Isflaken dånar runt färjans för när Wasa Express korsar kvarken i mörkret. Sedan några år finns åter en fungerande båtförbindelse mellan Umeå och Vasa, mellan Västerbotten och Österbotten. Nu hör man åter finlandssvenska och finska på Umeås gator och köpcentra. Det säljs snus och IKEA-möbler. Många har släkt på andra sidan vattnet. Jag träffar österbottningar som ska tillbaka för begravning eller släktkalas. Unga österbottningar väljer att studera i Umeå. Om några år ska den gamla båten ersättas med en ny, modernare och mer miljövänlig färja. Det satsas på samarbete och framtid.
Vi är en större grupp Vänsterpartister från Umeå som är på väg över till Vänsterförbundets valupptakt i Vasa. Mycket förenar våra städer. Bägge drabbades av kriget mot Ryssland för mer än 200 år sedan, det var Sveriges senaste krig, förhoppningsvis det sista. Finlands historia blev så mycket mer dramatisk och blodig. Bägge städerna brann på 1800-talet, men den äldre arkitekturen i Vasa är i många fall distinkt annorlunda än i Sverige. Historien sätter sina spår. Bägge städerna är idag ganska välmående med både universitet och industrier.
Men för vänstern skiljer mycket. Inte minst gäller det Finlands helt annorlunda historia som fortfarande speglas i politiken. Vasa var den vita staden. Umeå är en röd stad och Vänsterpartiet har mer än 16 procent av rösterna lokalt. I andra delar av Västerbotten är siffrorna ännu högre än så. I Österbotten kämpar Vänsterförbundet för att återta ett riksdagsmandat.
När kandidaterna samlas i Rewell Center ser det bra ut. Partiordförande Li Andersson talar. Anneli Lehto, Lisen Sundqvist, Aino Akinyemi och de andra kandidaterna presenteras och berättar om sina valfrågor. Det handlar om klimatet, jämlikheten, skolan och vården. Jag hälsar från Sverige. Det är mycket folk, gamla bekanta från förr och mycket energi.
Bredvid oss står SDP med sitt bord och sina kandidater och väntar på sin tur, några av dem ser lite irriterade ut över att vänstern tar så mycket plats. Men när det är deras tur att tala skingras åskådarna snabbt och energin försvinner. Det blir ett sådant där tomt valmöte som folk bara skyndar förbi.
I Vasas bibliotek fylls salen några timmar senare, vi talar om välfärden, äldreomsorgen och vården. Li Andersson går till humoristiskt frontalangrepp på regeringens undermåliga hantering av Sote-reformen. Jag får berätta om ojämlik vård, vårdcentraler som går i konkurs och förlossningsvård som stängs ned för att den inte går med vinst – fast den behövs.
Det är privatiseringens pris i Sverige. Vi talar om vad vi vill istället, om finansiering, goda arbetsvillkor och valmöjligheter på riktigt – utan privatisering. Vill man få dagens unga att vilja arbeta med våra äldre och sjuka i framtiden krävs det nog både rimliga löner, tillräckligt många arbetskamrater och inflytande över sitt arbete. I kvinnodominerade yrken blir det en fråga om jämställdhet för dem som bär upp avgörande delar av vår välfärd.
Jämlikheten och en gemensam välfärd som fördelas efter behov var den nordiska samhällsmodellens styrka. Den gav fler människor möjligheter och frihet. Den styrkan vill vi i vänstern bygga vidare på. Det är inte bara en gemensam historia, det är våra samhällens gemensamma framtid om vänstern får styra.
Foto: Jessica Segerberg/Vänsterpartiet
