”Man måste göra teatern tillgänglig igen”

av Lasse Garoff

Efter trettio års arbete som skådespelare har Marika Parkkomäki fått sitt första arbetsstipendium. Både skådespelarrollen och hennes egen syn på teater har förändrats under årens lopp, men en sak har hon blivit allt mer säker på: teater måste vara angeläget. Och det får gärna kännas.

Marika Parkkomäki- kom in på Teaterhögskolan som sjuttonåring, var 21 när hon blev färdig, och började genast efter det arbeta på Teater Viirus. Sedan dess har hon arbetat som frilansskådespelare, och i ett skede övervägde hon att lägga av med skådespelandet helt och hållet. Men så blev det ändå inte.

I år beviljades hon ett ettårigt arbetsstipendium av Svenska kulturfonden – hennes första arbetsstipendium under en trettioårig karriär. Nu tar hon tillvara de möjligheter som stipendiet ger. För närvarande spelar hon i föreställningen Meningen med livet och andra berättelser på teater Universum, och samtidigt regisserar hon musikteaterskolan Nya Tadams musikalföreställning Vilja andas som har premiär den 18 maj på Svenska Teaterns stora scen. Föreställningen handlar om ungas psykiska hälsa, om stress och alla prestationskrav, studier. Att äta rätt, se bra ut, leva etiskt. För att inte tala om ansvaret för planetens framtid, och för orättvisorna som pågår i världen.

– Kraven på de unga är så ofattbara idag. De ska kunna allt, sociala medier och hela den världen, de ska vara medvetna om allt. Många mår allt sämre och illamåendet blir mer påtagligt, säger hon.

Därtill planerar hon också andra projekt, som än så länge är lite hemliga. Ett arbetsstipendium ger en större frihet att arbeta med det hon vill arbeta med, och ”inte bara slava ihop till hyran”. Men ett år är en ganska kort tid.

– Jag hinner med högst tre projekt, och det är mycket. Jag har lärt mig att jag inte ska tala så mycket om det jag vill göra. Annars blir det som när jag skriver på Facebook att jag tänker sluta röka, och  sedan måste jag smygröka inför hela världen, säger Parkkomäki.

Närvårdarutbildning

För några år sedan beslöt sig Parkkomäki för att utbilda sig till närvårdare inom mentalvård och missbrukarvård vid Diakonissanstalten.

– Jag började arbeta vid sidan av och har ännu några studiepoäng kvar att avlägga innan jag blir färdig. Men under studierna har jag också arbetat med bland annat minnessjuka och vid ett missbrukarhem i Helsingfors. Det har varit otroligt givande, berättar hon.

Som komplement till teaterarbetet har det varit fint att se att man kan hjälpa andra människor helt konkret.

– Jag började egentligen med närvårdarutbildningen just för att jag ville jobba med ungas mentala hälsa, jag är orolig för att unga mår så dåligt. Konstämnena tas bort från högstadiernas undervisning, och det är katastrofalt för det är ju livsviktigt för ungdomarnas självbild och att de lär sig uttrycka sig själva och ser att de inte är ensamma om sina känslor. Jag ville ha en grundutbildning inom vården för att kunna göra det, säger hon.

Ungdomar stressade

Nu består Nya Tadam av en grupp på nio flickor. Utöver det berättar Parkkomäki att de sökte en föreställningskör, och den består av ytterligare 15 flickor.

– Så nu har vi 24 flickor i föreställningen. Det är en historisk all female cast som uppträder på Svenska Teaterns stora scen, säger Parkkomäki.

Medan det är fint att flickor tar plats i föreställningen är det lite oroande att pojkar inte varit intresserade, med tanke på den oroväckande statistiken om särskilt pojkars marginalisering. Föreställningen har också en statistiksång.

– Vi satt och ideade och kom fram till den här tanken. Sångtexten är bara statistik om ungas mentala illamående, och när jag läste igenom den började jag bara gråta, säger Parkkomäki.

