Panama: en vildmark av kanaler, register och regnskog

Sara Ehnholm HielmDen 15 augusti 1914 seglade det första skeppet genom Panama-kanalen – ingenjörernas fest och stora stund. Den var ett resultat av 1800-talets stora imperialistiska tilltro till utveckling, industrialism, teknik och människan. Fransmannen Ferdinand de Lesseps, mannen som byggt Suez-kanalen, inledde och gav upp efter tio år, varvid hundratusentals vanliga franska investerare förlorade allting. 25 000 arbetare dog. Redan 1855 hade den transkontinentala järnvägen byggts över näset för att lättare nå guldfälten i Kalifornien. Under det projektet dog så många arbetare att en lukrativ biprodukt blev inlagda kroppar som såldes till medicinska fakulteter världen runt som undervisningsmaterial. De enda döda arbetarna som bokfördes var de vita.

Sedan tog USA över kanalprojektet och efter ett decennium ståtade en 77 kilometer lång kanal igenom jungfrulig regnskog med intrikata slussar. Kanalen är den första av de tre saker som alla känner till om landet Panama. Den andra är stråhatten, som kommer från Ecuador, och den tredje är Panama-pappren.

Ingen kan ha undgått läckandet av elva miljoner konfidentiella dokument från advokatbyrån Mossack Fonseca år 2016 som blev känd som Panama-pappren. Läckan riktade misstankar mot politiker, kändisar, investerare och kriminella från över 200 länder. Hemskt mycket har inte förändrats efteråt: EU har inte lyckats få igenom ett register för innehavare av utländska bankkonton och holdingbolag, skatteparadisen finns fortfarande kvar och efter press från England, Malta, Luxemburg och Cypern och allmän apati hos Tyskland och Frankrike (en razzia mot Deutsche Bank utfördes för bara några dagar sedan) torde de inte lyckas heller. Islands och Pakistans statsministrar avgick men de flesta prickade politikerna sitter kvar. Messi spelar fortfarande fotboll. Och Panamas president Juan Carlos Varela obstruerar utredningen om vad som riktigt sker i landet.

För mig är det en gåta varför ett land som redan har en så lukrativ tillgång som Panama-kanalen vill ha så sträng banksekretess att det i praktiken även blir ett paradis för skattesmitare och pengatvättare (troligtvis ett arv från general Noriega som tvättade för de kolombianska kokainkartellerna). I Panama City har 80 banker huvudkontor – i ett land med fyra miljoner invånare. Alla banker har byggt sin egen skyskrapa – staden har en silhuett som Manhattan i en liten råddig tropisk miljonstad med ett våtvarmt klimat. Från hela Centralamerika anländer folk i hopp om jobb till kåkstäder av metall. Landet har bland de största inkomstskillnaderna i världen.

Hela staden pryds av flaggor, rosetter och valspråk om Panama, patriotismen firar triumfer. Flaggan har historiskt haft en stark roll: under det så kallade flaggupproret 1964 hängde en skola upp enbart den amerikanska flaggan varvid studenterna gjorde uppror och hissade upp sin egen. Panamas flagga revs till slut i kravaller där 27 personer dog. De blev hädanefter nationella martyrer som hyllas varje år på martyrernas dag. Men november är självständighetsmånad då inte mindre än fem nationella helger firas till minne av landets olika faser på väg mot självständighet.

Panamas förhållande till USA har alltid varit komplicerat. USA har varit både räddare (från att bygga färdigt kanalen till att garantera självständighet från grannen Colombia) och kolonisatör – det rådde tidvis närmast apartheid med den avskilda kanalzonen mitt i huvudstaden där bara vita amerikaner fick bo och de ”zonians” som föddes där blev automatiskt amerikanska medborgare. Men Jimmy Carter – den amerikanska president som fattade flest anständiga beslut – lovade 1977 att ge tillbaka kanalen till Panamaborna år 1999 och så blev det.

Idag är Panama City fylld med nordamerikanska snabbmatshak, kasinon, enorma köpcentrum och SUV-bilar. Varumärkeskonsumtion verkar vara en religion, vid sidan om katolicismen som 85 procent av befolkningen bekänner sig till. De forna amerikanska områdena har nu sålts till rika panamabor och till expats och utlänningar, ofta nordamerikanska pensionärer. Öarna utanför som var militärområde har blivit allmänning, med promenadled, lekplatser, en stor hamn för kryssningsfartyg och obestämda hotell och restaurangkedjor.

