Finland negligerar sina kulturtidskrifter

av Janne Wass

Det är, som många vet, fullständigt galet att kulturvärlden går runt på gratisarbete.” Det skrev Ulrika Stahre i en krönika i Aftonbladet i början av året efter att den svenska staten delat ut sitt kulturtidskriftsstöd. I år fick kring 80 svenska kulturtidskrifter dela på ungefär 2,5 miljoner euro. De största stödmottagarna, som Stahre kallar “flaggskeppen”, inkluderar Glänta, 10Tal, Paletten, Bang, Karavan och Ord&Bild. Dessa fick alla omkring 70 000 euro var, en summa som enligt Stahre “knappt täcker en redaktörslön”. 

Min reaktion: Herregud så mycket pengar!

Det är helt fel reaktion, men satt i finländska förhållanden förhoppningsvis förståelig. 

För tillfället pågår ansökningstiden för den finska statens kulturtidskriftsstöd. I Finland får omkring 80 tidskrifter dela på knappt 800 000 euro. Vi talar alltså om en tredjedel av de pengar som våra svenska systerskrifter ställs till förfogande. Ändå uppgav Göteborgsbaserade Ord&Bilds redaktör Patricia Lorenzoni i en intervju för SVT 2015 att tidskriften ofta inte har råd att betala sina frilansare mer än “skamarvodet på 999 kronor per artikel”, det vill säga kring 100 euro. Det är ungefär samma summa som Ny Tid betalar för sina kortaste recensioner och kolumner. 

Och visst känns det “skämmigt”, som svenskarna skulle säga, att erbjuda en futtig hundralapp eller till och med mindre till någon som läst en bok, tagit sig tid att analysera den och skrivit en genomtänkt och vackert komponerad recension. Till Ny Tids försvar ska det sägas att våra högsta recensionsarvoden i dag faktiskt ligger på samma nivå som Hufvudstadsbladets dito, det vill säga kring 250–300 euro. 

Vi har egentligen inte råd att betala sådana arvoden. 

Men vi har inte heller råd att inte betala sådana arvoden. 

Många av våra frilansare lever redan nu på svältlön. I Svenskfinland finns i praktiken inga frilanskritiker som kan livnära sig på kritikeryrket. För Ny Tid, och för alla andra kulturtidskrifter som bevakar litteratur, teater, musik, dans, konst och övrig kultur, är det livsviktigt att det finns en mångsidig pool av kompetenta frilanskritiker och kulturjournalister. Lyckligtvis finns det också många som har en relativt stadig inkomst från annat håll, för vilka våra små arvoden snarast är en extrainkomst, eller som aldrig ens begärt något arvode av Ny Tid. Vi har kolumnister och recensenter som knåpat ihop texter för oss i över 30 år utan att någonsin begära en cent i ersättning. Men det kan inte fungera så att kulturjournalistiken ska basera sig på svältlön eller gratisarbete.

Ny Tid hör till de lyckligt lottade: Vi får årligen 35 000–40 000 euro i kulturtidskriftsstöd, och hör till de största bidragstagarna. Jämför med till exempel Astra som i fjol fick 10 000, Nya Argus som fick 6 000 eller Ikaros som fick futtiga 3 000. Det räcker minsann inte till att betala en redaktörslön. Att Ny Tids bidrag är såpass högt som det är beror i första hand på att vi helt enkelt har en så mycket större omsättning än de övriga tidskrifterna: vi ger ut fler nummer, sysselsätter heltidsanställda redaktörer, driver en kontinuerligt uppdaterad webbtidning och har också en helt annan grad av egen finansiering, delvis beroende på att vi har fler prenumeranter och högre prenumerationsavgifter. Detta till trots är det fullständigt galet att en så högklassig och viktig tidskrift som till exempel Ikaros inte stöds av staten med mer än futtiga 3 000 euro. Astra är navet i den finlandssvenska feministiska diskussionen och Nya Argus magnifika motstånd till att följa några som helst trender eller kommersiella påbud gör den till Svenskfinlands på samma gång trögaste och spretigaste publikationskanal, i allra positivaste bemärkelse. 

Men det måste sägas, med risk för att någon tar illa upp: den resursbrist som dessa tidskrifter dras med syns tidvis också i slutresultatet. 

