Etikettarkiv: Naomi Klein

Tack som fan, Ronald Reagan

Den 3 augusti publicerade Naomi Klein en så utmärkt text i The Intercept att den tål att lyftas fram på ledarsida. Klein reagerade på New York Times Magazines långläsningsartikel om klimatkrisen, skriven av Nathaniel Rich. En välgjord kartläggning av utvecklingen på 1980-talet, då oron över klimatkrisen nådde en första kulmen, och det fanns alla chanser att vidta åtgärder, skriver Klein. Men ursinnigt sablar hon ner Richs slutsats om vem och vad det var som låg bakom misslyckandet.

Det var ”vi”, du och jag, eller något så vagt som ”den mänskliga naturen” som satte käppar i hjulen, menar Rich, men New York Times artikel nämner ingenting om att nyliberalismen under slutet av 1980-talet nådde sin thatcherska och reaganska kulmen.

Klein påminner om att det i det globala Syd under 1980-talet fanns ett starkt stöd för bindande internationella klimatåtgärder, och till viss del även inom Europa och Asien. I verkligheten var det inget så flummigt som ”den mänskliga naturen” som satte krokben för en ambitiös klimatstrategi, utan något som konkret som Reagan-administrationen.

År 1988 presenterade NASA för första gången forskningsresultat som ”med 99 procents säkerhet” slog fast att klimatuppvärmningen är verklig och orsakad av människan. ”Den döende jorden” valdes till Time Magazines ”årets person”. Medierna skrev spaltkilometer om klimatkrisen och det fanns både stor medvetenhet om och vilja till att motarbeta den globala uppvärmningen.

Enligt Klein hade det ändå knappast funnits ett sämre tillfälle i den amerikanska historien att försöka implementera en grön strategi än slutet av 1980-talet. Det var ”zenit för det nyliberala korståget”, med Fukuyamas teorier om ”historiens slut”. USA och Kanada skrev på det första av vad som skulle bli otaliga frihandelsavtal. Det var början på ”globaliseringens” tidevarv, det som i slutet av 1990-talet ledde till antikapitalistiska demonstrationer världen över.

Om omöjligheten att rädda planeten under ett kapitalistiskt tidevarv skriver Naomi Klein i sin senaste bok Det här förändrar allting, men hennes artikel är en utmärkt historielektion i kortform, högst relevant i vår samtida debatt. I Finland har det under 2018 diskuterats vitt och brett om huruvida det är värre för miljön att en vegan flyger till Thailand än att en hemmasittare äter biff. Medan vi konsumenter slåss om vem av oss som är moraliskt mer högstående än den andra, skrattar flygbolaget och köttproducenten hela vägen till banken.

Ny Tids webbsida har vi nyss publicerat en intervju med forskaren i miljöpolitik Nina Janasik, som svävar betänkligt på målet då hon tillfrågas om det är konsumentens egna val eller politiska åtgärder som är viktigare i kampen mot klimatförändringen. Dylikt är oförsvarligt av en forskare i miljöpolitik som borde vara fullt medveten om att konsumentbeteende formas av den politiska och ekonomiska verkligheten och inte tvärtom. Christopher Wright och Daniel Nyberg skrev 2015 i boken Climate Change, Capitalism and Corporations om hur den eviga tillväxtens princip gör kapitalismen som system helt inkompatibel med en grön politik. Och om nyliberalismen styr såväl politik som marknad, är konsumentens val redan gjorda på förhand, och vi  är utelämnade till att på sin höjd försöka välja det bästa av alla de dåliga alternativ som står till buds.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

När nej inte längre räcker

Naomi Kleins nya bok Nej är inte nog (No is not enough) är en vädjan till alla att vakna upp, sluta klaga och aktivera sig istället. Boken handlar mest om Donald Trump, men Klein nöjer sig inte med att bara klaga på Trump som individ utan hon går mer på djupet. Klein definierar vad Trump är och vad som skapade denna från verkligheten avskärmade person.

Klein inleder sin faktaspäckade tegelsten till bok med en referens till sitt första verk No Logo (2000) där hon analyserade termen superbrand. Ett superbrand är ett företag som tjänar pengar på att vara ett märke, ett brand,  istället för en produkt. Nike fungerar här som ett väldigt bra exempel. Man köper inte Nikes skor därför att kvalitén är bäst eller för att Nike inte utnyttjat barnarbetskraft (för det har de under de gångna decennierna gjort). Nej, man köper Nikes 200 euros sportskor uttryckligen för märkets skull och alla de associationer som man kopplar till loggan.

