Domen mot de så kallade sexlingarna – vänstersocialdemokrater som sedermera uteslöts ur partiet – markerar en period i Finlands historia som utmärks av kommunistskräck. Folkfrontspolitiken som försökte bygga ett bredare samarbete inom vänstern hade misslyckats. Demokrati har aldrig varit något enkelt, gemensamt delat värde, skriver Ville Okkonen.
Allestädes i Europa utmanades i början av 1900-talet fåmannavälde av den utvidgade demokratin under. Även i Förenta staterna demokratiserade det vänstersinnade New Deal-projektet statsmaktens karaktär. Arbetarrörelsens frammarsch fick under samma tid de gamla eliterna att gå till hetsiga motangrepp, vilket slutligen drev en stor del av Europa till högerdiktaturer. Finland undgick det värsta, eftersom de konservativa och den radikala högern misslyckades med att få slut på demokratin, men de politiska rättigheterna inskränktes dock avsevärt. Under krigsåren var risken för att ett systemskifte skulle äga rum som störst när förbindelserna med Nazityskland hösten 1940 förstärktes. Ett exempel på detta var att repressiva lagar tillämpades på socialistiska riksdagsledamöter sensommaren 1941, efter attacken mot Sovjetunionen.
De här högförräderirättegångarna (1942 och 1943) riktades mot sex socialistiska riksdagsledamöter, Karl Harald Wiik, Kaisu-Mirjami- Rydberg, Väinö Meltti, Mikko Ampuja, Yrjö Räisänen, Cay Sundström (”sexlingarna”), och en före detta riksdagsledamot, Johan Helo. Alla förutom en hade hösten 1940 uteslutits ur Socialdemokraterna och sedan format en egen socialistisk riksdagsgrupp. Rättegångarna visade att många av mellankrigstidens vedertagna vänsterpolitiska mål sedermera hade blivit kriminella. Åtalsakten och domskälen påminde om de braskande rubriker som hade förekommit i 1930-talets högertidningar. Sexlingarna hade plötsligt blivit ”sovjetsympatiserande riksdagsmän” och ”ryska femtekolonnare” som vågat motsätta sig utvidgandet av dödsstraffet och stöttat folkfronterna i Frankrike och Spanien. De hade velat upprätthålla diplomatiska förbindelser med Sovjetunionen. Den centrala frågan var om de hade äventyrat statens fundamentala intressen. Hovrätten svarade ja.
Tendentiös bild
Som ett resultat av inbördeskriget 1918 hade många av vänsterns tidigare lagliga aktiviteter kriminaliserats. I riksdagen stiftades fortlöpande lagar som syftade till att begränsa de egendomslösas, de fattigas och de arbetandes demokratiska rättigheter. En del av lagförslagen röstades dock ned med hjälp av socialisternas och de frisinnade borgarnas röster. Denna av fascismen inspirerade politiska trend upphörde år 1936, när vänstern vann valet och stora, ur högerns synvinkel riskabla sociala reformer, såsom arbetslagstiftning och folkpensionslagen, inleddes. Liksom i stora delar av Europa var socialdemokratins legitimitet hotad också i Finland och därför sökte de sympati från mittengrupperna. Detta i sin tur gav upphov till en situation där partiet blev allt mer splittrat. Partiledningen var rädd för att vänsterfraktionen skulle försvaga mittens sympatier. Partiledaren Väinö Tanner var rädd för att Finland skulle hamna i högerdiktatur, precis som nästan hela övriga Europa. På så vis hamnade ”sexlingarna” i marginalen.
Hovrätten ansåg att sexlingarna hade gjort sig skyldiga till förberedelse till högförräderi och dömde dem till straff på 2–8 år. Domarna fälldes utifrån en viss affekterad och tendentiös bild av kommunismen. Bilden hade sedan länge etablerats bland de konservativa, högerradikala och säkerhetspolisen, och den var vanlig i de europeiska länder som förvandlades till diktaturer.
I den efter gripandena publicerade anklagelseakten beskrevs brotten utifrån denna affekterade föreställning om kommunismen. Det var visserligen endast Cay Sundström av ”sexlingarna” som hade gjort sig skyldig till en allvarlig oförsiktighet eller ett bristande omdöme när han hade träffat estniska kommunister sommaren 1940. I Estland ledde vänsterns frammarsch vid den tiden, efter den högerorienterade diktaturperioden, till Sovjetunionens ockupation. Frågan i brottsutredningen lydde om en likadan kupp hade förberetts i Finland.
