Min kompis Peter Lodenius var:

av Mikko Zenger

Arbetsnarkoman: 1993 gjorde vi ett reportage om östra Slovakiens romer. Arbetstakten var tuff, speciellt den dagen då den intervjuade kommundirektören tvingade oss att tömma en flaska med örtkryddad sprit i ottan. På eftermiddagen blev jag lite svag och föreslog att vi skulle äta en bit. Kom inte på fråga. ”Det här är en arbetsresa”, påminde Peter. Senare avslöjade jag för honom att i ett skede då han svepte en öl och läste igenom sina anteckningar, smög jag mig bakom knuten och åt en omelett.

Samlare: Om sparande av tidningsartiklar och tedrickning hade varit olympiska grenar, borde Peter ha skickats till spelen som Finlands representant.

Utfodrare: Minst en gång i veckan knackade Peter på dörren till mitt arbetsrum och räknade upp middagsalternativen. På listan fanns alltid två eller tre av de grytor som han tillredde hemma på veckosluten, och som hade skojiga namn.

Närvårdare: En gång på småtimmarna fick jag ett anfall av andnöd på Ny Tid. Då jag låg och jämrade mig i mina plågor på soffan, kom Peter ilande med en salamismörgås och ett glas vatten.

Stark: Få klarade av att släpa på en sån mängd böcker, tidningar och gåvor som Peter hämtade från Berlin till Pärnu någon gång i slutet av 1990-talet.

Empatisk: Peter beklagade sig över att oredan på Balkan tvingade honom att försumma sina vänner. Och katten, stackarn. Han hade alltid tid för andras problem.

Brevvän: Från världen och ut i världen skickade han ständigt serier med vykort fullskrivna med pytteliten handstil. Vart månne jag har lagt ”Iran 8”?

Hemlighetsfull: Peter talade via sina artiklar. Om sig själv avslöjade han inte mycket, inte ens då han var stärkt av tjeckiskt öl. Hans vänners problem var alltid viktigare. Då jag frågade hur det stod till, fick jag alltid en rapport om hur Peters anhöriga mådde.

Känslig: År 2000 på Runö lyckades jag knäppa en bild, där Peter gosade med en liten, liten kattunge som krupit in i hans skägg.

Världsresenär: Östeuropa var favoritresmålet, men också Iran hänförde Peter. Liksom många andra finländare förbryllades han av det närgångna sättet i Indien. Jag minns hur den karismatiska medborgarorganisationsveteranen K. Viswanathan och Peter promenerade hand i hand längs med ett risfält i Kerala. Peter försökte upprepade gånger lösgöra sig från maestrons grepp. Förgäves.

Kunskapskälla: Om något var oklart i Ny Tids rike, fick hyresgästen rådet: ”Fråga Peter”. Och om Peter inte kunde svara, konstaterade han: ”Jag måste ta och fråga Laura (Lodenius)”.

Mikko Zenger
var Peters kompis sedan 1984 och Ny Tids underhyresgäst 1989–2010 som frilansjournalist. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.