Punken populariserade vegetarianism och djurrättsfrågor

av Janne Wass

Nittiotalets finländska punkvåg var den kanal via vilken många ungdomar fick information om miljöfrågor, vilket lade grunden för mycket av dagens klimataktivism. Ny Tid träffade en av centralfigurerna inom den moderna finländska punken.

I teveklipp från 90-talet framstår Depressionsfinland som insvept i en ständig asbestgrå filt, vars enda färgklickar är technoartisternas neongrälla latexdräkter. För ungdomar som växte upp under och strax efter ”laman”, framstod depressionen som ett normaltillstånd – inte som något exceptionellt. Det var under denna tid som en ny punkvåg växte fram i Finland, vilken knappast var en slump. Paralleller kan dras till de arbetarklassungdomar som under slutet av 70-talet då punken föddes, reste sig i protest mot etablissemanget. Två som var med då det begav sig på 90-talet var Jani Koskinen (t.v. på bilden) och Janne Tanskanen (t.h.), i lite olika roller.

– Då jag var yngre lyssnade jag på amerikanska band, som Rancid eller Social Distortion, men det kändes som om de på det lyriska planet inte riktigt var relevanta för min verklighet i Finland, säger Tanskanen.

– Sedan fanns det ju naturligtvis brittiska band, som The Clash. Men det brittiska samhället ser så annorlunda ut än vårt, och de problem som The Clash sjöng om hade sällan någon som helst kontaktyta till vår verklighet.

Men det här förändrades då Joensuubördiga Tanskanen i mitten av 90-talet såg bandet som sedermera skulle komma att bli ortens punkstolthet, Wasted.

– Och efter Wasted började det komma fler finska grupper, som Endstand, som inte bara gjorde jäkligt bra musik, utan också sjöng om saker och problem som kändes som om de berörde ens eget liv, som till exempel en framtid som fabriksarbetare.

Bra ideologi, hopplös musik

Wasted och Endstand var två av de centrala grupperna i den nya finländska punkvågen som vällde fram i slutet av 90-talet, där Jani Koskinen var något av en förgrundsgestalt, tillsammans med Janne Tamminen. Wasted frontades av bröderna Ville och Antti Rönkkö, och Tamminen var sångare i Endstand. Ett annat centralt band var Manifesto Jukebox, som grundades 1998, i vilket Koskinen spelade gitarr och bas. Kring de här, och några andra grupper, grundades en organisk gemenskap som hade sina rötter i den DIY-mentalitet och de ideologiska idéer som frodades inom punkscenen. En av frukterna av allt detta var skivbolaget Combat Rock Industry, som grundades i Helsingfors år 2000 av Jani Koskinen och Janne Tamminen.

– Som yngre lyssnade jag mer på metal och classic rock, och på den lilla ort där jag växte upp var det inte så många som visste någonting om punk. Sen flyttade det dit en kille som visste betydligt mer, och som introducerade mig till punkscenen, berättar Koskinen.

Snarare än musiken, var det just punkscenen som appellerade till Koskinen. Här fann han en vaken, samhällsintresserad grupp människor som gick sin egen väg och gjorde sådant de själva ville, ofta utan ekonomiskt stöd eller hopp om ekonomisk vinning. Framför allt diskuterades inom scenen frågor som fortfarande var marginella i den finländska samhällsdebatten på 90-talet: många av punkarna var vegetarianer och lyfte fram djurens rättigheter, miljötänk, återvinning och mänskliga rättigheter. Icke-kommersialismen, konsumtionskritiken och miljöaktivismen låg helt i linje med Koskinens egen övertygelse. Det fanns bara ett problem, säger han:

– Den musik som gjordes inom den finländska punkscenen på den tiden var alldeles fruktansvärd. Så vi var ett gäng som slog våra huvuden ihop och konstaterade att vi måste göra någonting åt saken.

