Den feministiska diskussionen behöver klassperspektiv

av Mio Lindman

Minja Koskela, som redan tidigare gjort sig ett namn genom bloggen Bluestocking, samlade många röster i kommunalvalet i Helsingfors. Hur ser hon på vänsterpolitik och på feminism? Vilken potential ser hon hos sociala medier? 

År 2015 var en vänd-punkt för mig.  Kanske inte i hur jag tänkte, men i mitt sätt att engagera mig. Det året bildade Juha Sipilä regering och samtidigt pågick flyktingkrisen. En högerpopulistisk våg svepte över världen. Jag stod inte ut med den rasistiska retorik som flyktingkrisen omgavs av. Jag ville göra något.

Detta är hur Minja Koskela, vänsterpolitiker i Helsingfors, beskriver sin politiska bakgrund. I somras blev hon röstmagnet när hon ställde upp för Vänsterförbundet i kommunalvalet. Hon samlade 5 600 röster, sjunde flest av kandidaterna i huvudstaden. Nu sitter hon både i fullmäktige och i stadsstyrelsen.

Koskela har under en längre tid profilerat sig som en samhällsmedveten feminist på sociala medier. I samband med den politiska frustrationen år 2015 startade hon en blogg, Bluestocking, som hon upprätthöll i flera års tid. Genom den blev hon delaktig av olika nätverk, lärde känna politiker och etablerade kontakt med medier, organisationer och aktivister. Det började i det skedet stå klart för Koskela, som är utbildad musiklärare, att hon ville göra något annat också än att undervisa i musik, som hon gjort under en längre tid. 2019 började hon arbeta på Vänsterförbundets partikansli, där hon har fungerat som politisk sakkunnig.

– Där upplevde jag att jag gör det jobb som jag vill göra. Idén att ställa upp i val hade legat och grott under en längre tid.

– Jag är oerhört glad över valresultatet och nu kommer merparten av min fritid att gå åt till att sköta förtroendeuppdragen.

Kulturellt kapital

Under fem års tid undervisade Koskela högstadie- och gymnasieelever, många av dem hade något annat än finska eller svenska som modersmål. Hon har en examen från Sibeliusakademin och även en magisterexamen i samhällsvetenskap. Nu är hon studieledig för att doktorera i genusvetenskap. Avhandlingen handlar om musikens pedagogik, närmare bestämt skriver hon om hur undervisningen i populärmusik kan göras mera demokratisk och jämlik. Hennes arbete med de mångkulturella klasserna används här som forskningsmaterial och hon behandlar bland annat hur klass och rasifiering samverkar i populärmusiken.

Kopplingen mellan musik och klass har också en personlig dimension för Koskela, vars föräldrar satte henne i musiklekskola redan som treåring. Hon fick senare undervisning vid konservatoriet och tränade som elvaåring fem gånger i veckan.

– Jag har tänkt på det här i efterhand. Mina föräldrar är inte speciellt förmögna eller högt utbildade. Musiken och konservatoriet har för mig genom det val mina föräldrar gjorde öppnat dörrarna till ett slags kulturellt kapital som i allmänhet tillfaller medelklassbarn.    

Vänsterförbundet ett självklart val

För Koskela var Vänsterförbundet ett självklart val. När det gäller ekonomisk politik ser hon inte egentligen något alternativ: Vänsterförbundet har gått rätt väg.

– I samhällsvetenskapen har klassaspekten lyfts fram och blivit vedertagen, men den mera populariserade feministiska diskussionen är annorlunda. Begreppet klass är också fortfarande kontroversiellt på många håll i den politiska diskursen. Bland vänsteraktiva finns visserligen Anna- Kontula och Mia Haglund och många andra som fört fram frågor om klass, men i den allmänna politiska diskursen är ordet inte särskilt ofta förekommande. När klass kommer på tal, så låter man förstå att det finska samhället inte är något klassamhälle, fastän det ju är det.

I Vänsterförbundet sätts den ekonomiska politiken i samband med feministiskt tänkande. Koskela, som kallar sin feminism intersektionell, betonar vikten av att se relationen mellan olika typer av samhälleliga maktförhållanden. Klass är en flera dimensioner i intersektionella perspektiv. Som vänsterpolitiker utgår hon från att vi måste få syn på de övergripande strukturerna, och det är dem som vi behöver förändra, säger hon.

