Jan Otto Andersson.
Hur ska vi se på riksbankens val av pristagare i ekonomi detta år? Priskommittén betonar att ”deras upptäckter har fört oss betydligt närmare svaret på frågan om hur vi kan uppnå uthållig och hållbar ekonomisk tillväxt i världen.” Det vill säga svaret på tidens gåta, som jag brukar kalla ”det globala etiska trilemmat”. Kan vi samtidigt uppnå ekonomisk tillväxt, global rättvisa och ekologisk hållbarhet?
Det bör genast sägas att global rättvisa inte direkt berörs av den forskning som Nordhaus och Romer bedrivit. Nordhaus har framförallt frågat vad det skulle kosta att uppnå ett bestämt klimatmål, till exempel en temperaturhöjning på högst två grader. Vad vore en ”optimal” klimatpolitik, som inte alltför mycket skadar den ekonomiska utvecklingen? Romer har ägnat sig åt att formulera tillväxtmodeller i vilka den tekniska utvecklingen kan påverkas genom olika arrangemang, som statliga stöd till privatföretag, patent och universitetspolitik.
Det är faktiskt också tveksamt om Nordhaus och Romer egentligen bryr sig om den ekologiska hållbarheten. I deras tillväxtmodeller ingår inte naturen vare sig som en nödvändig förutsättning eller som ett mål, värt att värna för sin egen skull. För båda är den långsiktiga ekonomiska tillväxten det avgörande. För Nordhaus hotas den av den globala uppvärmningen. För Romer är det avgörande att institutionerna och politiken stöder en tillväxtfrämjande teknologiutveckling. Ingendera har frågat sig om det är den ensidiga satsningen på ekonomisk tillväxt som lett till den ekologiska ohållbarheten.
Romer är övertygad om att vi kan hitta på och ta i bruk så betydande teknologiska förbättringar att vi kommer att kunna klara klimatproblemen. Han har ju visat att regeringarna kan driva på den tekniska utvecklingen. ”Humans are capable of amazing accomplishments if we set our minds to it”, säger han i en intervju för The New York Times.” Om vi bara sätter oss i sinnet att göra det ska nog allt gå bra; det kommer vi antagligen att få höra i samband med utdelningen av Nobelpriserna. ”För Romer verkar det som om idéer i sig skulle kunna övervinna bristen på vatten, förlust av biodiversitet, uttömning av mineraler, jorderosion, utsläpp och klimatförändring”, skriver ekologiekonomen Brian Czech. ”Som om idéer i all oändlighet skulle födas fram i människosinnen vilka för en kamp i en nersliten miljö, ett varmare klimat och skövlade jordbruksmarker. Romer är som en kock som hittar på recept utan att ha ett hum om varifrån ingredienserna ska komma.”
För Nordhaus är det inte lika lätt. Han vet att det kommer att kosta att försöka få ner fossilförbrukningen. Men som Romer tror han på en fortsatt ekonomisk tillväxt. I framtiden kommer människorna att ha en högre levnadsstandard också om klimatet blir varmare. Nordhaus bortser från riskerna för en okontrollerbar utveckling av klimatet. Han vill hitta en optimal balans mellan långsiktig tillväxt och uppvärmning.
Det gör han genom att diskontera framtiden, det vill säga att inte bry sig om framtida generationer på samma sätt som dagens. Genom att använda en hög diskonteringsränta i sin kostnads-intäktsanalys, blir radikala miljösatsningar inte lönsamma. Ju högre diskonteringsränta desto mindre orsak har vi att skära i vår konsumtion idag för att förbättra situationen för våra efterkommande. Nordhaus var en ivrig kritiker av den klimatpolitiskt mycket viktiga Stern-rapporten, för att den enligt honom använde en för låg diskonteringsränta. Medan rapporten använde en ränta på drygt en procent, förespråkade Nordhaus en sex-procentig diskonteringsränta, vilket innebar att endast begränsade investeringar för att minska utsläppen var ”lönsamma”.
För Nordhaus är den bästa lösningen att sätta ett pris på miljön och att låta nedsmutsarna betala för de skador på människors välbefinnande som klimatförändringen leder till. ”There is basically no alternative to the market solution”, säger han till The New York Times, men han säger inget om att världens fattiga drabbas hårt av högre kostnader för mat, vatten och bränslen.
Det sägs att priskommittén genom valet av de två ekonomerna vill ge en känga åt Trump för hans inställning till klimatfrågan och till universitet och forskare. Båda uttrycker sig också kritiskt om Trump. Men det krävs ju inte mycket för att vara progressiv i förhållande till denne. Även om Trump skulle ändra sin inställning, så att den bättre passade de tankar som Nordhaus och Romer företräder, så skulle han knappast bidra till ”svaret på frågan om hur vi kan uppnå uthållig och hållbar ekonomisk tillväxt i världen”.
Vårt huvudproblem är inte att uppnå ekonomisk tillväxt, vare sig uthållig eller hållbar. Vårt problem är hur vi kan leva bra utan att tvingas upprätthålla den ekonomiska växten i den redan rika världen. Hur kan vi fördela den globala produktionen och konsumtionen på ett rättvisare sätt? Hur kan vi lösgöra oss från fossilkapitalismens strupgrepp? Hur kan vi hindra att en global elit styr utvecklingen mot en superexpolatering av såväl människor som miljön?
Jag har ibland haft en personlig lista på ekonomer som skulle ha varit mer värda ekonomipriset än de som fick det. I år borde det ha gått till någon av dem som sett den kraftiga betoningen av ekonomisk tillväxt inte som en lösning på problemen utan som själva problemet. Jag ska här presentera tre på årets lista.
- Herman Daly. En pionjär inom ekologisk ekonomi. Har bland gett ut böckerna Steady-State Economics (1977, 1991), For the Common Good: Redirecting the Economy toward Community, the Environment, and a Sustainable Future (1989) och Beyond Growth: The Economics of Sustainable Development (1996).
- Tim Jackson. En mäkta populär avväxt-ekonom. Författare till Prosperity Without Growth: economics for a finite planet (2009). Översatt till svenska med titeln Välfärd utan tillväxt. Så skapar vi ett hållbart samhälle (2011).
- Stephen A. Marglin. En lysande kritiker av konventionell nationalekonomi. Hans viktigaste arbete bär titeln The Dismal Science: How Thinking Like an Economist Undermines Community (2008). Han frågar i ett av kapitlen ”Why is Enough Never Enough?” Varför är nog aldrig nog?
Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi
