Finland spär på splittringen inom EU

av Janne Wass

“Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur”. Historien upprepar sig då Europeiska unionen bestämmer om krispaket och åtgärder som berör alla medlemsländer. Under finanskrisen i början av 10-talet hörde Finland till de länder som mest högljutt krävde hårda lånevillkor och von oben implementerade austerity-åtgärder för de värst drabbade länderna i Sydeuropa, i synnerhet då Grekland. Det var då socialdemokratiska finansministern Jutta Urpilainen som var den finländksa åtstramningspolitikens ansikte utåt. 

Under veckoslutets och denna veckas utdragna förhandlingar om EU:s coronakrispaket och EU-budgeten har finansminister Matti Vanhanen stått i skymundan, och igen är det en socialdemokrat som agerat Finlands ansikte utåt, nämligen statsminister Sanna Marin. Liksom det under förhandlingarna om EU:s krispaket under finanskrisen snarare var samlingspartistiska statsministern Jyrki Katainens röst som hördes genom Urpilainen, känns det nu som om det är center-Vanhanen som talar genom Marin, då Finland sällat sig till de fyra snåljåpsländerna som krävt att bidragsandelen av krispaketet skulle förminskas till förmån för låneandelen – det vill säga att de drabbade länderna ska betala tillbaka en större del av krispaketet än ursprungligen tänkt. Totalt ska 390 miljarder euro delas ut i bidrag och 360 som lån. Ursprungligen var tanken att förhållandet skulle vara 500-250. 

I Ny Tid 5/2020 skrev Susanna Kierkegaard att EU:s medlemsländer i Nordeuropa måste bli mer solidariska med syd om unionen ska ta sig helskinnad ur den ekonomiska kris som covid-19-pandemin medför: “Under finanskrisen 2008 övergav EU euroländerna i Sydeuropa. […] När det väl eskalerade blev maktskillnaderna mellan nord och syd smärtsamt tydliga: euroländerna i norr, med Tyskland i spetsen, fick greker, spanjorer, italienare, portugiser och irländare att genomgå ett ekonomiskt helvete.” Kierkegaard varnar för att EU nu inte har råd att alienera syd, om man också vill kunna råda bot på unionens två andra stora framtidsutmaningar: Europas demokratiunderskott och högerpolulism, samt klimatkrisen. Snåljåpskvartetten i norr (Nederländerna, Sverige, Danmark, Österrike) har, med stöd av Finland, igen pressat framför allt Spaniens och Italiens tillit till unionens solidaritet. 

Coronakrispaketet visar visserligen att unionen lärt sig från finanskrisen: Att en ansenlig andel av krispaketet ges som bidrag och inte som lån ger medlemsländerna större möjlighet att bedriva stimulerande finanspolitik. Också att unionen denna gång själv tar lån från marknaden för att finansiera krispaketet lättar bördan på de enskilda staternas ekonomi. Men att länder som Finland och Sverige, med socialdemokratiskt ledda regeringar, har drivit på en minskning av solidariteten i EU:s coronagensvar är anmärkningsvärt. 

Vänsterförbundets ordförande Li Andersson skriver i ett inlägg på Facebook att överenskommelsen inte var den bästa tänkbara, men en som hon efter förutsättningarna är nöjd med. Hon påpekar att till skillnad från snåljåpskvartetten har Finland inte krävt avdrag på EU-medlemskapsavgiften, och antyder att det fanns olika åsikter inom den finländska regeringen om den valda linjen att kräva en mindre total krispaketssumma, och att en större del skulle ges som lån snarare än som bidrag. Enligt Andersson berodde valet att slå in på snåljåparnas linje på “politiska påtryckningar i hemlandet” samt grundlagsutskottets strama tolkningar av EU:s grundfördrag. Man kan anta att det inom regeringen är högerpartierna Centern och SFP som förordat den valda vägen. Framför allt är det i Finland Samlingspartiet som krävt strama villkor för bidragstagare och så stor ekonomisk fördel för Finland som möjligt. 