Vård och omsorg avgörande för samhället

På tal om ekonomisk politik och feminism. I din bok Ennen kaikkea feministi skriver du att vård och sociala frågor tenderar att betraktas som ”feministiska angelägenheter”, som ställs i kontrast till egentliga ”ekonomiska frågor”.

Vård bör ses som en del av ekonomin, också som en utgångspunkt. I och med coronakrisen har detta blivit tydligare än någonsin. Sjukhus, hälsovård och småbarnspedagogik – om de här verksamheterna inte fungerar kommer det att uppstå problem på arbetsmarknaden, också på andra håll än för de vårdare som idag jobbar för en mycket låg lön.

Under den första coronavåren började man bland det allra första diskutera hur människor ska kunna klara av att jobba på distans samtidigt som de har små barn hemma. På europeisk nivå har undersökningar också visat att kvinnorna under denna tid axlade ett större ansvar för vård i hemmet.

– Det här är just en aspekt av hur ekonomi och vård hänger ihop. Vi måste kunna synliggöra det vårdande arbete som kvinnor utför i hushållet utan ekonomisk kompensation.

– Jämkande mellan arbetslivet och familjen är naturligtvis ett sätt att komma åt de här frågorna, och detta är Finland jämförelsevis bra på, men inte så bra som vi tror att vi är. Frågorna om vård och ekonomi behöver behandlas utifrån andra synvinklar än hur medeklassfamiljer tar hand om sina barn. Nämligen: på vem läggs ansvaret för vård i samhället?

Koskela menar att man bör rikta blicken mot inkomstskillnader. När man skar man ner det så kallade Helsingfors-tillägget i hemvårdsstödet, så att det endast gäller till och med det att ett barn fyllt ett år, var det enligt Koskela en antifeministisk gärning som drabbar de mindre bemedlade, barnfamiljer och kvinnorna som oftast tar hand om barnen.

Arbetets värde

Hur kan en klassmedveten feminism komma till uttryck när det gäller övriga ärenden som är relevanta i en kommun?

– Småbarnpedagogiken och sjukskötarnas löner är förstås ett sådant, även om den frågan också är nationell. Hur kommer det sig att branscherna som sköter det reproduktiva arbetet släpar efter i löneutvecklingen?

Koskela vill lyfta fram frågan om hur arbete egentligen värderas. Hon nämner de lärare som fått en påse pepparkakor som belöning för corona-årets insatser, vårdare som tackats genom att Finlandia-husets vägg belysts i blått, eller med tackkort som de själva kan printa ut.

– Jag har själv arbetat som lärare i musiklekskolor. Jag fick ofta höra ”ni gör ett så värdefullt arbete!” Till slut började det här tackandet kännas nedvärderande.

– Jag vill också lyfta fram vikten av att barnen får dagisplats nära hemmet. Att daghemmet finns nära hemmet är avgörande för en fungerande vardag och en vettig tidsanvändning.

På frågan om hur Koskela själv vill påverka politiken i Helsingfors svarar hon att det viktigaste är de övergripande styrkeförhållandena mellan grupperna. Hon känner sig nöjd över att vara en del av Vänsterförbundets fullmäktigegrupp och hon påminner om att man åstadkommer saker tillsammans.

– Mina egna valteman var klimatförändringen, konst och kultur, jämlikhet i skolan och en stark offentlig sektor.

Nätverken viktiga

Koskela har lyckats med att genom sina kanaler i sociala medier, framför allt Instagram, Twitter och Facebook, driva en lyckad valkampanj. Enligt henne kan sociala medier som bäst fungera som ett slags kollektivt, skapande rum, att man sporrar varandra till gemensamt handlande och för vettiga diskussioner.

– De sociala medierna har gjort mig delaktig av gemenskaper. Och man hoppas ju att den gemenskapen sträcker sig bortom medierna, till politisk aktivitet, medborgarrörelser och så vidare.

– När det gäller min kampanj så kan man ändå inte säga att den bara ägde rum på Twitter. Twitter möjliggör snabba reaktioner på olika fenomen. Om jag själv vill öppna upp en diskussion krävs det andra fora. För mig har ett sådant varit Instagram. Jag har upplevt att diskussionsklimatet där är kritiskt, men dialogiskt. De gaphalsar som flockas på Twitter finns inte där. 

