I sin nya bok Sammets-diktaturen granskar Anna-Lena Laurén, erfaren Rysslandskorrespondent, den ryska auktoritära regimen och de spår den sätter i vardagen.
De senaste månaderna har än en gång blottlagt skörheten och segheten i Putins styre. Människor runtom i landet sätter fortsättningsvis sig själva på spel genom att gå ut på gatorna och demonstrera till stöd för oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj. Demonstranterna har mötts med hårda tag och många har arresterats. Anna-Lena Lauréns nya bok Sammetsdiktaturen kunde inte vara mera aktuell. Jag kastar mig in i boken som en person som länge intresserat sig för Ryssland men som långt ifrån är någon Rysslandskännare. Snabbt slås jag av den filosofiska klangbotten som Lauréns frågeställning lite överraskande har. Vilken prägel sätter den ryska auktoritära regimen på människors verklighetsuppfattning? Hur förhåller sig människor till utbrett ljugande? Där Lauréns första två böcker höll sig på ett mera kulturellt plan, och den tredje boken, om folken i Kaukasus, berörde spår i Rysslands brokiga historia, kretsar de korta och snärtigt skrivna kapitlen den här gången kring överlevnadsstrategier i Putins Ryssland: cynism och kulisser, men också enträget motstånd.
Medvetet dålig teater
Det är viktigt för Laurén att påpeka att Ryssland är ett auktoritärt snarare än totalitärt land. Rättssystemet är politiserat, dissidenter hotas och mördas, demonstranter möts med polisvåld, valen ”är varken fria eller rättvisa”. Och så vidare. Ändå florerar information på nätet och det finns sammanhang där ordet är relativt fritt.
Den ryska politiken bekymrar och förbryllar. Laurén visar hur dåligt Kreml är på att bemöta kritik. Tvång förstår man sig på, däremot inte på konsten att skapa positiva, inte bara storslagna och vapenskramlande, intryck av det egna landet. Kremls agerande ter sig många gånger absurt; kan man inte spela teater på ett skickligare sätt? När Putin inför Emmanuel Macron kommenterade förgiftandet av Navalnyj sade han inte något i stil med att Ryssland ska utreda vad som hänt, utan: kanske Navalnyj har förgiftat sig själv?
Lauréns slutsats är att poängen inte alltid är att täcka över lögnerna på ett trovärdigt sätt, kanske är det ibland tvärtom. ”För den som jobbar för Kremls propagandamaskineri är arbetet en show. Det handlar inte om att alla ska tro på vad man säger. Det handlar om att behärska den roll man fördelats.”
Laurén skärskådar motsägelsefulla politiska performanser: Kreml vill upprätthålla en viss position, men bryr sig inte om (förmår inte gestalta?) hur man ter sig i omvärldens ögon, samtidigt som man är mån om att upprätthålla vissa sorters föreställningar om Rysslands makt. Kreml vill, skriver hon, trots allt bli respekterat i väst.
”Alla vet”
Vanligen är ”cynism” ett ord som blinkar till i texter utan att vi stannar upp inför det. Laurén tar sig en noggrann titt på cynismens landskap. Hon uppmärksammar språkliga fraser som återkommer i Ryssland och som ”utgör grundstenarna i ett auktoritärt styre”. En av dem är uttrycket ”alla vet”. ”Alla vet” hur det fungerar, och då behöver det inte förklaras desto mera, eller berättigas. ”Alla vet” behöver inte heller backas upp av argument. Konsekvensen: ”Det kan i själva verket få en att tro vad som helst.”
Kom ihåg att Ryssland är konspirationsteoriernas förlovade land. I cynismen finns ett ointresse för hur saker egentligen förhåller sig, fastän man smickrar sig själv med att ha koll, där andra går runt och är aningslösa. Ett annat uttryck Laurén tar fasta på är det relativiserande ”alla gör så”. Korruptionen i Ryssland förringas genom det påpassliga argumentet att det också i väst finns korruption, ett påpekande som utgår från det inkörda ”alla vet ju”.
Just sådana här språkliga vändor tar Laurén fasta på med sin alerta humor men också med ett djup som går bortom det som man tror sig förstå om Ryssland via sådant som kan sammanfattas i en tidningsrubrik.
I avsnitten som orienterar sig mot den ryska vardagen fördjupas bilden av ett auktoritärt samhälle. I tidigare böcker kunde jag hänga upp mig på förekomsten av en del slängar om hur ryssar ”är”. I sin nya bok håller sig Laurén ganska tätt till den övergripande tematiken. Hon beskriver exempelvis hur hon har roligt åt en skylt i en affär: den har stängt av ”tekniska skäl”. Lauréns ryska vänner tycker inte detta är något speciellt; vad spelar det för roll varför affären har stängt?
Själv hävdar Laurén att man i det ryska samhället inte anstränger sig för att människor ska förstå vad som händer, så att de därigenom kunde vara delaktiga och påverka. Istället antar man att – här kommer uttrycket igen – ”alla vet”. Allt mellan himmel och jord kan betraktas som bara en ovidkommande formalitet som inte är värd att fästa sig vid, också en ändring i grundlagen som gör att president Putin kan sitta vid makten ännu under många år.
Demokrati är möjlig
Putin betraktas fortfarande av många som det enda realistiska alternativet som garanterar stabilitet. Är man intresserad av hur makten legitimeras kan man vända sig till Kalle Kniiviläs reportagebok Putins folk (2014), där en ekonomisk bakgrund ges till varför stödet för regeringen är så starkt. Kniivilä beskriver människorna ute i provinsen som Putins stödtrupper och att protesterna mest förekommer i städerna. Laurén komplicerar denna uppfattning.
Det är inte så att protesterna som blommat upp under de senaste tio åren utförs av någon ”västerländsk elit”, även om det förstås är en bild som Putin och Kreml uppskattar. Laurén skildrar hur hon åker till Sjies, en liten ort i nordvästra Ryssland. På orten har omfattande protester startat mot en väldig avstjälpningsplats som administrationen i Moskva tagit initiativ till. Aktivister, de flesta från trakten, har inrättat ett läger och även om utgången av protesterna är oklar har man fått den lokala guvernören att avgå.
Sådana här beskrivningar påminner om att det ryska folket inte kan ses som någon kuvad massa. Visserligen finns det människor som på postsovjetiskt sätt föredrar att vara passiva och som stöder Putin oavsett hur verkligheten ser ut, men detta gäller inte alla, och regimen är bräcklig på det viset, att den vilar på passivitet, snarare än på aktiv, ideologisk lojalitet. Förändring i Ryssland är oundviklig, skriver Laurén; det är fel att tänka att Ryssland aldrig kunde bli någon demokrati.
Anna-Lena Laurén: Sammetsdiktaturen. Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland.
Förlaget, 2021.
1 kommentar
Vad vill Navlny göra med Ryssland förutan att få bort Putin?