Andersson skriver vidare att hon helst sett att Europeiska centralbanken ECB hade riktat direkta bidrag till medlemsländerna, i kombination med skuldsaneringsåtgärder för att råda bot på överskuldsättning: “Men eftersom den här typen av strukturella lösningar inte fanns på de europeiska beslutsfattarnas bord, är den nu framförhandlade överenskommelser och den här stimulanshelheten absolut nödvändig”. 

Nu är det naturligtvis inte bara – och inte alla – länder i Sydeuropa som har behov av krishjälp, men obestridligt är att Italien och Spanien, precis som under finanskrisen hör till dem som är hårdast drabbade, och att det än en gång är beslutsfattare i Nord som hellre ser till sina egna länders “nettoresultat” än besluter sig för att agera solidariskt är något som befolkningen i Syd kommer att minnas. 

Coronakrisen är en kris som drabbat hela EU, och en som EU måste tackla med gemensamma lösningar. Jag har själv tidigare på ledarplats efterlyst just den typ av solidariska aktioner med ECB som central aktör, som Li Andersson efterlyser. Att vi alla tvingas betala ett visst pris för att få de värst drabbade ländernas befolkning på fötter under och efter krisen är självklart. Att Finland, som har en stark ekonomi, en hög levnadsstandard och som drabbats relativt lindrigt av covid-19-pandemin, hör till dem som bör vara solidariska borde också vara en självklarhet. 

Oppositionen har med en mun kritiserat överenskommelsen för att Finland är “nettobetalare”, det vill säga betalar mer till unionen än vad landet får av unionen i reda pengar. Som Andersson påpekar, har Finland alltid varit nettobetalare i EU, och ingen har realistiskt trott att detta skulle förändras på grund av det nya avtalet. I praktiken kommer Finland att bli nettomottagare endast om landets ekonomi kollapsar, eftersom det är så systemet fungerar – den som är i behov är den som får en större kakbit. 

Överlag är det anmärkningsvärt hur utbredd tanken är inom högern om att Europeiska unionen är en penningautomat som ständigt borde betala ut reda pengar till medlemsländerna för att den ska vara till nytta. I den inhemska politiska diskussionen kommenteras EU-politiken nästan uteslutande utgående från vilka följder den har för Finlands ekonomi eller finländska förhållanden. Tanken om att Europa är ett gemensamt projekt som överskrider nationalstatens gränser lyser nästan helt med sin frånvaro. Detta trots att de senaste årens kriser med all tydlighet visat hur sammanlänkade vi alla på planeten är, och hur händelser på en sida av en kontinent har konsekvenser som fortplantar sig till den andra. 

EU:s tröghet och oförmåga till resolut och snabb handling har ofta kritiserats, utan att tanken tänks till slut, att orsaken till detta är att alla medlemsländers beslutsfattare i stora EU-frågor drar så mycket hemåt att det urvattnar allt till kompromisser som befäster status quo. Detta är ohjälpligt inbyggt i systemet som kräver enhetligt beslut i alla tunga frågor. Att det lätt utnyttjas av sådana aktörer som vägrar spela lagspel såg vi också i samband med denna veckas kompromiss, då Polen och Ungern idkade utpressning för att få EU att frångå rättstatsprincipen. Detta är förstås ett ämne som skulle vara värt en helt egen text. 

Europa är ett stort och heterogent område, där de olika länderna ofta har högst olika behov och förutsättningar. Globala fenomen påverkar också olika stater på olika sätt och i olika grad. Men globala fenomen måste EU kunna möta med gemensam ansträngning och gemensamma lösningar – och inte som till exempel i frågan om flyktingarna på Medelhavet lämna Grekland, Italien och Spanien åt sitt öde. Igen ett exempel på Nords nonchalans av Syd. EU har all potential för att vara ett instrument för en bättre, fredligare, mer upplyst och jämställd värld, men det kräver att vi på allvar tar unionens solidaritetsansvar på allvar. EU ska inte behöva vara en Robin Hood som tar från de rika och ger åt de fattiga, men då måste medlemsländerna sluta bete sig som Sheriffen av Nottingham. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.