Allt mer makt har hamnat hos Orbán och hans närmaste medarbetare; få diskussioner lär föras i regeringen, som närmast fungerar som en gummistämpel för beslut som levereras färdiga från premiärministerns kansli.
I valet 2014 behöll Fidesz regeringsmakten, trots att partiet förlorade väljare. Året därpå drabbade ”flyktingkrisen” Europa. Orbán har som bekant utnyttjat den situation som uppstod hösten 2015 maximalt. Tillsammans med de andra länderna i Visegrádgruppen – Polen, Tjeckien och Slovakien – har Ungern envist vägrat ta sin del av EU:s gemensamma ansvar för flyktingarna. I stället har Orbán byggt stängsel och tagit sin islamofobiska retorik till nya lågvattenmärken. I vårens val handlade hans valkampanj enbart om flyktingfrågan, muslimer och miljardären och mecenaten George Soros, född i Ungern som György Schwarz för 88 år sedan. Enligt en fantastisk konspirationsteori står Soros bakom flyktingströmmen, detta i akt och mening att slå sönder det kristna Europa och ta över makten. Det låter fullkomligt tokigt men tyvärr har Orbáns retorik gått hem hos de ungerska väljarna, som gav honom och Fidesz förnyat förtroende i det ungerska parlamentsvalet i våras (tyvärr sätter Joakim Medin punkt för sin skildring av Ungern strax före vårens val, vilket är synd – en eftervalsanalys hade suttit bra). Av allt att döma fortsätter Ungern att marschera längs den illiberala demokratins väg.
I Orbánistan granskar Joakim Medin Viktor Orbán och det Ungern han försöker skapa genom noggrann rapportering av fakta och otaliga – kanske lite för många – intervjuer med kritiker, utomstående bedömare och företrädare för regimen och försvarare av Orbán. Fram träder bilden av en politiker sprungen ur små omständigheter på den ungerska landsbygden, som verkar ha en märklig karisma och en enorm makthunger. Orbán omger sig med en liten krets av vänner – några av dem är barndomskamrater från hembyn – som har blivit mycket rika de senaste åren, precis som Orbán själv. Korruptionen är uppenbarligen vida spridd i den nya maktelit som Orbán byggt kring sig. Ideologiskt framstår han närmast som en opportunist: ”Att göra sig själv och sina förtrogna till en ny samhällselit verkar vara det projekt som ligger Orbán allra närmast om hjärtat. Det är därför så många kritiker i Ungern anser att premiärministern bara spelar charader med sin politiska retorik. Att Orbán inte har någon ideologi”, skriver Medin.
Jag vet inte om det går att sammanfatta Viktor Orbán bättre. Bilden som Joakim Medin ger sammanfaller till stora delar med den som Paul Lendvai tecknar i sin biografi från i fjol, Orbán – Europe’s New Strongman. Inte minst intressant är den taktik Orbán-regimen ständigt tar till när den mött kritik utifrån, framför allt från EU. Först gör man allt för att förhala svaren på de frågor man får; till slut backar man, för det mesta på några få perifera punkter, medan de centrala delarna av ”reformerna” står kvar. Förhalningstaktiken har de senaste åren visat sig förvånansvärt framgångsrik. När det gäller EU spelar Viktor Orbán ett mycket högt spel. Han är å ena sidan unionens bad boy, som kritiserar Bryssel och vägrar följa beslut därifrån. Samtidigt är han beroende av EU:s pengar. Utan nettobidragen från EU skulle Ungerns statsfinanser krascha, konstaterar Medin.
Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern är såvitt jag kan se den bästa och mest aktuella skildringen av Orbáns nya Ungern som för närvarande finns på svenska och måsteläsning för alla som vill förstå sig på vad som sker där. Boken vore ännu bättre om dispositionen stramats till, som det nu är blir antalet intervjuer som redovisas lite väl många. En språklig genomgång hade inte skadat. Ett litet påpekande till förlaget: ”fotnot” heter inte ”fotnötter” i pluralis.
Exporterar Ungern illiberalism? var frågan som ställdes i början av den här texten. Joakim Medin svarar nog obetingat ja. Just därför är hans bok så viktig läsning – vi måste förstå vilket system man från höger vill pådyvla oss. N
Lars Sund
Joakim Medin: Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern.
Verbal, 2018.
Kommentar: Idealtorg för krypskyttar
Den hjältebegravning av Imre Nagy som nämns i Lars Sunds text här intill gick lugnt, ordnat och värdigt till. Men det var inget som initiativtagaren, den unge premiärministern Miklós Németh, tog för givet. Han var livrädd.
Németh är huvudperson i filmen 1989 (www.1989thefilm.com), där han intervjuas på djupet om sin – faktiskt även 30 år senare överraskande stora – roll i att järnridån föll.
Németh – född 1946 och en av Europas yngsta statschefer när det begav sig – berättar på sin lite hemsnickrade USA-engelska att han aldrig visste hur stora delar av statsapparaten han hade med sig då reform på reform genomfördes och gränserna till slut öppnades. Säkerhetstjänsten verkade ändå stå på hans sida, så han förhandlade ofta och ingående om begravningsarrangemangen.
Allt kring Hjältarnas torg var då – precis som i dag – närmast idealiskt för krypskyttar. Alla byggnader i närheten bjuder på sicksack-strukturer snarare än raka takkanter och även de snirkliga statyerna och monumenten är lätta att gömma sig bland. Säkerhetstjänstens självförtroende var därmed inte på topp inför den känsliga begravningen, men de gav Németh ett mycket konkret råd. Att han gjorde som de sade syns på filmklippen från begravningen, där han under den djupaste tystnaden har ett annat rörelsemönster än alla som står runt honom. Så här säger Németh i slutet av dokumentärfilmen, inspelad 2014:
”De sade att krypskyttar inte kan träffa rörliga mål på det avståndet. Så vad som än hände var det viktigt att mitt huvud hela tiden var i rörelse.”
Öjvind Strömsholm
