BLM handlar också om Finland

av Janne Wass

Black Lives Matter-protesterna i USA har satt ytterligare spinn på ett land som redan tidigare åkte hejvild karusell med en oberäknelig och narcissistisk reality­kändis som yttersta försvar mot coronakrisen. BLM-upproret har redan hunnit jämföras med ”raskravallerna” på 1960-talet. De värsta kravallerna uppstod 1967 och 1968. Också den gången hade ilskan mot polisbrutaliteten gentemot svarta urartat i upplopp upprepade gånger under de föregående åren, och också den gången var det ett godtyckligt mord av en svart man i händerna på vita poliser som fick bägaren att rinna över. Mordet på en svart taxichaufför i Newark, New Jersey i juli 1967 ledde till fem dagar av kravaller med 26 döda och 1 500 skadade som följd.

På 50-årsdagen för mordet skrev den prisbelönta politiska journalisten Ken Walsh en kolumn i US News & World Report där han konstaterade att trots att polisbrutaliteten blev gnistan som tände protesternas eldar, pyrde under ytan en ilska över en lång rad oegentligheter som skapade en atmosfär av hopplöshet bland svarta i USA: ”arbetslöshet, fattigdom, dåliga skolor, låga bostadsägarsiffror och dålig socialvård”. När kolumnen skrevs hade det gått ett år sedan kravallerna i Atlanta 2016, också triggade av polisbrutalitet, och enligt Walsh ”finns tyvärr samma mönster kvar på många håll i dag”.

De missförhållanden som den svarta befolkningen i USA lever under går naturligtvis inte att vettigt analysera utan att se dem som ett uttryck för den rovkapitalistiska nyliberalism som råder i landet. På många sätt handlar det om ett klassproblem vars lösningar till stora delar ligger i åtgärdandet av USA:s gigantiska klassklyftor. Den tendens som ändå finns på vissa håll inom vänstern att avfärda den djupt rotade rasismen som endast ett klassproblem är dock vilselett. En EU-rapport som publicerades 2018 visade att 63 procent av alla personer med afrikanskt ursprung i Finland upplevt rasism, medan endast 21 procent av invandrarna från Afrika upplevt rasism i Storbritannien. Den här diskrepansen visar att den allmänna jämlikhetsnivån och nivån på välfärdstjänsterna inte nödvändigtvis återspeglar sig i förekomsten av rasism.

Det är lätt att peka finger mot USA, men EU-rapporten från 2018 och den nyliga rapporten från diskrimineringsombudsmannen som speglar EU-rapportens siffror visar att vi har mycket att göra också på hemmaplan. DO-rapporten är visserligen inte statistiskt hållbar på grund av sitt lilla sampel, men av de knappt 300 intervjuade personerna med afrikanskt ursprung, säger 67 procent att de upplevt rasism i Finland.

Rasism går inte att lagstadgas bort, för idéer kan inte kriminaliseras. Rasismen är en företeelse som är djupt rotad i vår kulturella historia och måste därför också bekämpas med kulturella medel vid sidan av de social- och finanspolitiska. Medier och kulturfältet har här ett enormt ansvar för hur rasifierade personer framställs och är delaktiga i det offentliga samtalet och kulturscenen.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.