Pertti Joenniemi
Vilka lärdomar kan den drygt tvåhundraåriga nordiska freden erbjuda om dagens konflikter?
Ett svar kräver att man ställer sig kritisk både till de sedvanliga förklaringarna till freden och till sättet på vilket vi förstår dagens internationella konflikter. Enligt historieforskning hindrade stormakterna – framför allt Storbritannien – av maktpolitiska skäl de nordiska länderna från att kriga med varandra. Den nordiska freden kom alltså till av yttre tvång, genom att yttre makter höll oss isär.
Det här är svaret som historieforskarna vanligen erbjuder. Tolkningen ger ganska konventionella lösningar på maktpolitiska konflikter, och den nordiska freden förlorar omedelbart sin fredspolitiska relevans.
Det kan ha varit en början till den nordiska freden, men hur blev det sedan ett varaktigt tillstånd? Det väsentliga är att kriget så småningom förlorade både relevans och trovärdighet i de inomnordiska relationerna. Freden kom inte till därför att staterna underskrev fredsavtal eller kom överens om nedrustning. Det viktiga var inte diplomati eller statliga fredssträvanden utan det var istället dynamiken inom det civila samhället som var avgörande. Staten och de statliga eliterna förlorade tolkningsföreträdet i inomnordiska säkerhetspolitiska sammanhang.
Mot slutet av 1830-talet blev det möjligt för studenter och universitetsfolk att resa över Öresund för att besöka den man i allmänhet betraktade som arvfienden. Det viktiga med mötena var dock inte att man diskuterade fred, krig och säkerhet. I stället bestod sammankomsterna av att man dansade, läste poesi och diskuterade litteratur. Förstås drack man också en del punch.
Ontologisk säkerhet
Om man skiljer på det jag kallar ontologisk eller identitetsmässig säkerhet, och fysisk säkerhet, så hade vi tidigare ett läge i Norden där den identitetsmässiga säkerheten uppnåddes genom skapandet av fiendebilder och engagemang i krig. I krig visste man vem man var och vad livet hade för mening. Genom att offra den fysiska säkerheten bidrog man till ontologisk säkerhet, och fred framstod mot den här bakgrunden som någonting negativt. Freden upplevdes som hotfull eftersom den krävde en förändring i självuppfattningarna.
De tätare kontakterna och sedan den så småningom växande skandinavistiska rörelsen öppnade upp möjligheten till annorlunda självuppfattningar. Behovet av fiendebilder och engagemang i krig minskade eftersom folk på andra sidan sundet började uppfattas som civiliserade medmänniskor. De sågs fortfarande som annorlunda, men på ett intressant sätt.
Freden hotade etablerade nationella självuppfattningar, som fred alltid gör, men det blev samtidigt möjligt att förändra självuppfattningarna genom dialog och tätare kontakter. Ontologisk, identitetsmässig säkerhet kunde uppnås på ett nytt sätt, vilket betydde att kriget blev överflödigt. Krig kunde ses som irrelevant för relationerna mellan de nordiska länderna.
Detta är definitivt ingen standardförklaring till nordisk fred. Men min förklaring är inte heller i strid med någon annan teoretisering eftersom det enda vi har består av det som historikerna har erbjudit, alltså beskrivning snarare än en förklaring i någon djupare mening.
Det här betyder – skulle jag vilja påstå – att vi inte riktigt har gjort det klart för oss hur den nordiska freden egentligen kom till, vad den bygger på och vilka lärdomarna egentligen är. Vi känner ganska dåligt till kärnan i vårt eget fredspolitiska arv och det är kanske svårt att se vilken relevans det kan ha i relation till nuvarande konflikter.
Men för att teoretisera: om nordisk fred bygger på att vi har uppnått både ontologisk och fysisk säkerhet samtidigt, det vill säga att fred förstärker våra självuppfattningar i stället för att utgöra ett hot, kan detta arv erbjuda insikter i pågående internationella konflikter?
Fred problematisk för Ryssland
Ryssland är ett viktigt fall därför att landets kärnproblem verkar vara ontologisk osäkerhet. Långtgående fred och avspänning upplevs som hotande. Det är inte en värld där man känner sig hemma. Om Ryssland kunde överge den traditionella kampen mot fientliga yttre makter kunde landet bli en integrerad del av det nya internationella samfundet och anpassa sig till de regelverk som bygger på nära beroendeförhållanden. Landet skulle få erkännande och ett centralt läge och skulle konkurrera med ekonomisk, teknologisk och kulturell kompetens.
