Axel Åhman skriver finurligt om pojkar

av Andreas Holmström

Axel Åhman, bekant från humorkollektivet KAJ, har i novellsamlingen Klein fått utlopp för sina författardrömmar – och det märks att han har haft roligt. Novellerna är kärnfullt korta och utspelar sig i utpräglat pojkiga/manliga/gubbiga världar i ett smått fiktivt Vörå. Som själv uppväxt tvärsöver viken i ett provinsiellt Västerbotten så är det mycket som är påfallande likt: småorternas manbarhetsriter med supande, sportande och moppar, bastuhierarkierna (jodå) och den lurpassande galenskapen. Men framförallt så är Åhman allmänmänsklig, hans huvudkaraktärer bär alltsomoftast med sig en känsla av otillräcklighet, av att vara klein, helt enkelt. Jag tycker mig också finna likheter med svenska författare som Slas och Peter Törnqvist (som han kunde låta i sina tidiga noveller), de skriver med samma förening av humor och melankoli, och drivs av en kärv kärlek till avfolkningsbygden.

Dialogen framförs oftast på Vörådialekt, vilket tillsammans med en distinkt atmosfär av självupplevt stoff – tydligen har Åhman även i verkligheten ridit på en ko – gör hans noveller till lustfyllt genuina stycken. Älgjakten utifrån en ung förstajägares synvinkel är träffsäkert berättad, liksom den förälskelsestinna, men nyktra, konfirmationsfesten, och inte minst bastunovellen där vår unge hjälte råkat sätta sig på bastutronen – med de konsekvenser det för med sig. Ideliga scener från manliga bastioner där självtillräckligheten är en utopisk dygd. För berättelserna cirkulerar ständigt kring pojkar, eller män som förblivit pojkar, och om pojkar som aldrig fick vara med i gänget, eller pojkar som var gänget. Om man vill vara allvarlig handlar Klein om en barndom som ska lämnas, en vuxenhet som ska erövras, minnen som inte bleknar och en tid som obönhörligt och melankoliskt tickar på.

Men Åhman har ju också humorn. Eller ska vi kalla det åtskruvningen, tillspetsningen, finurligheten: ”Om du velar tillräckligt länge så väljer någon annan åt dig”, eller: ”En pojke som utstrålade gubbe till den grad att han troligen drack kaffe på fat.”

Bäst i Klein är dock de noveller som tar ut svängarna i bredaste turer, där galenskapen lyser igenom som tydligast. Som när Robert i ”En bra deal” drar det rationellt ekonomiskt tänkandet så långt att han redan i sina unga år går och inhandlar sin gravsten, och, till flickvännens förståeliga upprördhet, ställer den i farstun. Eller pastorn i ”Smörgåstårtan” som jordfäster sin barndoms plågoande och hatobjekt med stigande underbart skruvad ilska. I sin roll som kommundirektör var denne i graven satte även en plågoande för många andra i bygden, vilket flera tidigare historier i boken talat om. Så spinns nämligen finurliga trådar mellan flera av de elva novellerna, såväl tematiska, plats- och karaktärsmässiga. Häri finns embryon till ett rikare och mer mångdimensionellt berättande, som kanhända får utgöra Åhmans nästa steg som författare.

Foto: Erik Åhman

Axel Åhman: Klein.
Schildts & Söderströms, 2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.