Säkerhetspolisen insåg att denna oförsiktighet kunde användas mot andra i gruppen. Hösten 1941 såg det ut som om Nazityskland skulle segra, och därför behövde man inte bry sin hjärna med kuriös lagskipning. Som sagt hänvisades i domen till vanlig socialdemokrati som något subversivt. Man hävdade att ”Sexlingarna” hade följt Kominterns order och de påstods ha tagit avstånd från kommunismen endast i taktisk mening. Att utmåla den socialdemokratiska gruppen som kommunistisk krävde dock en del ohederliga förvrängningar. När anklagelseakten publicerades spred sig oron bland socialdemokraterna om att nya arresteringar kunde vara på kommande. Åtalspunkterna såg nämligen ut att kunna tillämpas på många. I SDP:s riksdagsgrupp konstaterade Miina Sillanpää oroligt att nazismens förstärktes i den finländska politiken.
Liksom i stora delar av Europa var socialdemokratins legitimitet hotad också i Finland och därför sökte de sympati från mittengrupperna. Detta i sin tur gav upphov till en situation där partiet blev allt mer splittrat.
Folkfrontspolitik
Socialdemokraternas huvudlinje hade tidigare varit att kritisera lagstiftningen och attackerna mot kommunisterna. I förhören fick de anklagade frågan varför man försvarat kommunister ”om man inte ville vara en av dem”. Eftersom Komintern från och med 1935 hade förespråkat ett bredare vänstersamarbete, alltså folkfrontspolitik, likställdes deras arbete med att jobba för Sovjetunionens sak. Folkfrontspolitiken i Europa byggde på uppfattningen att vänstern inte hade råd att marginaliseras. Däremot försvarades demokratin genom samarbete, eftersom glidningen mot fascismen hade konkretiserats i en rad länder.
Samtliga av ”sexlingarna” hade förespråkat ett sådant samarbete – oavsett Komintern. I förhören registrerades också oviljan att använda benämningen ”frihetskrig” för händelserna under 1918. På frågan varför gruppen motsatte sig en utvidgning av dödsstraffet betonade de att förändringen skulle vara farlig för hela vänstern. Även denna uppfattning hade varit socialdemokratins huvudlinje under 1930-talet och handlade då om faran att de konservativa ville utvidga användningen av dödstraffet till att omfatta landsförräderibrott i fredstid.
Många europeiska socialdemokrater hade pekat på att högern försökte utrota kommunismen med lagstiftning och en våldsapparat som sedermera skulle riktas mot hela vänstern. Och detta hade redan skett på olika håll. För en stor del av högern var socialdemokraterna och kommunisterna ett och desamma. Givet att ”sexlingarna” – utom en – hade varit relativt försiktiga i sina skrifter försökte säkerhetspolisen finna en ton i dem som skulle tyda på ett statsfientligt strävande. Även falska vittnen användes. Som subversiva ansågs även utrikespolitiska kommentarer som syftade till att bromsa det för tillfället eskalerande kriget.
Seger för konservativa och högerradikala
Åtalet togs emot välvilligt i den finländska, censurerade offentligheten, också i de flesta medierna i Sverige. Rubriker som ”Sovjets sex finländska vänner häktade” flimrade förbi. Gruppens räddning var att de hade några sympatisörer i Finlands regering. Till skillnad från kommunisterna hade sexlingarna nyligen suttit i riksdagen. De lyckades hitta rättshjälp från Sverige, av Georg Branting, som tidigare hade assisterat i kommunisträttegångarna i Finland och skrivit kritiskt om landets politiska lagskipning. De fick också hjälp av en opartisk svensk jurist, eftersom Branting hade ett dåligt rykte bland högermän på båda sidor om Bottniska viken – de kallade honom ”bolsjevikernas vän”.
