I det här numret av Ny Tid tar vi oss an klimatförändringen på bred front. Tiden för att skriva långa artiklar om huruvida klimatförändringen är verklig eller skadlig är över. Likaså tiden för att bråka om huruvida det är flygtrafiken, bilismen, köttproduktionen eller IT-teknologin som är ”den värsta boven”. Den eviga diskussionen om vem som är värst i klassen eller vem det är mest synd om för att hen är felaktigt anklagad för att vara värst i klassen gör inget för att lösa problemet. Vi behöver konkreta handlingar för en rättvis omställning till ett hållbart samhälle, och det första och viktigaste steget är att acceptera att vi alla bidrar till klimatkrisen, och således alla har ett ansvar för att bidra till omställningen. Om vi kan enas om detta, kan vi också enas om att åtgärder behövs inom samhällets alla sektorer, nivåer och branscher. I stället för att fråga ”varför måste jag?”, kan vi då fråga ”vad kan jag göra?”.
T värtemot vad Greta Thunberg och många andra klimataktivister gärna påstår är problemet inte längre att politiker inte skulle inse allvaret i situationen – undantag finns naturligtvis. Problemet är att politiker också har ansvar för sina medborgares omedelbara välfärd. Radikala klimatreformer drabbar branscher och människor, människor som staten garanterar rätt till ett drägligt liv också nästa månad och nästa år. På lång sikt kämpar vi för att vår planet också i framtiden är beboelig för mänskligheten, men på kort sikt måste vi se till folks sysselsättning, hälsa och rätt till ett gott liv.
Det finns många knutar att lösa upp. De finländska jordbrukarnas situation är ohållbar, och de dras åt tusen håll samtidigt, med djungler av reglementen och byråkrati, konkurrens från billig import och en oroväckande dålig återväxt. Staten måste garantera att en omställning till ett klimatsmartare jordbruk och en mer vegetariskt baserad konsumtion inte ytterligare förvärrar jordbrukarnas situation. För detta krävs en stor ekonomisk satsning på det finländska jordbruket – fokus måste ligga på att underlätta och inte försvåra för det finländska lantbruket.
En omställning till grön teknologi får inte betyda en eskalering av de människorätts- och miljöproblem som är förknippade med utvinningen av de mineraler och metaller som krävs för framställningen av teknologin. Inte heller får omställningen ske på en vit, urban och västerländsk medelkass villkor. Låginkomsttagare, minoriteter och de som bor i skärgård och glesbygd måste kunna delta i omställningen på lika villkor, och deras särbehov bör tas i beaktande.
A llt detta kräver massiva ekonomiska insatser av samhället, vilket betyder att vi måste omfördela resurserna. Detta kan inte lämnas till marknad och företag att lösa. Radikala klimatåtgärder kommer att drabba de rika och mäktiga i affärsvärlden, och i vårt marknadsliberala samhälle sitter de i dag på oproportionerligt stor makt att påverka folkets opinion och politikens finansiering. En omställning kommer att kräva en åtminstone symbolisk nationalisering av samhällets basservice som eldistribution och kollektivtrafik. Vi måste våga beskatta storbolag högre och implementera betydligt strängare politisk styrning av produktion och konsumtion – beskattning som konsumenter, medborgare och företagare får tillbaka i form av en basinkomst, skattelättnader för klimatvänlig produktion, samt kompensation.
Men för att parafrasera högern: pengarna måste kapas innan de fördelas. Enligt Oxfam har världens tio rikaste personer fördubblat sin förmögenhet under coronapandemin. Pengar finns, de bara finns på fel ställe.