Arbetet med musikalen är nu på slutrakan. Både musiken av Eero Paananen och manuset av Hanna Åkerfelt är klara, men repetitionerna måste anpassas till ungdomarnas skolgång.

– Det är jätteroligt, superroligt. Jag blir så rörd av att ungdomarna är så otroligt fina. Det är så fint att det är unga människor som står på scenen och berättar om sina liv, det har ett helt annan klangbotten än om en skådis står där och pratar, säger Parkkomäki.

– Men nog har de det tufft. Samma vår som de studerar ihjäl sig för att skriva studenten ska de också plugga och skriva inträdesprov till högskolorna, och om de inte gör inträdesproven direkt samma år så förlorar de poäng i fortsättningen. Det är så orimligt, hur ska man kunna veta vad man vill när man är så ung? Och så ska man vara mager men inte för mager, och vegan och rädda klimatet. Men jag tycker det är toppen att unga är så otroligt fiffiga och tar saker på allvar. Och otroligt PK, snabbt sätter de dit en. ”Du kan inte säga så där, du kan inte shoppa på H&M!” Kanske den här klimatmedvetenheten gör att det föds en ny idealism, som tidigare varit försvunnen och det är därför det känns lite rotlöst nu, säger Parkkomäki.

Ljus och lykta

Överlag är hon väldigt glad över sina vårdstudier.

– Jag är otroligt tacksam för dem, vilken värld man får möta. Man får själv se verkligheten istället för att tro att man vet något. Och nu behöver jag aldrig mer ha med arbetsförmedlingen att göra. Nåja, never say never. Jag fyller snart femtio.

Hur känns det?

– Det känns helt absurt. Helt sjukt, inte vet jag var jag har varit alla de här åren. Jag har fyra barn, och de är ganska stora nu. När jag var yngre sa folk alltid att det skulle gå såhär. Att ännu går åren långsamt men vänta bara, snart går de snabbare. Och nu får man bråttom att leva och bli lycklig.

Har du upplevt att det inte finns roller för äldre kvinnor?

– Det finns nog roller för äldre kvinnor, jag gör ju egna projekt med kära kollegor. Men man får nog leta med ljus och lykta för att hitta en pjäs för tre äldre kvinnor. Man ser på det som sätts upp att det inte är särskilt mycket som görs med äldre kvinnor. Och det är absurt med tanke på att majoriteten i publiken är medelålders kvinnor, säger Parkkomäki.

Både driv och glädje

Sin första föreställning på Teater Viirus gjorde Parkkomäki medan hon ännu studerade vid Teaterhögskolan. Det var Marat av Peter Weiss, och gjordes som ett samarbete mellan teatern och högskolan. När hon blev klar och började arbeta heltid på teatern var den ännu relativt nygrundad, och det var första gången som teatern hade fast anställda skådespelare. Månadslönen låg omkring femtusen mark, och ensemblen gjorde allt, byggde, städade, skrev, repeterade. De spelade Bröderna Karamazov, Kvarteret kniven baserad på Joakim Pirinens serier, Svejk, Woyzeck …

– Det som förändrade min syn på teater var Shakespeare-pjäserna vi gjorde med Ralf Långbacka på Kalvholmen, Som ni vill ha det 1993 och En midsommarnatts dröm 1994. Det var de som gjorde Viirus riktigt stort. Det var slutsålt hela tiden.

– Min uppfattning var att om man ska göra teater på allvar så måste man ha lite ångest hela tiden. Man ska vara lite aggressiv och ha lite ångest, då blir det bra. Under de här produktionerna insåg jag för första gången att det kan göras med glädje och hjärta, istället för rynkad panna. Det har blivit kvar hos mig sedan dess. Oberoende av tema ska man göra teater med glädje och hjärta.

Tiderna har förändrats en smula.

– Jag vet inte varifrån den uppfattningen kom. Den har försvunnit nu, jag har undervisat på Teaterhögskolan och de unga skådespelarna är inte alls sådana. Men killarna på Viirus då var så jävla tuffa. Och det var bra, de gjorde teater med ett grymt driv, och inget blev dåligt. Men man kan ha både driv och glädje.

