Lars Sund: Omställning eller katastrof är de enda alternativen

Lars Sund
Lars Sund.
Det är mycket enkelt. Om vi ska förhindra jordens medeltemperatur från att stiga med mer än två grader måste vi inom de kommande fyra åren börja minska utsläppen av växthusgaser. Vi kan halvera världens utsläpp av växthusgaser till 2030 och klara Parisavtalets mål att hålla uppvärmningen under två grader med hjälp av teknik vi redan har – det visar en ny vetenskaplig rapport, Exponential Climate Action Roadmap, som presenterades vid det internationella klimatmötet Global Climate Action Summit i San Francisco i september. Ökningen av utsläppen måste kulminera senast 2020, varefter de omedelbart börjar minska.

Det finns inte längre tid att vänta.

För Finlands del handlar det rent konkret om att vi måste minska våra utsläpp av klimatgaser med 7 procent årligen senast från och med 2020, det vill säga om två år. Marknaden kommer inte på egen hand att klara av den här minskningen. Vi hinner inte vänta på att ny teknologi ska lösa problemen åt oss. Allt fler människor ställer om sin tillvaro så att klimatet belastas mindre, genom att exempelvis undvika att flyga och äta mer vegetariskt – det har jag själv gjort – och även om det är alldeles utmärkt så räcker det inte. Om vi ska avstyra en klimatkatastrof krävs politiska beslut.

Och då blir det enkla genast mer komplicerat.

I somras hade det gått jämnt 30 år sedan –James Hansen, klimatforskare vid Nasa, i sitt tv-sända vittnesmål inför ett utskott i den amerikanska kongressen slog fast att jorden med 99 procents visshet blir varmare och att uppvärmningen beror på mänsklig aktivitet. Hansens varning fick vid spridning, det var då många av oss för första gången kom i kontakt med begreppet global uppvärmning. Men inte mycket konkret hände; minst tre decennier har gått förlorade i arbetet att stoppa den globala uppvärmningen.

Hade vi redan i slutet av 1980-talet haft förstånd att inleda omställningen till ett fossilfritt samhälle hade vi sluppit de genomgripande och drastiska åtgärder som nu krävs. Omställningen handlar inte bara om att inom loppet av ett par decennier frigöra oss från beroendet av de fossila bränslen som i drygt 200 år drivit vår industricivilisation. Också ekonomin måste ställas om: gör vi inte slut med tillväxttänkandet kommer vi heller inte klara av att ersätta olja, kol och gas med förnybara energislag, som George Monbiot nyligen påpekade i sin kolumn i The Guardian. Dagens tillväxtekonomi måste ersättas med en cirkulär ekonomi, som bygger på hållbar konsumtion inom de-
ramar naturen ger oss.

Nu talar jag inte bara om klimat, utan om vår resursförbrukning generellt. Vi har för länge sedan överskridit de gränser som planeten satt, och konsumerar naturresurser i långt högre grad än de återbildas – vi lever inte längre på räntan utan tär på själva kapitalet, om man vill uttrycka sig i ekonomiska termer.

Några siffror visar hur det ligger till: den genomsnittliga finländarens årliga förbrukning av resurser motsvarar 38 ton material; den här mängden innefattar konsumtion av hushållsartiklar, livsmedel, resor, energi, värme, bostäder, samt även resurser för fritid och andra ändamål. Finländarnas materialkonsumtion måste minska till åtta ton per person och år för att vara hållbar. Det innebär bland annat att vi måste äta mindre, resa mindre, köpa färre saker (ett genomsnittligt finländskt hushåll äger idag 1 934 prylar) och bo på mindre yta.

De samhälleliga och individuella följderna av den här omställningen kommer att bli mycket omfattande – antagligen mer omfattande än vi kan och vill föreställa oss. Det handlar om ett lika omstörtande paradigmskifte som när jordbrukssamhället ersattes av industrisamhället; och förändringen måste ske snabbt, inom loppet av några få decennier. Men det hör vi ingen politiker säga. Den nödvändiga klimatomställningen lyser med sin frånvaro på den dagspolitiska agendan, vilket knappast är förvånande. Till och med vänstern skyggar för att på allvar ta itu med klimatet.

Numera nämner politikerna nog klimatet. Oftast hamnar det en bit ner på listan över prioriterade frågor. Men klimatet är ingenting som bara kan nämnas i förbigående. Klimatet är själva nyckeln till framtiden. Lyckas vi inte avstyra en skenande uppvärmning kommer civilisationen som vi känner den helt enkelt att kollapsa. Kulturer och civilisationer har gått under förut, ibland just på grund av klimatförändringar. Undergången har i de flesta fall varit utdragen. Romarriket tog exempelvis 400 år på sig att dö, men den här gången misstänker jag att det kan gå mycket hastigare – på några decennier istället för under flera sekel.

Jag är medveten om att jag låter förfärligt dramatisk. Men efter att ha följt klimatdebatten i många år och verkligen försökt sätta mig in i vad forskningen säger har jag kommit till slutsatsen att det är allvar nu, vi har nått den punkt där vi har att välja mellan att ställa om eller gå mot en katastrof. Jorden har hunnit bli drygt 1 °C varmare än under förindustriell tid, och vi ser redan följderna, framför allt i form av mer extremväder. Parisavtalets mål att hålla uppvärmningen under 1,5 °C har vi redan misslyckats med att uppnå (vändpunkten passerades så sent som i augusti). Nu måste vi klara tvågradersmålet.

En omställning är fortfarande möjlig, även om det är bråttom. Faktum är att vi finländare förut har klarat av att snabbt ställa om vårt samhälle. Efter det sovjetiska angreppet den 30 november 1939 infördes mycket snabbt en krigstidsekonomi i Finland, och hela landet inriktade sig på att klara av vinterkriget, medan allt oväsentligt sattes åt sidan. Vi måste faktiskt göra något liknande nu.

Sist och slutligen gäller det att få våra valda politiker att förstå att hotet är akut och att vi inte längre kan vänta – besluten måste fattas nu. Det behövs ett narrativ som kan övertyga människor om att vi inte kan fortsätta så här, att en omställning är nödvändig.

Det är egentligen ganska enkelt.

Och mycket, mycket svårt.

Men – som Margaret Thatcher brukade säga på sin tid – det finns ingen annan väg.

Lars Sund
är författare

Bilden visar en översvämning i Florida 2012. 

En reaktion på ”Lars Sund: Omställning eller katastrof är de enda alternativen”

  1. Tillväxt är inte bara mera mera järn ur jorden, utan idag sker den mycket på ett annat sätt: en bil konsumerar mindre bränsle år för år (bättre energiutvinning). En bil idag väger mycket mindre än för t.ex 20 år. Eller en “flygkilometer” idag drar mycket mindre energi än för bara fem år sedan. Det finns mer skog i Europa idag än för 100 år sedan. Skeppsfrakterna mellan kontinenterna drar knappt någon energi alls. Därför är det lönsamt (och faktiskt bra för miljön) att skeppa fisk för rensning till Kina (och tillbaka). Fisken blir bättre rensad för hand, mindre svinn. Bättre för handelsmannen och konsumenten. Och energin för frakten? Närmar sig noll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.