Jag skriver inte det jag vill utan det jag måste skriva

av Lars Sund

För en skönlitterär författare fungerar fantasin som drivmotor. Lars Sund reflekterar över skrivande och fantasins roll i det egna författarskapet.

Åtminstone en sak har jag lärt mig av 50 års skrivande:

Det är inte författaren som väljer sitt ämne, det är ämnet som väljer sin författare. Jag skriver inte det jag vill, utan det jag måste.

Jag syftar på skönlitteratur nu: romaner, noveller, lyrik, framför allt. Eftersom jag aldrig skrivit dramatik lämnar jag den utanför. Sakprosan har sina egna problem som förtjänar att redas ut, men inte här.

Tonfall och fantasi

Vi skriver fiktion med såväl huvudet som magen. Åtminstone gör jag det. Skrivandet är huvudsakligen ett intellektuellt företag, men utan känsla går det inte. All god konst har ett personligt anslag som gör den unik. I bra skönlitterär text förnimmer vi detta i författarens egna tonfall, som får texten att leva, som engagerar oss att läsa vidare. Jag tror inte att tonfallet är någonting man kan lära sig på skrivkurser och författarskolor. Det är den del av skrivandet som kommer från magen. Antingen finns gehöret, känslan, förmågan att fånga in det personliga och äkta i orden, eller så saknas den. Hos en del författare kommer den här förmågan genast fram; andra får kämpa och slita för att hitta fram till sin egen ton. I hög grad handlar det om att läsa, smälta det man läst, imitera sina förebilder. Riktigt bra författare går förr eller senare från epigoneri till egensinne. I bästa fall skapar de texter som har ett värde utanför nuet.

Fantasin är det skönlitterära skrivandets verkliga drivmotor. Jag menar här fantasi i mycket vid bemärkelse, inte minst en språklig fantasi som driver oss att hitta andra och mer originella ord än de givna, som ofta stelnat till stumma klyschor. Med fantasins hjälp hittar vi på berättelserna och klär dem i en fungerande språkdräkt. Då kommer jag tillbaka till det jag började med: vi väljer inte våra fantasier, vi får dem utifrån. Fantasin är inte en fritt flygande fågel, som vi så gärna vill tro; vår fantasi präglas av vår personlighet, våra livserfarenheter, vad vi läst och upplevt genom åren, de sociala och historiska omständigheter som format oss. Vi fantiserar inte som vi vill utan som vi kan. Det präglar naturligtvis vad vi skriver, om det nu skulle gå så illa att vi råkar bli författare.

Komplex tillkomsthistoria

Jag ska berätta en historia för att illustrera vad jag försöker säga.

För snart 30 år sedan gav jag ut en roman som fick titeln Colorado Avenue. Många av mina böcker har varit litterära långkok, som legat och puttrat i åratal innan de funnit sin form. Det gäller inte minst Colorado Avenue, vars tillkomsthistoria omfattar nästan hela 1980-talet.

Ursprunget var en dokumentärroman om Lapporörelsen i Österbotten, som jag i början av 1980-talet fick för mig att skriva. Ja, Lappofascimen lockade också svenskösterbottningar i högre grad än den (företrädesvis borgerliga) finlandssvenska historieskrivningen vill minnas.

De flesta författarbanor kantas av vraken efter havererade projekt, det här är ett av mina. Av olika skäl blev boken om skjutsningen av en kommunistisk folkskollärare i Sydösterbotten aldrig av, men intresset för den här perioden – slutet av 1920-talet och början av 30-talet – blev kvar hos mig. Det här var ju också förbudstiden i Finland, en epok man också gärna glömt bort. Ju mer jag läste om den här epoken, inte minst i samtida tidningar, desto mer fascinerad blev jag. Den ursprungliga idén förvandlades till en berättelse om en österbottnisk storsmugglare, hans uppgång och fall. Under arbetets gång fick han ett namn: Otto Näs.

Jag ville starta historien om Otto när han friges från länsfängelset i Vasa någon gång i början av 1920-talet efter att ha suttit av ett kortare straff. Jag skrev och skrev, men texten vägrade lyfta. Jag filade på detaljer om Ottos vandring genom en vintrig stad. Med tiden har jag lärt mig att den här sortens filande är mitt undermedvetnas sätt att säga mig ”hördu, Lasse – det här funkar inte”.