Långa samarbeten

Efter cirka fem år vid Viirus beslöt sig Parkkomäki för att hon behövde lite avstånd då hon bodde och sällskapade med kollegerna från teatern. År 1995 tackade hon ja till att spela i Joakim Groths fyra timmars talpjäs Härlig är jorden som kom att göra stor succé på Svenska Teatern. Det kom att bli många fler pjäser tillsammans, bland annat Fältskärns berättelser, En teaterkritikers död, Sju bröder och Receptet på lycka.

– Som frilansare har jag jobbat mycket med Joakim. Han är en sällsynt regissör, som på riktigt är intresserad av allas utveckling, han vill se sina skådespelare göra något nytt, och är inte den regissör som bara är intresserad av att förverkliga sin egen vision, berättar Parkkomäki.

Deras senaste samarbete är Meningen med livet och andra berättelser på Teater Universum.

– Under premiärfesten för Receptet på lycka satt jag och var förtvivlad, jag sade att varför kan vi inte berätta våra egna historier? Joakim nappade på idén, och den är på sätt och vis ett resultat av den frågan, säger hon.

Pjäsen kom till så att skådespelarna improviserade och diskuterade, medan Groth bandade in dem och skrev ut scener på basen av diskussionerna. Om egna känslor och upplevelser, om att åldras. I pjäsen skämtar de också om att det blir teater i stödgruppsform.

Meningen med livet är helt underbar att spela. Vi var helt slut på premiären, men på scenen hann jag tänka att fan vad jag gillar att få spela teater. Jag har alltid gjort det, men det har blivit ännu tydligare för mig nu. Föreställningen känns angelägen. Och det måste teater vara. Du måste vilja berätta det du gör, och stå för det till hundra procent.

Under årens lopp har hon också spelat i föreställningar som känts mindre angelägna, berättar hon. Men man måste ju betala sin hyra.

Hur är det att leva som frilansskådespelare?

Det är jobbigt, så klart.

– Det finns ju inga direkta svar. Alla ska få göra sitt jobb och alla har rätt till sin lön men skådisarna med gravstenskontrakt har ingen fan aning om hur det är att leva som frilansare. Att hela tiden ha lite ont i magen för man undrar hur man ska fixa vardagen, säger Parkkomäki.

Därför blir hon också provocerad av teater som lägger ribban lågt eller föreställningar som ingen verkar kunna stå för eller vilja göra.

– Där man lägger ribban, det blir standarden. Om man lägger den lågt så tänker publiken att okej, jag ska nöja mig med det här. Då kan man sätta ribban högre istället för att erbjuda trams. Nog skulle det finnas massor av möjligheter att plocka fram en tanke i det man gör. Kansallisteatteri är ett bevis på att det är helt möjligt att vara engagerad i samhällsfrågor och göra bra teater, sätta upp nya nya stycken, och ge plats åt intressanta människor, både gamla och unga, säger Parkkomäki.

Det viktigaste för henne är att teater är berörande.

– Jag vill bli berörd. Jag lipar för ingenting, om jag ser två pensionärer som hjälper varandra vid metron så börjar jag gråta. Det måste ju inte vara sentimentalt, men bara det berör så tycker jag om det. Men det är ju ingen bra förutsättning om en föreställning var bra men den kändes ingenstans. Men det är ju helt min subjektiva åsikt, säger hon.

En stor teaterupplevelse för Parkkomäki var Next to Normal som sattes upp på Wasa Teater 2012, en rockmusikal som handlade om en familj och mammans labila tillstånd.

– Musikalen handlade om mammans sorg över att hennes son hade dött, men sonen var med under hela föreställningen, och på slutet visade det sig att han varit död hela tiden. Och jag grät så mycket att näsdukarna tog slut. Det var en musikal, det har inte med genren att göra om det berör. Det är teaterns uppgift att få folk att känna igen sig, känna tröst i något. För det känns alldeles för lite nu för tiden. Det tycker jag. Man måste göra teatern tillgänglig igen, så att den kan ligga före i tiden och se människan. N

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.