Kulturen i Finland är på så gott som alla håll statligt subventionerad. Lyckligt lottade författare och konstnärer i olika konstgrenar får personliga stipendium för att kunna skapa utan krav på kommersiell framgång. Teatrar, orkestrar, museer och andra konst- och kulturinstitutioner anses så viktiga att det är statens plikt att se till att de kan producera högklassigt material till ett pris som för publiken är överkomligt. 

Konst och kultur stöds i 2019 års statsbudget med 448 miljoner euro. Av den summan går till exempel kring 60 miljoner euro till teatern, kring 20 miljoner till orkestrarna och kring 45 miljoner till museerna. De 800 000 euro som kulturtidskrifterna får nöja sig med motsvarar ungefär 0,18 procent av statens kulturbudget. Alltså en en knapp femtedel av en procent. 

När det i officiella sammanhang talas om kultur, brukar ofta kulturjournalistiken lyftas fram som en väsentlig och viktig del av det kulturella samtalets kretslopp och konstens och kulturens utveckling. Det som dock lätt glöms bort är att till exempel Svenska Teatern ensamt får fem gånger mer statsstöd än alla finländska kulturtidskrifter sammanlagt.

Naturligtvis går det inte att jämföra en tidskrift med en teater då det gäller utgifter, men med tanke på vilken roll kulturjournalistiken har – eller åtminstone uppges ha i det offentliga samtalet – är det frapperande hur lågt kulturtidskrifterna värderas i statens kulturbudget. 

Mycket utomordentlig kulturjournalistik idkas på Yle och i de kommersiella medierna, Hufvudstadsbladets granskning av könsfördelningen inom den klassiska musiken i Finland är ett exempel på det. Men kulturtidskrifternas betydelse får inte heller underskattas. I bästa fall är det i tidskrifterna som samtidens och framtidens strömningar stöts, blöts och utkristalliseras, där det går att föra långa och långsamma resonemang och där idéer och tankar utanför mainstreamfåran kan luftas. I tidskrifternas essäer, kolumner och reportage kan då allting klaffar insikter formas om inte bara kulturens, utan samhällets och människans tillstånd. När Teater Viirus avgående administrativa chef Matilda von Weissenberg i Hufvudstadsbladet 29.10 efterlyser mer diskussion om teatern, känner jag att det ju är i Ny Tids sidor som denna diskussion borde föras – och de facto gör den ju det, även om våra temanummer om teater brukar inskränka sig till ett eller två om året. 

Allt du vill veta om ljudböcker finns att läsa i vårt senaste digra temanummer om ämnet, där vi intervjuar förlag, författare, producenter och forskare i ämnet, publicerar essäer om ljudboken, statistisk översikt och en utdrag ur en forskningsrapport. Den här typen av temahelheter finns ingen annanstans att tillgå än i kulturtidskrifterna. För oss kostade denna temahelhet i frilansarvoden och resekostnader ungefär 1 000 euro, vid sidan av våra ordinarie löner och kostnader. Det är en alldeles löjligt liten summa för ett paket på 26 sidor, men det är vad vi har råd med. 

Fullkomligt löjligt blir det då det ibland från kulturfältet kommer beska kommentarer om kritiker som makthungriga representanter från något slags kulturelit, som inte bryr sig om kulturen som de bevakar. Jag uppmanar alla som tillskriver någon sanning till denna uppfattning att gå ett år i en frilanskritikers skor och sedan försöka påstå någon skulle syssla med det yrket utan en brinnande kärlek till kulturen. Att försöka få diverse samlade hundraeurosarvoden att gå ihop till mat och hyra producerar en känsla som ligger ganska långt från maktfullkomlighet. På finlandssvenskt håll är situationen i dag fullständigt ohållbar. Tidningsdöden har på ett tiotal år drastiskt förminskat kritikerns arbetsfält och nedskärningar i de medier som ännu finns kvar gör inte saken bättre. Läsningen flyttar allt mer ut på nätet, där läsarna förväntar sig få samma kvalitet som förut, men utan att betala för den. Lägg till detta stigande produktions- och framför allt postningskostnader, och kulturtidskrifternas predikament torde börja klarna. 