När jag varit ute och talat om romanen har jag ibland beskrivit hur Dollar-Hanna, Otto Näs mamma, stod där i mitt arbetsrum och såg uppfordrande på mig, länge, utan att säga något. Att hon fick stå så länge berodde på att jag är lite dum: det dröjde innan jag fattade att jag först måste skriva hennes historia innan jag kunde berätta Ottos. Och Dollar-Hannas berättelse handlade om utvandring och återkomst. När jag väl började berätta om den unga Hanna, som emigrerade till USA på 1890-talet och så småningom kom till gruvorten Telluride i Colorado, lossnade det. En liten detalj, lukten av sprängd dynamit, fungerade som katalysator för min fantasi.

Inte för att jag har en aning om hur dynamit luktar när den sprängs; jag fick hitta på. I den första versionen av manuset ägnade jag en och halv sida åt att beskriva lukten av dynamit och hur Hanna minns den långt efteråt. Den skar jag hårdhänt bort: allt som återstod var en halv sida som inleds med konstaterandet att ”Dollar-Hanna hade ett särskilt förhållande till dynamit”.

Klövjad av verkligheten

I efterhand är jag själv förvånad över att det dröjde så länge innan jag såg emigrationen som ett litterärt ämne. För 30 år sedan hade ingen finlandssvensk författare – eller sverigesvensk för den delen – på länge skrivit om utvandringen; kanske stod Moberg i vägen för alla sådana projekt. För min egen del handlade det om ett slags hemmablindhet. Emigrationen har präglat mitt eget liv. Som pojke bodde jag en period i USA och gick klass 1–3 i skolan där. I slutet av 1970-talet hörde jag till de många finländare som utvandrade till Sverige. Det dröjde länge innan det gick upp för mig att de här erfarenheterna kunde utgöra ett användbart litterärt råmaterial. Min fantasi var helt enkelt klövjad av verkligheten. Processen att frigöra fantasin gick sakta och var plågsam. Som vanligt: För mig har skrivandet aldrig varit särskilt lätt, tvärtom, det är mödosamt och blir svårare med åren.

Hade jag fritt fått välja hade jag skrivit andra böcker än de jag åstadkommit. En trilogi om finländsk, eller snarare sydösterbottnisk historia var inte precis vad jag föreställde mig när jag som tonåring först började nära drömmar om att bli författare. I flera repriser har jag drömt om att skriva om brott och straff. Jag har länge funderat på en klimatdystopi men min stackars hämmade fantasi har ännu inte hittat en berättelse åt mig. Vad jag gör? Försöker skriva färdigt ännu en drygt tusensidig trilogi om en cellulosadoftande österbottnisk småstad, som på många sätt påminner om min gamla hemstad Jakobstad.

Ödmjukhet och högmod

Och en gång var jag poet. För hemskt länge sen debuterade jag med en diktsamling. Min lyrik var inspirerad av 50-talets amerikanska beat-poeter som Lawrence Ferlinghetti och Gregory Corso, och Leonard Cohen, Robert Bly, Samuel Beckett. Tyvärr samtliga engelskspråkiga män (nå, Beckett skrev ju även på franska). Min första diktsamling blev också min enda. Då jag var kring 20 slutade jag skriva dikter och övergick till prosan, min första roman kom delvis till i ett studentrum i Åbo. Den poetiska ådran torkade in, eller proppades igen. Mina senare få försök att skriva dikt har resulterat i livlösa, stumma rader som bara hör hemma i papperskorgen. Jag vet faktiskt inte vad det beror på och jag vill inte veta det heller.

Den litterära processen är känslig och skör. Det är tyvärr alldeles för lätt att döda fantasierna med förnumstig analys. Skrivandet kräver en säregen blandning av ödmjukhet och högmod. Man måste vara ödmjuk nog för att verkligen våga lyssna in i sig själv, förutsättningslöst. Och samtidigt högmodig nog att tro att de texter man vill erbjuda omvärlden har ett värde. Det är inte lite jag som författare kräver av dig som läsare: nämligen din tid. Den tid du lägger ner på att läsa min text får du aldrig tillbaka. Det gäller att jag kan ge något som gör det värt för dig att offra din tid på mina berättelser, mina fantasier. Att jag har något att säga.

Det är ju vad som sist och slutligen avgör om det jag skriver är bra eller ej.

Foto: Laurent Denimal

1 kommentar

Profilbild
Carl-Magnus Fogelholm 24 oktober, 2020 - 18:19

Jag tyckte mycket om Colorado Avenue. Så mycket att jag började läsa dina andra böcker. Paina på bara.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.