Orden användes hänsynslöst och det var ödesdigert för många. Domen som föll i Åbo hovrätt våren 1942 var en seger för de konservativa och högerradikala – en bekräftelse på deras syn på folkfrontspolitikens ”farliga natur”. Var och en av ”sexlingarna” överklagade till Högsta domstolen, men domarna rubbades i stort sett inte. Gruppen ansågs fortfarande ha försvagat ”grunderna för landets stats- och samhällsordning” och ”avsiktligt” förskönat förhållandena i Sovjetunionen.
Krigspolitiken rättfärdigades länge
Det var först på 1970- och 1980-talen som antivänsterrättegångarna fick akademisk uppmärksamhet. Ensio Hiitonens bok Oikeutta vääryyden valekaavussa (Rättvisa i orättvisans falska skrud, 1953) hade tigits ihjäl, vilket inte var någon överraskning, eftersom ytterst få av makthavarna hade känt behov av självkritik efter kriget. Bara några få borgerliga röster ville ta upp den ohederliga rättskipningen från år 1918, mellankrigstiden och krigsåren. Ett tecken på förändringens vindar var när president Urho Kekkonen år 1970 lyfte fram förtigandet och Hiitonens bok. Några år senare disputerade rättshistorikern Lars Björne om mellankrigstidens politiska rättegångar. I förhandsgranskningen kungjorde professorn i allmän rättsvetenskap Hannu Tapani Klami att den politiska rättskipningen helt avsiktligt hade tigits ihjäl.
Till skillnad från de kritiska akademiska perspektiven som var gällande i väst försökte den konservativt orienterade finländska historieskrivningen länge rättfärdiga krigspolitiken. Många i Finland ville inte erkänna att man utomlands såg krigsåren på ett annorlunda sätt. De viktigaste böckerna var Charles Lundins Finland och andra världskriget (1958) och Anthony F. Uptons Finland in Crisis 1940–41 (1964). Dessa var provocerande för dem som menade att Finland var ett offer och att den enda orättvisan var att de ledande politikerna dömdes efter kriget. Upton avfärdades som sentimental och Lundin ansågs svartmåla Finland ”på ett lika osakligt som barnsligt sätt.” För den som kände till verkligheten i det finländska samhället stod det dock klart att folket hade varit oenigt i fråga om att springa Nazitysklands ärenden.
Många europeiska socialdemokrater hade pekat på att högern försökte utrota kommunismen med lagstiftning och en våldsapparat som sedermera skulle riktas mot hela vänstern.
Inget självklart delat värde
Enligt den krigsvänliga berättelsen hade Finland tvingats in i krig sommaren 1941. Det stämmer att Finland inte kunde göra mycket åt de stora geopolitiska konstellationerna i Europa. Kritiska forskare å sin sida visade att det fanns en stor mängd eget ansvar och val i den finländska politiken. Krigsförsvararnas syn byggde på en del osakligheter, vilket visades exempelvis i tystnaden om sexlingarna. Det var utmärkande att den amerikanske historieforskare John H. Hodgson tillägnade sin bok Communism in Finland. A History and Interpretation (1967) minnet av ”sexlingarnas” ledarfigur K. H. Wiik. Uppmärksamheten som krigsansvarigdomarna fick hade varit omvänd i förhållande till tiden innan fredsavtalet. Utifrån det uppstod en berättelse om hur rättsväsendet först efter kriget övergav rättsstatens principer.
Demokrati har aldrig varit något enkelt, gemensamt delat värde. Det var Nazitysklands nederlag som möjliggjorde att ”sexlingarna” överlevde och att landet blev fritt och demokratiskt. Det utrikespolitiska läget under krigsåren visade sig vara mer invecklat än många hade trott. Från och med fredsavtalet blev det slags utrikespolitik som gruppen stod för utgångspunkten för landet.
Krigsårens Finland påminner om den oroväckande situationen i många länder just nu. Det räcker inte om demokratin och rättsstaten existerar bara som vackra slagord. Båda är egentligen radikala idéer och har därför alltid haft sina motståndare och belackare.
Ville Okkonen har tillsammans med Tiina Lintunen skrivit Valpon linnut som gavs ut av Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura år 2023.
Om sexlingarna kan man även läsa i Anna Lindholms bok om Anna Wiik, Den rätta färgen: En biografi om socialisten Anna Wiik. Historikern Matias Kaihovirta har även i flera artiklar skrivit om K.H Wiik på svenska.
Foto: Riksdagen
