Turkiet sjunker allt djupare ned i ekonomisk och social kris. Vanliga turkar har svårt att få pengarna att räcka till mat och har fått se sina besparingar smälta iväg. I turkiska städer ringlar köerna för att köpa subventionerat bröd.
Den turkiska liran har tappat enormt i värde. I centrum för den ekonomiska krisen finns president Erdoğan och hans udda idéer om hur penningpolitiken ska skötas. Erdoğan kräver att räntan ska sänkas för att få ned inflationen, det går på tvärs mot vedertagen teori och praktisk erfarenhet på området. Effekten blir att krisen snabbt fördjupas.
Den ekonomiska krisen fogas till landets andra kriser. Turkiets fängelser är fyllda med Erdoğans politiska motståndare. Journalister och oppositionspolitiker döms till långa fängelsestraff. Den som säger sanningen om folkmordet mot armenier och andra kristna grupper för drygt 100 år sedan straffas. Vänsterpartiet HDP som vill stärka kurdernas och andra minoriteters rättigheter förföljs särskilt hårt, tusentals aktiva inklusive den tidigare ordföranden Demirtas sitter fängslade.
Enorma resurser läggs på militär och nya vapeninköp. Turkiet ockuperar delar av Syrien. Landet är indraget militärt även i Irak, Libyen och Azerbajdzjan. Erdoğans islamistiska styre gav tyst stöd till terrorgruppen IS medan de kurder som besegrade IS bekämpas. EU och Nato har låtit det ske, tittat åt ett annat håll och fortsatt sälja vapen till Turkiet. Turkiet är en viktig Natomedlem och EU:s betalda gränsvakt som håller flyktingar borta. Det har varit viktigare än demokrati och mänskliga rättigheter.
Trots alla kriser så har Erdoğan ett fast grepp om makten. Han använder de två politiska verktyg som den turkiska högern alltid har använt, nationalismen och religionen. Den nationalistiska retoriken är uppskruvad och chauvinistisk på ett obehagligt sätt. Politiska motståndare pekas ut som förrädare och terrorister. Erdoğan spelar skickligt på lojaliteten hos konservativa muslimer på landsbygden.
Samtidigt verkar Erdoğan allt mer tappa kontakten med den politiska verkligheten. Hans utfall mot landets opposition och andra länder blir allt hätskare. Hans hälsa verkar vackla, han ger intryck av storhetsvansinne och är lynnig och misstänksam inför tänkbara hot mot sin makt.
Den ekonomiska krisen kan bli Erdoğans fall. Det är hans egna väljare som inte har råd att köpa bröd. Det finns en ironi i det hela. Erdoğans islamska konservatism har varit hans trumfkort, nu kan den bli en del av hans fall. När han ska försöka förklara sin penningpolitik hänvisar han till Koranens förbud mot höga räntor. Men att låta religiösa påbud sköta penningpolitiken i en globaliserad värld visar problemet med bokstavstroende.
Det kan vara sista akten i tragedin Erdoğan som nu inleds. Den kan sluta på flera vis. Vi får hoppas på en demokratisering och stabilisering av landet. Men allt för ofta har turkiska politiska dramer slutat på ett annat vis, med att militären tar över.