Gör det själv

Sagt och gjort: resultatet var grupper som tidigare nämnda Wasted, Endstand, Manifesto Jukebox och några till – band som inte bara blev populära inom den finländska punkkretsen, utan som också spelade flitigt på europeiska scener. Från år 2000 framåt var navet i detta finländska punkhjul Koskinens och Tamminens skivbolag Combat Rock Industry, som senare utvecklades till en skivaffär, Combat Rock Shop, nyligen nedlagd.

I mars blir det premiär för en dokumentärfilm om Combat Rock Industry och dess betydelse för den finländska punkscenen. Regissör för filmen är Janne Tanskanen, själv stort punkfan som följt med hur 1990- och 2000-talspunken utvecklades kring skivbolaget. Tanskanen har bakom sig flera års erfarenhet inom filmbranschen, dels som musikkoordinator, men också som regissör för dokumentärfilmen Sk8 or Die (2011), i vilken han gjorde en djupdykning i den skateboard-subkultur i Joensuu som delvis växte upp sida vid sida med punkscenen. Den nya filmen Tee se itse-elämä: Combat Rockin tarina (Gör-det-själv-liv: Combat Rocks historia) är gjord med samma gör-det-själv-anda som dokumentärens objekt företräder: för efterproduktion och premiärkostnader har filmmakarna startat en crowdfunding-kampanj.

Ideologin är A och O

Punken föddes på 1970-talet som en motkultur, en revolt mot Systemet.

I både Storbritannien och USA urholkades välfärdssystemet och de spår av socialdemokrati som ändå funnits i ländernas lagstiftning började långsamt raseras: Reagan-Thatcher-eran låg för dörren. Arbetslösheten särskilt i Storbritannien var rekordhög, och en generation av unga, arbetslösa arbetarklassungdomar riktade ett upproriskt långfinger mot etablissemanget, adeln och traditionerna.

Politiskt medvetna band som The Clash, Black Flag, The Jam och artister som Billy Bragg, för att inte tala om svenska Ebba Grön, hade en uttalad vänsterideologi, eller företrädde olika typer av anarkism eller anarko-socialism. Straight Edge-rörelsen i USA och delar av den brittiska anarkopunkrörelsen byggdes kring miljöfrågor och framför allt djurrättsfrågor, och många av såväl artisterna som fansen var på 1980-talet veganer eller vegetarianer. Också uttalat nihilistiska eller apolitiska artister som Sex Pistols, New York Dolls, Ramones eller G.G. Allin var en del av punkens i sig politiska ungdomsrevolt, en utmaning av ett stagnerat status quo.

Denna samhälleliga relevans ser både Jani Koskinen och Janne Tanskanen som den mest centrala delen av punkrörelsen, eller ”punk-ideologin”, i den mån man nu kan tala om en enhetlig sådan. Hit hör inte så mycket de visuella elementen, till exempel irokesfrisyrer och landstigningskängor, som i populärkulturen gärna förknippas med punken.

– I något skede var de säkert en del av revolten, men i dagens läge är det knappast någon som ser speciellt snett på dig om du går klädd fast hur som helst på Helsingfors gator, säger Tanskanen.

Föregångare i miljöfrågor

Det som Koskinen är alldeles tydligt stolt över är hur många av de teman som punkrörelsen i Finland på 90-talet lyfte fram i dag har erkänts som viktiga samtalsämnen, och till och med blivit mainstream.

Miljöfrågor och vegetarianism omfamnas av både politiska partier, mainstreammedier och kultur-eliten. Annat var det i slutet av 90-talet, då vegetarianismen bredde ut sig bland många ungdomar, djurrättsrörelsen fick uppmärksamhet via de så kallade ”rävflickorna” och miljörörelsen främst förknippades med Greenpeaces aktioner och De gröna, vars politiska bana ännu var i barnaskorna.

– Visst känns det ju bra att samhället på bred front har anammat sådana frågor som man skrattade åt då vi framförde dem för 20 år sedan. ”En fas”, kallades det, nånting som vi skulle ”växa ur” då vi blev äldre.

