När José Mujica år 2010 valdes till Uruguays president blev han känd som presidenten med en asketisk livsstil. Mujica avled i maj i år i cancer. Jon Weman skriver om en udda politiker i ”Latinamerikas Schweiz”.
Han var en av den latinamerikanska vänsterns mest ikoniska figurer. Han var kanske också den som motståndarna hade svårast att hitta brister hos. I hans liv speglas ett halvt århundrade av kontinentens politiska historia. Den 13 maj i år, kort innan han skulle ha fyllt 90, dog Uruguays ex-president José ”Pepe” Mujica.
Mujicas familj tillhörde den lägre medelklassen; hans föräldrar ägde en mindre gård. Han drogs in i politiken redan som gymnasist på 1950-talet. Under följande årtionde ifrågasatte han, liksom många andra unga, den tidens traditionella, försiktiga, något förstelnade vänster- och vänsternationalistiska partier.
Nära att krossas
Ernesto ”Che” Guevara och Fidel Castro var de nya förebilderna och som så många andra unga latinamerikanska revolutionärer drogs den nya generationen i Uruguay till idén om en gerilla. Det fanns dock ett problem: Uruguay har varken berg eller djungel att gömma sig i. Tupamaros, som rörelsen kom att kallas (efter Inkaledaren Tupac Amaru), skapade vad ingen dittills hade prövat: en stadsgerilla. De kapade det avskydda multinationella matföretaget Swifts lastbilar och delade ut köttkonserver i slummen; de stormade bankkontor och stal dokument som bevisade korruption. Också regelrätta politiska mord utfördes. I den internationella pressen fick de ett romantiskt skimmer; i hemlandet var det förbjudet att ens nämna deras namn i tryck.
I längden visade det sig för svårt att ta upp kampen med regimens armé och säkerhetstjänst och det gick likadant för Tupamaros som för argentinska Montoneros och deras motsvarigheter i andra länder: nästan alla dess kadrer dödades eller fängslades. Mujica fick sex skottskador, tillbringade sammanlagt 14 år i fängelse, och lyckades rymma två gånger.
Från och med 1973 fram till 1985 var Uruguay en militärdiktatur. Gerillaromantiken konfronterades med verkligheten och Mujica, som senare skulle bli en sinnebild för stoicism och värdighet, var mycket nära att krossas. Den mentala kris han gick igenom skildras i filmen La noche de doce años (”Den tolv år långa natten”), som bygger på en cellkamrats memoarer. Den vana att tala med sig själv som han utvecklade i isoleringscellen behöll han livet ut, har han berättat. Isoleringen och tortyren lärde honom, hävdar han, ”att hat är meningslöst”.
Mujica kunde uttrycka sig radikalt i skrift och i intervjuer, ”med kapitalismen har mänskligheten ingen framtid på planeten”. Ändå försökte Frente Amplio, vare sig före, under eller efter Mujicas mandat, aldrig förändra det ekonomiska och politiska systemet i grunden.
Kursändring
När Mujica till slut släpptes ur fängelset på 1980-talet framstod han och hans kamrater för många som irrelevanta reliker. De åstadkom då en överraskande kursändring och gav sig in i fredlig parlamentarisk politik, som en del av alliansen Frente- Amplio. Det var en i sig anmärkningsvärd koalition som lyckades samla allt från mitten-vänsterpartier- (med betoning på ”mitten”) till revolutionärer som de själva. Kanske kan man se det som ett utslag av den uruguaynska mentaliteten: landet beskrivs ofta som lite lugnare, lite mer kompromissbenäget, närmare den nordiska socialdemokratins inställning än den mer dramatiska politiken i många andra latinamerikanska länder.
Frente Amplio tog makten i huvudstaden Montevideo redan 1990, men det var det få i omvärlden som noterade. På nationell nivå hölls de tillbaka av sämre resultat på den mer konservativa landsbygden och i småstäderna.
Under 2000-talet drog en ny vänstervåg över en kontinent som var grundligt trött på av IMF kommenderade nedskärningar och privatiseringar. Mujicas Frente Amplio tog makten 2005, och han själv blev president 2010 (men blev inte omvald).
Ikonisk livsstil
Det som gjorde Mujica till en ikon utanför landets gränser var inte minst hans sätt att leva: han donerade 90 procent av sin lön till välgörenhet, bodde kvar på fruns anspråkslösa gård utanför Montevideo och körde en ljusblå folkabubbla- från 1980-talet. Inte alla vänster- och center–vänsterledare hanterade makten med samma personliga värdighet, och i andra länder var det många som önskade att de skulle ha politiker som Mujica.
Emir Kusturicas dokumentär El Pepe, una vida suprema (”Pepe, ett perfekt liv”) följer Mujica just efter att han lämnat presidentposten. Han hade dragit sig tillbaka till en liten gård inte olik den miljö där han vuxit upp. I filmen ser vi honom påta i grönsakslanden och avslappnat konversera med folk som stoppar honom på gatan. Han framstår som både jordnära och visionär.
Bara en scen avviker: en anonym kroggäst ifrågasätter Frente Amplio–regeringens kompromisser med storkapitalet i allmänhet och i synnerhet överenskommelsen med IMF. ”Ni kanske håller i regeringen, men det är de som sätter gränserna”, säger främlingen. Till skillnad från många andra gånger ger sig Mujica inte in i diskussion, utan vänder och går därifrån, medan han surt muttrar ”Du är en dumskalle… dumskalle”.
Banbrytande på flera områden
Mujica kunde uttrycka sig radikalt i skrift och i intervjuer, ”med kapitalismen har mänskligheten ingen framtid på planeten”. Ändå försökte Frente Amplio, vare sig före, under eller efter Mujicas mandat, aldrig förändra det ekonomiska och politiska systemet i grunden. Samtidigt blev Uruguay, om än inom det etablerade systemets ramar, banbrytande på förvånansvärt många områden: först i Sydamerika med laglig abort, samkönade äktenskap och cannabislegalisering, ett av de främsta länderna i världen inom omställning till grön energi.
I vad som blev hans sista offentliga framträdande tidigare i år berättade Mujica att hans cancer gått in i ett terminalt skede. Han tog avsked med orden ”min cykel kommer till sitt slut… Jag har gjort mitt. Krigaren har kämpat färdigt och förtjänar sin vila”.
Foto: Ricardo Stuckert/PR