Klein menar att Trump som person är ett sådant superbrand. Först låter det fånigt, men under bokens gång bygger Klein upp sitt resonemang på ett trovärdigt sätt. Trump hyrde innan han blev president ut sitt namn till olika företag. I första hand brandade Trump byggnader. Hör och häpna: Donald Trump äger inte Trump tower i New York där han bor. Han är mannekängen som håvat in massvis med pengar i utbyte mot att namnet Trump ståtar i meterhöga bokstäver på husfasaden. Klein påminner om att Trump aldrig lyckades särskilt bra som affärsman. Det var först i och med realityserien The Apprentice som Trumps namn blev synonymt med framgång.

Naomi Klein läser också lusen av några av Trumps ministrar. Jag lyfter gärna upp Rex Tillerson, denne tidigare vd för oljebolaget ExxonMobil, som idag kan titulera sig utrikesminister. Speciellt en sekvens har etsat sig fast på näthinnan efter att jag läst boken. I inledningen av bokens andra del talar Klein om ett korallrev i Australien som hon besökte bara några dagar innan presidentvalet avgjordes till Trumps fördel. Klein och hennes son besökte revet tillsammans med marinbiologer och ett team journalister som jobbade med en film om de utdöende korallreven. I början av dagen var allting perfekt, sonen simmade runt den friska sidan av revet: korallen liksom lyste upp bottnen. På eftermiddagen besökte gruppen den andra sidan av revet. Den döda sidan. Klein beskriver stanken av död på ett sätt som får en att må illa. Koralldöden skyller Klein på en mänsklighet som stilla tigande låtit allt detta ske. Rex Tillersons ExxonMobil åkte nyligen fast för att ha hemligstämplat forskning om klimatförändring och aktivt arbetat emot aktivister och forskare för att kunna utvinna miljarder dollar ur marken. Att ett företag redan på 1970-talet hade information om oljeindustrins ansvar för klimatförändringen och bara tystade ner allting är en skrämmande tanke.

Nej är inte nog är en väldigt tung bok. Det är en bok man inte vill lägga ifrån sig för att innehållet är så intressant; samtidigt är det så till den grad deprimerande läsning att pauser är ett måste.

Klein slår an en väldigt personlig ton i sin text istället för att vara grå och opartisk som journalister har en tendens att vara. Klein skriver på ett väldigt medryckande sätt och får snabbt läsaren att hålla med om bokens titel: Nej är inte nog. Vi måste göra något för att vända världen till det bättre. Trumps strävan att bana väg för att hans miljardärvänner enklare ska bli ännu rikare måste stoppas. Samtidigt som jag läste boken drog jag paralleller till Finland. Vi hade en Trump hos oss som ledare långt innan USA hade sin. En affärsman som vill styra och ställa för att gangna sina ekonomiska intressen och rika vänner.

Text: Tony Pohjolainen
Foto: Ben Powless
Naomi Klein: Nej är inte nog. Ordfront förlag, 2017.

Revolution och yoga

Före det anglofona vänsteruppsvinget med Bernie Sanders och Jeremy Corbyn, ruskades Storbritannien om av en otippad politisk aktivist. Fram till 2013 var Russell Brand främst känd som kokainsnortande, sexdrypande stå-upp-komiker och filmstjärna. Men plötsligt steg han fram som den nya symbolen för den brittiska antikapitalistiska rörelsen, och valdes 2015 av vänstertidskriften Prospect till årets fjärde största tänkare, efter Thomas Piketty, Gianis Varoufakis och Naomi Klein.

russell brand pärmI oktober 2013 slog Brand ner som en bomb i den brittiska pressen, uppmanade alla invånare att sluta rösta i politiska val och dra ut på gatorna mot giriga bankirer, onda storbolag och korrumperade politiker. Kort och gott: revolution. Till och med gamla punkaren Johnny Rotten var chockad.

Ett år senare kom boken Revolution, där Brand presenterar sina politiska och filosofiska idéer, och som gavs ut som pocketversion på svenska i vintras. Som så många missbrukare har Russell Brand tagit till trons hjälp för att bli kvitt drogberoendet. Det är också i samband med det som hans politiska glöd tagit fyr. Således har han snickrat ihop en heimlaga politisk filosofi där han varvar idéer av vänstertänkare som David Graeber, Thomas Piketty och Noam Chomsky med bibelcitat och livsvisdomar av Dalai lama, sufiska poeter och hinduiska yogis.