– Ibland har uttalanden om de politiska diskussioner som förs på Instagram haft ett chauvinistiskt drag: Instagram antas vara tjejer som fånar sig, som om det bara handlar om att lägga ut selfies och fokusera på jag, jag, jag. Den här reaktionen blundar för att det på Instagram finns kvinnliga politiska röster som med sitt handlande visar att ett sådant här sammanhang kan göra en skillnad.

Orimliga krav

– Man ställer orimliga krav på politikerna om man tänker att de ska vara ständigt närvarande på sociala medier och reagera på varje sak och på samma gång vara aktiva med annat och få saker till stånd. För mig tog det efter valkampanjen en god stund att slå mig till ro med insikten att jag inte måste ta ställning till allt på sociala medier. Dessutom: om de sociala medierna används som en kanal att slänga ur sig åsikter om allt så är det kanske inte så meningsfullt längre. De sociala medierna är lämpade för att ta ställning till aktuella frågor och reagera snabbt.

Ett av skälen till att Koskela slutade blogga var att hon ville göra något mera långsiktigt. Hon har sedan dess hunnit skriva flera böcker, vilket möjliggjort helt andra slags reaktioner.

Under sin fullmäktigeperiod har Koskela tänkt fortsätta göra Instagram live-uppdateringar en gång i månaden. Där vill hon, förutom att kommunicera om de politiska frågorna och förklara bakgrunden till olika beslut, öppna dörren på glänt till hur det konkreta arbetet ser ut i fullmäktige.

Finns det en risk att det uppstår en klyfta mellan dem som följer politiker på sociala medier, och dem som tar del av mera traditionella medier?

– Åtminstone kan man säga att Sannfinländarna använder sig av sociala medier på ett mycket strategiskt sätt. Det har uppstått en skillnad mellan hur sannfinländare uppträder i de traditionella medierna och hur de framför saker på sociala medier. Det här gäller inte bara sannfinländarna utan det är så högerpopulistiska rörelser runtom i världen fungerar.

Vänstern och förorten

Hur ser du på bilden av Vänsterförbundet som ett parti som framför allt plockar röster i Berghäll och liknande stadsdelar? Hur når man ut till förorterna?

– Om man tittar på var man röstade mest i valet, var det inte i förorten, i stadsdelar där man förtjänar minst. Detta, att inte nå ut till dem som bor i förorten, är inte bara vänsterns dilemma, utan det är hela demokratins problem. Det betyder att vissa människor står på sidan om politken och då måste man fråga sig: vad beror det bristande intresset på? Det är absolut något som vi i Vänsterförbundet borde fästa uppmärksamhet vid. Hur kan vi få människor engagerade, också i förorten?

– Efter valet påminde Veronika Honkasalo om vikten att också faktiskt besöka förorterna. Nu under pandemin har det varit utmanande, men i allmänhet är det något som vi borde göra också när det inte är valtider.

Å andra sidan, säger Koskela, Vänsterförbundet har talat om förorterna hela tiden. Partiet vill att Helsingfors ska ha världens bästa förorter och försöker utarbeta modeller för hur det låter sig göras.

– Själv tänker jag bland annat att det sker genom att på riktigt göra kulturella fritidsintressen tillgängliga. Här tänker jag igen på min egen bakgrund, att jag började på konservatoriet var ett val mina föräldrar gjorde. Ofta är det ju föräldrarnas val, och om föräldrarna inte vet vad som finns tillgängligt, då görs inte ett sådant val och då utesluts en del av de unga från sådana intressen. Frågan om avgiftsfrihet har redan behandlats – till exempel genom kvotplatser – men det finns ändå en fråga om hur andra än vita medelklassbarn kan få tillgång till musikinstituten.

– Sedan vore det också viktigt att erbjuda bra service i form av bland annat bibliotek, utomhusmotion, ungdomsgårdar och olika möjligheter att vara verksam i närmiljön. Alla de här sakerna har vi nog tagit upp, men jag önskar att vi kunde kommunicera om detta så att vi når ut med det, för det har vi inte riktigt lyckats med.

Foto: Oskari Sipola

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.