Man kan tolka Koskinens och Tanskanens uttalanden som att punken på sätt och vis har nått sitt mål. 1978 portades Sex Pistols från Finland – frågan behandlades till och med på ministernivå – som farliga för Finlands barn. I dag sitter de gamla punkarna själva i både den kulturella och politiska eliten. Har punken blivit mainstream och medelålders?

– Nog måste det ju erkännas att det inte är ungdomar som går på våra konserter längre, säger Koskinen.

Är punken död då? Nja, ännu rör den ju på sig, menar Koskinen och Tanskanen, fast den under de senaste åren inte längre haft den samhälleliga genomslags-kraft som den en gång i tiden besatt. Sitt chockvärde har den förlorat för länge sedan.

– Inte har jag heller någonsin varit ute efter att chockera, utan det har mer handlat om att lyfta fram frågor som har varit viktiga för mig. Under 90-talet var jag kanske aningen mer radikal, åldern kommer inte ensam. Men samma värderingar informerar fortfarande min syn på världen och min vilja att påverka samhället, säger Koskinen.

Individualismen oroar

Men om punkmusiken då inte är ungdomarnas val av uttryckssätt i dag, var hittar man punkandan i dagens samhälle? Vissa har påstått att hiphopen är dagens punk.

– Säkert är det till viss del så, säger Tanskanen.

– En av punkmusikens idéer var ju att det bara behövs tre ackord för att göra musik: vem som helst kan alltså bli artist. Samma typ av DIY-anda finns inom den elektroniska musiken, det blir allt enklare för vem som helst att skapa musik på dator eller telefonen.

– Men någon liknande typ av bred kulturfront som skapades av punken på 70-talet har jag svårt att se framför mig i dag, säger Koskinen, och fortsätter:

– Kulturfältet är så splittrat nuförtiden att det snarare är många olika saker på gång parallellt.

Enligt Koskinen är en annan – kanske något oroväckande – trend att så mycket av aktivismen i dag är individcentrerad. Det gör det också svårare att bygga en stark motståndsrörelse, en som enligt honom fortfarande skulle behövas, i dag kanske mer än någonsin.

– Ser man på den utveckling som skett sedan slutet av 70-talet, så har ju inte den sociala ojämlikheten minskat, utan tvärtom.

Tanskanen fyller i:

– Det är mycket lättare i dag, med alla sociala medier, att få sin röst hörd, men frågan är vilken betydelse det har i dag att få sin röst hörd. Faran är att ställningstagandena drunknar i det allmänna sammelsuriet.

– Fast å andra sidan är jag ju i dag en cynisk 40-åring, fortsätter Koskinen:

– Som en sorts ”den finländska punkens äldre statsman” är det förstås lätt för mig att oja mig över dagens ungdom, men det att punken inte är lika utbredd i dag som den nån gång var, betyder ju inte att den inte skulle existera. Kanske finns det ungdomar som i sina garage gör fantastiska saker som jag inte har någon aning om, och som plötsligt exploderar till nästa nya grej.

– Och antagligen är det så, hakar Tanskanen på, att nästa stora punkvåg inte alls baserar sig på distad gitarr och skräpiga sound, utan nånting helt annat.

Koskinen, som i dagens läge fått trappa ner en aning på punkaktivismen för att ägna sig åt familj och barn, säger att punken för honom framför allt erbjudit en aveny för att lyfta fram problem i samhället, och han ser som en av dess centrala beståndsdelar att den ger unga människor en möjlighet att ta sina egna liv i besittning.

– Punken har också varit en föregångare då det gäller att ge uppmärksamhet till några av de dilemman som i dag ses som absolut centrala i den samhälleliga diskussionen, trots att de ställningstaganden som då lyftes fram sågs som radikala eller till och med korkade av den breda allmänheten, avslutar Tanskanen. N

Foto: Janne Wass

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.