SFP:s ordförande Anders Adlercreutz tycker inte att vi ska vara surpuppor, utan skriver i ett debattinlägg i Hufvudstadsbladet 29.1 att vi ska se med tillförsikt på framtiden. Det är tuffa tider nu då regeringen skär ner i anslag, bidrag, stöd, hälsovården, kulturen och det mesta i samhället, men Adlercreutz tycker inte att vi ska vara så himla negativa, utan istället minnas att Portugal minsann lyckades ta sig ur sin ekonomiska kris, och då ska väl Finland också kunna göra det. Upp med hakan, alltså, och dra ditt strå till stacken!
Portugal är ett sällsynt dåligt valt exempel om Adlercreutz med det vill försvara den finländska regeringens nedskärningspolitik. IMF och EU beslöt 2011 om ett massivt räddningspaket till Portugal, som hade drabbats hårt av den globala ekonomiska krisen – och som Adlercreutz påpekar var Finland i förtrupperna då EU i gengäld krävde drakoniska åtstramningsåtgärder av landets regering. År 2015 började mycket riktigt trenden vända i landet, som på några år gjorde en nästan mirakulös comeback. Kruxet är bara det att 2015 var det år som Portugal valde att skita i EU:s krav på åtstramningspolitik och istället började investera. Staten ökade sina utgifter för att få igång ekonomin, exporten och köpkraften i landet, och först då svängde det. Portugal hjälptes dessutom av att ekonomin i resten av Europa började hämta sig från krisen, vilket gynnade såväl turismen som exporten. Portugals framgångssaga var en kombination av en progressiv investeringspolitik och goda konjunkturer. Däremot är bevisen få för att åtstramningspolitiken skulle ha bidragit till Portugals uppsving.
Adlercreutz fortsätter med att påpeka att regeringens nedskärningar är beklagliga men nödvändiga, eftersom det inte finns några alternativ. Men hans eget exempel, Portugal, är ju beviset på att det finns alternativ. Adlercreutz stärker sitt påstående med att SDP i sin skuggbudget mer eller mindre välsignar Orpo-Purra-regeringens åtstramningar och nedskärningar. Detta, menar Adlercreutz, bevisar att “alternativen är få”. Jag hävdar att SDP:s skuggbudget inte visar något annat än att SDP:s ledning är en skam för partiet. Alternativ finns, vilket vänstern har påpekat i åratal – problemet är bara att alternativen företräder en vänsterpolitik som högerpartierna inte vill befatta sig med. Alternativen stavas nämligen: SKATTEPOLITIK.
En stat som Finland, vars invånarantal är litet och vars export är högst moderat, står och faller med sina skatteintäkter. Skatteintäkterna är ryggraden i samhällsekonomin, och vilken service man kan erbjuda medborgarna, hur mycket man kan satsa på hälso- och socialvård, infrastruktur, företagande, jordbruk, grön omställning, bildning och kultur kommer alltid att stå i direkt relation till skatteintäkterna. Enligt Finansministeriets egna uträkningar kommer Finlands skatteintäkter att mellan 2022 och 2026 att sjunka med 0,8 procentenheter. Siffran må inte låta hög, men i reda pengar betyder det över nio miljarder euro. Eller ganska exakt den summa som regeringen under sin regeringsperiod ska försöka spara in. En annan utredning visar att år 2027 kommer Finlands helhetsskattegrad att vara 40 procent, då den 2022 var 42,9. En höjning av helhetsskattegraden till 2022 års nivå skulle inbringa över 10 miljarder euro, och balansera den finländska ekonomin.
Det finns flera orsaker till de sjunkande skatteintäkterna. En är att intäkterna från klimatskatterna minskar då Finland blir allt klimatsmartare. Ett mer grundläggande problem är att skattepolitiken inte har anpassats till befolkningsstrukturen. Finland har allt fler pensionärer och färre människor i arbetslivet. Vi behöver därför mer invandring, något den nuvarande regeringen inte gör mycket för att förverkliga, och en uppdatering av skattepolitiken för att motsvara befolkningsstrukturen.
Ett motargument mot högre skatter är att det skulle minska köpkraften, men detta stämmer endast om man höjer inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare. Vänsterförbundet presenterar till exempel i sin skuggbudget en skattepolitik som inte skulle höja dessa gruppers inkomstskatt, men ändå åtgärda problemet med den sjunkande helhetsskattegraden. Bland annat föreslås ett förenhetligande av inkomst- och kapitalskatten (läs: en höjning av kapitalskatten), införandet av en så kallad miljonärsskatt på en procent, samt slopandet av skattefriheten för olistade företag. Det sista är en åtgärd som alla partier i princip är ense om att borde genomföras, och som skulle inbringa 350 miljoner euro i statskassan, men som högerpolitiker som Adlercreutz påpassligt nog “glömmer” då de påstår att “det inte finns några alternativ”.
Den sittande regeringens skattepolitiska åtgärder har å enda sidan bidragit till att sänka statens skatteintäkter och å andra sidan varit sådana som inte påverkat skatteintäkterna alls, utan bara gjort saker och ting dyrare för konsumenterna. Regeringen har höjt gränsen för solidaritetsskatten från 85 800 euro till 150 000 euro samt höjt insättningsgränsen för aktiesparkonton från 50 000 euro till 100 000 euro – två reformer som endast gynnar de rika, samtidigt som de minskar statens skatteintäkter. Höjningen av den allmänna momsen från 24 till 25,5 procent har inte ökat på statens intäkter från mervärdesskatten, eftersom den helt enkelt lett till att folk konsumerar mindre. Finland beräknas förlora mellan en och två miljarder euro i skatteintäkter varje år på grund av den grå ekonomin. Trots detta nämns inte bekämpningen av den grå ekonomin med ett ord i Orpo-regeringens regeringsprogram.
Att det inte finns alternativ till åtstramningspolitik är en så gammal visa att man skulle tro att allmänheten redan lärt sig se igenom den, men den tycks fortfarande sväljas med hull och hår varje gång en Adlercreutz eller annan högerpolitiker sjunger den. Alternativ finns alltså – alternativ som inte skulle drabba andra än dem som har överlopps resurser att bidra till samhällets bästa. Ironiskt nog rubricerar Adlercreutz sin debattartikel “Om att dra sitt strå till stacken”. Den här regeringen har uttryckligen sett till att samhällets rika inte behöver dra sitt strå till stacken. Det är det bara de sjuka, de arbetslösa, låginkomsttagarna och prekariatet som ska göra.