Då det gäller problemformuleringen – storkapitalet styr världen och politikerna går i deras ledband – är det lätt att hålla med. Brands klassanalys, eller snarare frånvaron av en sådan, är dock problematisk. Brand gillar att tala om ”vanliga människor” versus ”politiker” och ”de rika”, men där stannar analysen. Hans enahanda tes om att politiker per definition är systemets lakejer och alla borde störtas känns en aning förenklad.

Brand orkar inte stressa över siffror eller strukturella analyser, utan tar sig an kapitalismkritiken med den nyfrälste amatörens entusiasm och moraliska indignation. För Brand handlar det om en inre revolution. Utgångspunkten finns i hans eget samhälleliga uppvaknande i arbetet med att bli drogfri. Och häri ligger också bokens, och Brands filosofis, största stötesten. Politik och ekonomi fungerar inte på samma sätt som ett personligt andligt uppvaknande. Att gå ut på gatorna och uppmana folk att vara snälla med varandra gör inte mycket nytta utan ett system att implementera godheten i. Brand skriver flyktigt om närdemokrati och delningsekonomi, men kommer aldrig djupare in på temat. 

Boken är ändå intressant såtillvida att den speglar mycket av den aktivism som uppstått under 2000-talet, som snarare springer ur en individualistisk känsla av orättvisa än ur en bredare samhällelig analys. Det har gett oss folkrörelser som antingen enas under ensaksfrågor, som Tahdon-kampanjen för könsneutralt äktenskap, eller Occupy, en bred men brokig rörelse som på sätt och vis runnit ut i sanden utan en klar struktur eller enhetlig ideologi att arbeta vidare med.

Brand är ändå intelligent nog för att inse att han inte är någon stor politisk tänkare, utan lånar i stället sina teser av andra. Han har senare sagt att hans revolution snarare handlar om att förverkliga de idéer som redan finns, och otvivelaktigt behövs också karismatiska agitatorer som Brand för att sätta hjul i rullning. Boken är dessutom njutbar läsning, och Brands anarkistiskt respektlösa humor och självironi får en att skratta högt flera gånger. Lena Öhrström har inte haft någon lätt uppgift att översätta Brands sprakande, idiomfyllda språk, men med undantag för en viss svengelska och några klumpiga satslösningar löper texten bra.

Text: Janne Wass
Foto: D P Young/Wikimedia Commons

Russell Brand: Revolution. Översättning: Lena Öhrström. Massolit förlag, 2015.

Hållbar utveckling eller kortsiktig ideologi 

I sin nya bok om klimatfrågan ger Naomi Klein världens politiker svidande kritik och sätter i stället framtidshoppet till ett ökat samarbete mellan den nyväckta vita medelklassen och världens ursprungsfolk i den gemensamma kampen för miljön. Ny Tid träffade henne för ett samtal i New York.

Den kanadensiska författaren och intellektuella vänsterstjärnan Naomi Klein släppte i september sin fjärde bok, This Changes Everything. Capitalism vs. The Climate. I den tar hon sig an klimatet – en av vår tids ödesfrågor som många mest försöker undvika, även hon själv under en lång tid.

– Det är troligare att man hittar den politiska världseliten på en VM-match i fotboll än på ett klimattoppmöte, säger Naomi Klein från en scen på Brooklyn Book Festival i New York en söndag i slutet av september.

Fortsätt läsa Hållbar utveckling eller kortsiktig ideologi 

LIVSSTILENS FÖRRÄDISKHET

Hufvudstadsbladets kultursida hade för en tid sedan två stort uppslagna porträtt brevid varandra. Det ena var av Edith Södergran och det andra av Linda Skugge, kolumnist och celebritetsfeminist i Sverige. Motsättningen chockade och har stört mig sedan dess: varför tycker jag att den unga kvinnan från 1900-talets början ser ut som en människa och kvinnan från 2000-talets första år som en sur docka? Och vad tycker jag egentligen om dessa stora, sensitiva närbilder, på en kultursida?Pia Ingströms artikel kritserade också problemet med den attitydfeminism – “jag tycker alltså har jag rätt” – som Skugge står för. Jag diskuterade i min förra Ny Tidkolumn något ditåt. Den nya biografin över Colette, “1900-talets första moderna kvinna”, gav mig då anledning att klaga över svårigheten i att vara radikal i dag, åtminstone i offentligheten. Följande vecka skrev Lars Sund här på samma plats om No Logo, Naomi Kleins bok om den nya ekonomins principer: tillverka billigt i frihandelszonerna, marknadsför häftigt, sälj dyrt (https://www.nytid.fi/ordet01/sund1.

Fortsätt läsa LIVSSTILENS FÖRRÄDISKHET