Mikael Brunila.
Jag läser citatet högt under en solig sommardag för några kamrater någonstans i Hangö skärgård. Mottagandet är entusiastiskt: träffsäker och klatschig definition! Kommunen – i Pariskommunens, inte den administrativa finska kommunens anda – har under de senaste åren återigen börjat namnge begäret för en kämpande och etisk vardagskommunism, här och nu. Därför är även efterfrågan för en koncis definition stor bland många av mina vänner.
Men citatet handlar egentligen inte om kommunen, utan om startupföretaget, och jag läser inte upp det från den senaste boken av något vänsterförlag, utan med små modifikationer från boken Zero to One (2014) av Peter Thiel, riskinvesterare och högerintellektuell.
”Positivt definierat, är ett startupföretag den största möjliga grupp av människor som du kan övertyga om en plan för att bygga en bättre framtid”, skriver Thiel.
Thiel är en av grundarna av betaltjänsten PayPal, den första stora investeraren i Facebook, en av de största delägarna i Tesla samt en uttalad och mycket tidig stöttare av Donald Trump. Med andra ord är Thiel en person som både kunnat styra och vinna på trender och händelser som andra haft svårt att ens förutspå. I Zero to One, som är baserad på hans föreläsningar på Stanford University år 2012, presenterar Thiel sin vision över de allmänna principer som ett framgångsrikt startupföretag bör följa. Boken är i det stora hela mycket läsvärd även för den breda vänstern.
Thiel inleder genom att måla upp en kontrast mellan utveckling genom globalisering och utveckling genom teknologisk innovation. Jämförelsen ger en första antydan på vad Thiel menar med titeln till sin bok, från noll till ett. Globalisering innebär enligt Thiel att man implementerar lösningar som fungerat på en plats på andra ställen, det vill säga mera av det samma – en upprepning från 1 till n (det vill säga endast en kvantitativ ökning). Teknologi, däremot, innebär att man skapar något singulärt och kvalitativt nytt – att man går från 0 till 1. Thiel definierar teknologi brett som praktiken att göra något bättre än förut, men lokaliserar sedan epicentrum av denna slags praktik i företagsvärlden och speciellt startupföretaget. Därifrån följer frågan: hur bygger man ett framgångsrikt startupföretag? Och följaktligen: Hur förändrar man världen?
Till skillnad från den nyliberala högern menar Thiel att konkurrens inte föder framgångsrika företag. Tvärtom är det omöjligt att göra vinster på en marknad med kraftig konkurrens. Därför bör företag sträva till att etablera monopol.
Som ett exempel nämner Thiel Facebook, företaget vars framgångar gjort honom till en av de superrika i världen. Facebook startade litet, som en ny slags webbtjänst på ett enda campus, Harvard. Företaget tog sedan över den marknaden totalt och utnyttjade sålunda så kallade nätverkseffekter: en ny konkurrent hade haft det väldigt svårt att stiga in på marknaden och utmana det faktum att alla Harvardstudenter redan var sammankopplade genom Facebook. Samtidigt var Facebook som plattform konstruerad så att tjänsten var lätt att skala upp.
Det samma gäller Amazon. Nätjätten började med att erövra bokmarknaden och expanderade sedan så småningom till allt fler marknader. I dag är Amazon västvärldens varuhus, utan märkbar konkurrens. Både Facebook och Amazon skapade något kvalitativt nytt. De försökte inte ”störa” (disrupt) genom att jämföra sig med en existerande tjänst, utan deras produkt var genuint ny.
Thiels analys förlitar sig inte bara på en gedigen erfarenhet inom företagsvärlden, utan även på ett teoretiskt engagemang med den konservativa tradition som representeras av bland andra Leo Strauss och Carl Schmitt. I en essä publicerad 2004, i samband med ett akademiskt symposium kring samhällsvetaren René Girards memetiska teorier, målar Thiel upp en dyster framtid. Upplysningstänkare som John Locke marginaliserade frågor och konflikter om det goda livet och lycka till förmån för en friktionsfri och naiv världsåskådning. Thiel – som för övrigt var Girards elev under sina juridikstudier på Stanford – ser terrorattackerna den 11 september som dödstöten för denna världsåskådning men menar samtidigt att Väst har svårt att anpassa sig till den existentiella nivån i konflikten med islam, eftersom själva förnekandet av denna konflikt är vad som utgjort kärnan i vad som menas med ”Väst”.
Kanske det är just Thiels intresse för Carl Schmitt som förklarar varför han känns så förförisk för mig. Vänstern har alltid haft en problematisk men produktiv relation till Schmitt, vars teorier om det politiska beslutet, statsmakten och nödvändigheten att grunda all politik på distinktionen mellan vän och fiende är ovanligt nyktra och pragmatiska. Vad Thiel presenterar i sin text om Girard är en högerkonservativ tolkning av det som vänsterförfattarna Michael Hardt och Antonio Negri kallat för Imperiet, den globala liberala världsordning som gick att urskilja speciellt tydligt under 1990-talet då historien påståddes ha nått sitt slut. I Zero to One angriper Thiel mera indirekt liberalismens mest naiva sidor från höger, men inte genom en negativ kritik utan en positiv affirmation av en verksamhetsform – startupföretaget. Det är här Thiel lokaliserar förmågan att omstöpa hela samhället – att skrida från noll till ett.
Sålunda är Thiels bok – speciellt läst mot bakgrund av hans mera teoretiska text – ett slags messiansk self-help som placerar ett speciellt historiskt aktörskap hos företaget. Thiel lyckas presentera en form av klarsynt strategiskt tänkande som omfattar både en grupps interna dynamik och dess externa roll i samhället. Hur ofta kan vi säga det om en författare? Har någon skrivit så om kommunen?
Mikael Brunila
jobbar som datavetare på ett finskt startupföretag och gör sin avhandling i geografi på McGill University.
Foto: JD Lasica/CC
EDIT 19.9.2018: Korrigerat parentesens placering i femte stycket, tagit bort skribentens specifika arbetsplats från byline.