Men det steget vågar Ryssland inte ta. I stället för anpassning till det nya vill man tillbaka till det gamla och försöker även genom militär maktutövning hålla fast vid bilden av en värld som är maktpolitisk och hotfull till sin karaktär. Den maktpolitiska tolkningsramen behövs för att ge trovärdighet åt bilden av Ryssland som en klassisk stormakt – en identitet som man vill bevara nästan till vilket pris som helst. Fred uppfattas, som i samband med Cypern-konflikten, Bosnien eller Israel-Palestinakonflikten, som någonting problematiskt.
Fred är farligt eftersom en anpassning till globaliseringen och ett accepterande av internationella spelregler även skulle kräva att Ryssland omdefinerar sig självt. Kärnvapnen borde skrotas, den civila kompetensen höjas, och Ryssland borde gradvis förvandlas till en konkurrensstat som agerar på ett skickligt sätt på den internationella marknaden.
Om utgångspunkten i den politik som Ryssland har fört under den senaste tiden endast motiveras med fysisk säkerhet – vilket den ofta gör – framstår landets politik som helt obegriplig. För det mesta tycks ju Ryssland skada sig självt. Ryssarna ser hot överallt även om landet inte längre har några verkliga fiender. Rysslands fysiska säkerhet är i verkligheten bättre än någonsin under landets tusenåriga historia. Men kanske är det just där skon klämmer.
Om vi i Norden drar slutsatsen att Ryssland fortfarande är en klassisk maktpolitisk aktör och att våra reaktioner därför bör bestå av en satsning på konventionell säkerhetspolitik och ökat militärt samarbete, då förstärker vi den världsbild som Ryssland desperat kämpar för att bevara. Flykten till den gamla maktpolitiken underlättar Rysslands identitetsproblematik på kort sikt. I en maktpolitisk värld vet ryssarna vem de är och vad de eftersträvar, även om identitetssäkerhet uppnås på bekostnad av den egna fysiska säkerheten.
Nordiska initiativ behövs
Men på längre sikt är det ingen hållbar lösning. Globaliseringen fortsätter och internationella beroendeförhållanden kommer att fördjupas även i framtiden. Ryssland bygger därför sin självuppfattning på en ohållbar grund. Därför krävs ett mer långsiktigt tänkande och en annorlunda, framtidsinriktad politik. Ryssland behöver omständigheter som möjliggör en demilitarisering av landets politik utan att den ryska självuppfattningen sätts i gungning på ett sätt som upplevs hotande. Det behövs initiativ som ger Ryssland möjligheten att hålla fast vid synen på sig självt som en central och respekterad aktör på den internationella arenan. Eftersom Ryssland inte har samma interna dynamik eller tillgång till motsvarande krafter som vi i Norden hade när grunden för den nordiska freden skapades, krävs det yttre hjälp.
Det behövs initiativ och förslag för att Ryssland ska kunna bryta sig ut ur den onda cirkel där landet nu befinner sig. Men yttre hjälp kan lätt uppfattas som förnedrande. Tack, vi klarar oss på egen hand och litar på våra egna traditioner! Yttre inflytande är just vad vi försöker avvärja så kom inte och kritisera vårt tänkande! Vi är ett stolt land med egna ärorika traditioner och motsätter oss därför ett intrång av amerikanisering, feminism, postmodernism, katolicism och andra störande ismer!
Men Norden uppfattas i Ryssland som någonting positivt, så varför inte också den nordiska freden? Vi har gjort oss av med den klassiska maktpolitiken i de inomnordiska relationerna och byggt upp en fredspolitisk identitet. Det är också vad ryssarna behöver.
Men har vi en tillräcklig medvetenhet om vårt eget arv för att kunna föra den politik som behövs i relationerna till Ryssland? Det är inte fallet. Det centrala temat i nordiska sammanhang består i dessa dagar av ökat militärt samarbete. Är det kanske så att även vi i Norden fortfarande behöver yttre hot och fiendebilder för att känna oss identitetsmässigt säkra?
Vi tycks delvis sitta fast i ett klassiskt säkerhetspolitiskt tänkande när det gäller Ryssland och därför har vi svårt att tillämpa en annorlunda, fredspolitisk tolkningsram och uppfölja den med en konsekvent Rysslandspolitik. Problemet består kanske inte enbart av en ringa efterfrågan från Rysslands sida utan också av avsaknaden på nordiska förslag och initiativ.
Pertti Joenniemi
är seniorforskare vid Karelska institutionen vid Östra Finlands universitet
