Vad skulle du ta med dig till bombskyddet?

av Rita Paqvalén

Just nu visas en intressant utställningshelhet, Sinnesstämning – Helsingfors 1939–1945 på Helsingfors stadsmuseum och på Helsingfors konstmuseum HAM. Utställningarna, som kuraterats av författaren Anna Kortelainen, fokuserar civilbefolkningens sinnesstämningar och vardag i ett krigsdrabbat Helsingfors. Utställningen har inspirerats av det krigstida arkivet för underrättelsen om sinnesstämningar, som bestod av privatpersoners rapporteringar om sina medmänniskors inställningar till kriget.

Det är sällan som krigsårens vardag lyfts fram i media och på utställningar, en vardag som i högsta grad var kvinnornas, barnens och åldringarnas. Kortelainen, som gett ut böcker om kvinnornas kulturhistoria, är välvald som kurator. På utställningarna visas jämförelsevis många verk av kvinnliga konstnärer och dessa verk går väl i dialog med det rika fotomaterialet. På fotografierna ser vi krigstidens kvinnor i bombskydd, på caféer, restauranger och badstränder, vi ser dem som mödrar men framför allt i yrkeslivet som luftvärnslottor, sjuksköterskor, bibliotekarier och spårvagnskonduktriser samt som byggare och gravgrävare.

En bildserie som berör mig extra starkt handlar om skyddandet av skulpturer i det offentliga rummet och om evakuerandet av de nationella kulturinstitutionernas samlingar. På bilderna ser vi hur personalen och frivilliga packar in lådvis med böcker och papper, hur bibliotekets, arkivets och museernas samlingar transporteras till landsbygden, hur museerna skyddas med sandsäckar samt skulpturer med brädfodring.

Konstens, kulturens och kunskapens betydelse för individen och nationen blir uppenbar då det finns en reell möjlighet för att de ska gå förlorad. I en krissituation är kulturarvet minst lika viktigt som brödet på bordet – det ger oss ett sammanhang och en identitet att kämpa för. Ett förflutet, men också en framtid, bortom ett tröstlöst nu.

När jag ser på bilderna kommer jag osökt att tänka på hur kulturarvet används i dag som vapen i krig och hur olika terroristorganisationer inte bara sprider skräck genom spektakulärt våld och systematiska våldtäkter, utan också genom angreppen mot kulturarvet. Exempel på detta är IS förstörelse av det unika tempelområdet Palmyra i Syrien och talibanernas krossande av buddhastatyerna i Afghanistan.

I ett rum på Hagasund hittas glaslådor som hänger i nätliknande konstruktioner från taket och som är fyllda med silverföremål, böcker, nallar och personliga föremål. På väggen ställs frågor till oss om vad vi skulle ta med oss till ett bombskydd eller under en flykt ut ur staden.

För de flesta av oss skulle många av de föremål som vi skulle packa ner i vår ryggsäck vara knutna till vår livshistoria – ett sätt att bevara våra minnen och släktens historia för våra avkommor. För förtryckta grupper, såsom sexuella och könsminoriteter, har valet av minnesmaterial varit mer komplicerat och har, vid sidan om bevarandeaspekten, även handlat om att rädda personligt material från att hittas av någon annan. Och ibland – ofta – har rädslan för vad som skulle ske om dagböckerna, breven eller bilderna kom i fel händer ändå varit så stor att man hellre förstört materialet.

När jag går genom utställningarna väcks många frågor kring den roll tystnadens kultur spelade i krigstidens Helsingfors. Om hur mycket av de sexuella och könsminoriteternas historia och privata arkiv som gått förlorade på grund av rädslan för att bli upptäckt. Jag blir också nyfiken på att veta hurdan sinnesstämningen var för dem som inte enbart levde med rädsla för kriget, utan också för vad som skulle ske om sanningen om dem kom fram.

Hur når vi dessa berättelser om grupper vilkas liv och historia var dolda för allmänhetens blickar och vilkas existensberättigande inte var något självklart? Hur kan vi dechiffrera den tystnad, det kodspråk och de förstulna blickar som utväxlades mellan individer vars privata material kunde utgöra ett hot mot den egna existensen? Och vilka möjligheter öppnade undantagstillståndet?

Ett exempel är de erotiska bilder som Touko Laaksonen, bättre känd som Tom of Finland, ritade före krigets utbrott, men förstörde när han ryckte ut i kriget. Det är också talande att en av släkten ägd tavla, som han målade under kriget föreställer en tom korsu. Efter kriget skulle han återkomma till motivet, men då befolka korsun med de sexuellt aktiva män vi är vana att se i hans verk. I hans egna hågkomster från kriget träder även en annan sida fram, den om hur det mörklagda Helsingfors var ett slags paradis för den som sökte homosexuellt umgänge. I skydd av mörkret rörde sig en hel del män ute på gatorna i jakt efter sex – soldater, sjömän, änklingar.

Tom of Finlands liv är ett klassiskt exempel på det dubbelliv som många homosexuella personer levt. Samtidigt som hans erotiska teckningar från 50-talet och framåt väckte stor succé världen över, levde han själv ett skåpliv i Finland fram till sin död 1991. Av rädsla för vad som skulle hända hans teckningar efter döden lät han smuggla ut allt material till sin stiftelse i Los Angeles.

I år är temat för Arkivens dag i Norden (9.11) ”Gömt eller glömt”. Temat är en påminnelse om att allt kulturarv inte har haft samma förutsättningar att bevaras och om det ansvar arkiv och museer har att försöka uppmärksamma dessa blinda fläckar och komplettera sina samlingar med nedtystade berättelser. Temat är synnerligen lämpligt för november månad, då vi i Finland firar den Queerhistoriska månaden för andra gången. Hur kan du bidra till att det queera kulturarvet sparas för eftervärlden?

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.