Landet är mångkulturellt: en brokig blandning av ursprungsbefolkning, spanskt, afrikanskt, amerikanskt, kinesiskt, indiskt – många familjer kom för flera generationer sedan som arbetare för att bygga landet. Men alla kvinnor i reklamerna är ouppnåeligt blonda och med skimrande mjölkvit hy.

Efter att länge ha varit en militärdiktatur avskaffade Panama militären efter att Noriega föll, säkert för att han statuerat varnande exempel. Det cirkulerar skräckhistorier om honom: utbildad vid The US Army School of The Americas blev han först chef för den hemliga polisen, sedan diktator som förbjöd människor att yttra ordet ananas (eftersom Noriega bar öknamnet pineappleface) och till slut utlyste han sig själv till president och förklarade krig mot USA. Julen 1989 invaderade USA under George Bush senior landet i Operation Just Cause (som pressen döpte om till Operation ’Just cuz’) och efter några dagars stridigheter där vissa stadsdelar jämnades med marken, tog de Noriega till Miami och senare till ett fängelse i djungeln i Panama där han satt i 20 år till sin död 2017 – som ingen verkar sörja. Numera har landet endast polisväsen, men desto fler poliser.

Överlag är det minimala landet närmast storhetsvansinnigt när det gäller att sköta hela världens transporter av skepp, frakt, pengar. Det satsas enorma summor på infrastruktur: ny metrolinje, ny flygplats, en dyr utvidgning av Panamakanalen, som gemensamt beslöts om i en folkomröstning. Kanske på grund av alla bankerna verkar människorna ha lärt sig att inte bry sig om stora lån och alla stora projekt går redigt över budgeten – här byggs för framtiden. Men är det rätt väg?

Det verkar som om panamanierna tror att framtiden är likadan som nuet. Istället skulle man hoppas att de skulle följa grannlandet Costa Ricas exempel och satsa på turismen och naturen. Eftersom Panama är det smalaste stället i Centralamerika är det här alla djurarter passerar – för 3 miljoner år sedan var det här Nordamerikas och Sydamerikas kontinenter flöt samman och djurarterna bytte plats. Det har bongats över 990 fågelarter i landet – många flyttfåglar från Nordamerika – och 230 däggdjursarter. Det är ett otroligt rikt djurliv som kan beskådas också mitt inne i Panama City. I stadens centralpark hänger sengångare med sina fuktiga små trynen och svarta blanka ögon. De rör sig graciöst som ballerinor i slowmotion eller tai chi: med sina fyra lemmar är rörelsen hela tiden perfekt balanserad, pågående, kontrollerad. Marsvinsliknande agoutin grymtar i snåren, små mono titi-apor svingar sig i trädkronorna och stirrar tillbaka på turisterna, myrorna marscherar tungt lastade med bitar av gröna blad i slingrande rader, som liknar gröna landsvägar i miniatyr. Hackspettar, kretsande rovfågelsflockar, fregattfåglar, vadare, pelikaner, kolibrin, tukaner, mängder av fåglar jag inte känner: som trastar eller sparvar men rosenröda, klargula, blå. Sköldpaddsungar söker sig mot havet och månen, med samma instinktiva, sömngångaraktiga rörelser som nyfödda spädbarn drar sig upp mot bröstet.

Idag har Panama tagit tillbaka makten över sin kanal. Det kan kosta upp till en miljon dollar för ett skepp att segla igenom kanalen och där kan gå upp till 40 skepp per dag. Annars räcker det två–tre veckor att åka runt hela Latinamerika. Men vad händer om Nordvästpassagen blir isfri på grund av klimatförändringen? Eller om robotar tar över tillverkningen av varor som sedan inte längre behöver fraktas till i-länderna? Eller när kineserna trappar upp köpandet av mark och infrastruktur i landet? – köpandet är redan på gång.

Panama spelar med stora insatser och hittills har det gått vägen. Inkörsporten mellan Centralamerika och Sydamerika har alltid kunnat utnyttja sitt läge, lika lätt som att tälja guld eller borra fram den norska oljan. Det har nog aldrig funnits ett land som i så hög grad har definierats av transport och infrastruktur: för Panama är det uppenbart att det är vägen som är mödan värd.

Sara Ehnholm Hielm

är förlagsredaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.