Den nygrundade Kritikbyrån som med Kulturfondens finansiering under tre år framåt kommer att matcha mediernas arvoden till kritikerna är en välkommen satsning som ger frilanskritikerna en välförtjänt respit och förhoppningsvis också kan bredda kritikerfältet. Kulturtidskrifternas ekonomiska problem avhjälper Kritikbyrån inte, eftersom tanken är att tidskrifterna inte ska sänka sina arvoden som följd – då rinner ju hela idén ut i sanden. Dessutom är det här den typen av Kulturfonden-finansiering som brukar ta slut efter tre år. Om inte tidskrifternas situation förbättrats efter dessa tre år, betyder det att vi återvänder till status quo, och man kan fråga sig vad hela projektets poäng egentligen var, annat än tillfälligt plåster på såren. 

Delvis från Konstsamfundets, men framför allt från Kulturfondens sida stöds redan i dag det finlandssvenska kulturtidskriftsfältet – vid sidan av finansieringen av Kritikbyrån – med en ansenlig summa pengar. Man kan alltid diskutera om huruvida summan är tillräcklig eller rimlig, men det ligger något i Kulturfondens mantra om att fonden inte kan gå in och bli samhällsbärande finansiär. Fonderna går gärna in och så att säga utjämnar fältet så att svenskspråkig verksamhet kan bedrivas på områden där det är svårt för en liten minoritet att hävda sig ekonomiskt, men kulturtidskrifternas kris sträcker sig över språkgränserna. Många av de främsta finskspråkiga kulturtidskrifterna görs med lika små resurser som de svenskspråkiga. Topptidskrifter som Tuli & Savu, Kulttuurivihkot eller Särö görs ofta av deltidsanställda redaktörer som gör fyra eller sex nummer av tidningen i året och betalar lika kassa arvoden som de finlandssvenska dito. 

För ett levande kultursamtal och i förlängningen en levande kultur behövs också en bred kulturjournalistik, och i dessa tider av nedskärningar och klickjakt i mediebranschen bara ökar kulturtidskrifternas betydelse. Varför förs inte en bredare offentlig debatt om teatern i Svenskfinland, frågar von Weissenberg? En orsak är att det finns ungefär fem personer inom vår språkgrupp utanför själva teaterproduktionen som kan livnära sig på att skriva om eller i övrigt arbeta med teater. I praktiken är det Hufvudstadsbladets och Svenska Yles teaterkritiker, samt Teaterhögskolans svenska professor. Det blir snabbt rundgång i det samtalet. En frilanskritiker som får 100 euro per recension måste prioritera annat arbete framom att förkovra sig i teater. Detsamma gäller naturligtvis också många övriga kulturformer.

För att återknyta till inledningen: I Sverige får lika många kulturtidskrifter som i Finland dela på en statlig kaka som är tre gånger större än Finlands stöd till kulturtidskrifterna. Ändå anser de svenska aktörerna att det är på tok för lite pengar. I Finland försöker kulturtidskrifterna fungera som en ryggrad i samhälls- och kulturdiskussionen; överraska, gräva, analysera, fungera som konsumentupplysare och föra dialog med kulturfältet. Detta görs av en mindre armé av överarbetade, underbetalda, deltidspermitterade, redaktörer som ofta ska fungera som allt-i-allo för sina tidskrifter, ofta på deltidsanställning, samt en myriad av frilanskritiker på svältlön och en uppsjö av personer som skriver, ordnar diskussioner och kulturklubbar, samlar in pengar och kränger prenumerationer med frivilligarbete. 

Kulturtidskriften behövs – även om dess omedelbara läsekrets kan vara marginall – eftersom den fungerar som en idisslare av samhälleliga idéer och fenomen, och i bästa fall kan formulera analys som är bredare än en nyhetsrubrik. Alla de frågor som till exempel dryftas inom teatern, konsten och litteraturen kunde – i bästa fall – fortsätta leva, stöpas och utvecklas i kulturtidskrifterna. Men det är arbetet kan inte göras på talko. Från offentligt håll är det hädanefter förbjudet att tala varmt om kulturtidkrifterna utan att samtidigt arbeta för en förhöjning av det statliga anslaget till kulturtidkrifterna – till åtminstone 0,3 procent av statens kulturbudget. Det borde inte vara omöjligt. Tills dess: Snälla, prenumerera på en kulturtidskrift

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.