Kan basinkomsten rädda socialdemokratin?

av Jan Otto Andersson

Jan Otto Andersson

Trots den tillfälliga förbättringen av gallupsiffrorna för SDP i Finland, står det klart att socialdemokratin befinner sig  i ett förlamningstillstånd.  Under de senaste tio åren har de västeuropeiska socialdemokratiska partierna förlorat över 20 procent av sina anhängare. Globaliseringen och depressionen har skapat grogrund för populistiska partier av varierande slag. Dessutom har de traditionella högerpartierna lyckats utnyttja den rådande tidsandan bättre än vänstern. De har rentav – trots den kroniska arbetslösheten och prekariseringen – kunnat framställa sig som ”arbetarpartier” och som de sanna försvararna av ”arbetslinjen”.

En central orsak till att det socialdemokratiska projektets trovärdighet har minskat är den djupa ekonomiska integrationen, isynnerhet internationaliseringen av kapital och ägande. Den nordiska modellen – den mest socialdemokratiska välfärdsregimen – byggdes upp genom kompromisser med det nationella storkapitalet.

Men kapitalet är inte längre bundet till nationen och nationens ”konkurrenskraft” är i allt mindre grad beroende av ”våra” storföretag. Konkurrenskraften mäts med hjälp av RULC, den relativa arbetskostnaden per producerad enhet. Ju lägre RULC desto bättre, vilket betyder att det är bättre ju lägre lönernas andel av det producerade värdet är – eller på marxistiska ju högre exploateringsgraden är. Det är just det som intresserar de kapitalistiska investerarna.

Staten har förlorat viktiga styrinstrument.  Skattekonkurrensen och beroendet av långivarnas sinnestämning har naggat nationsbygget i kanterna. Länge hoppades vänstern att EU skulle kunna bli den instans som skulle tygla det globala kapitalets övermakt. De förhoppningarna verkar nu vara bortblåsta. Inom socialdemokratin har det uppstått en konflikt mellan dem som vill anpassa sig till digitaliseringen och globaliseringen på kapitalistiska villkor, och dem som vill hålla fast vid de gamla solidaritetsidealen och den nationella välfärdsstaten.

En idé som plötsligt fått en ny akualitet är basinkomsten. I basinkomstens långa  historia är det ofta socialdemokrater som satt stopp för ett ovillkorligt inkomstskydd i någon som helst form. På 1920-talet motsatte sig brittiska Labour tanken på en ”social dividend” även om idén stöddes av filosofen Bertrand Russell och prominenta partimedlemmar som Oxfordprofessorerna George Cole och James Meade.

Inför presidentvalet 1972 i USA hade demokraternas kandidat George McGovern under sin nomineringskampanj kraftigt verkat för en ”demogrant” – ett basinkomstförslag ursprungligen framfört av nationalekonomen James Tobin. För att bli nominerad måste McGovern emellertid ta avstånd från sitt förslag. Han förlorade sedan stort mot Richard Nixon.

På 1980- och 1990-talen när en basinkomst eller medborgarlön var på den politiska agendan i Nederländerna och Danmark avgjorde de socialdemokratiska partierna att idén inte fick ett tillräckligt stöd.

I Finland behandlades basinkomstidén på SDP:s partikongress 1996. Förslaget avvisades som varande alltför dyrt. Innan dess hade Fackcentralen FFC utgivit en rapport Mikä ihmeen perustulo? (1994. Titeln betyder ungefär Vadå för basinkomst?). Rapporten försvarade en modell som baserar sig på inkomstrelaterade stöd och motsatte sig en grundinkomst för att den antogs försämra arbetsvillkoren. 1997 utgav FFC rapporten Valoa tunnelin päässä (Ljus i ändan av tunneln), i vilken det framhölls att en grundinkomst skulle vara dyr, otrygg och leda till ett ”tjänstesamhälle”.

Pentti Arajärvi utredde inkomstskyddet för SDP:s räkning och ansåg att en basinkomst skulle underminera samhällsmoralen.

2007 publicerade Sorsa-stiftelsen Ville Kopras rapport  Perustulo – kova vai pehmeä paketti? (Basinkomst – ett hårt eller ett mjukt paket?) I rapporten utgick Kopra ifrån att de inkomstrelaterade förmånerna skulle tas bort om en basinkomst införs och att arbetsmarknaden skulle frigöras för marknadskrafterna. Han föreslog att det nuvarande socialskyddssystemet borde göras mera sporrande, till exempel med hjälp av en ”keikkaseteli”, en sedel för tillfälliga anställningar.

Enstaka socialdemokrater har emellertid ivrigt försvarat basinkomstidén. Nationalekonomen och stadsdirektören Pekka Korpinen gjorde det redan 1989 i boken Valtio ja vapauden kasvu (Staten och frihetens tillväxt). Historikern Jorma Kalela utgav 1989 boken Työttömyys 1900-luvun suomalaisessa yhteiskuntapolitiikassa (Arbetslösheten i 1900-talets finländska samhällspolitik), som han avslutade med ett engagerat försvar för en ovillkorlig basinkomst. Han har fortsatt att aktivt plädera för en grundinkomst, isynnerhet med tanke på dess roll som förstärkare av demokratin.

Det viktigaste och mycket intressanta socialdemokratiska bidraget till basinkomstdiskussionen lades fram senaste höst av den socialdemokratiska ungdomsorganisationen Demarinuoret. Man föreslår ett inkomststöd med tre olika bidragsnivåer.

Den lägsta nivån ”takuutulo” (garanterad inkomst) är konstruerad som en negativ inkomstskatt, så att alla som helt saknar inkomster erhåller 80 procent av vad som beräknas vara en nödvändig inkomst för en person. Det här är – trots förslagsställarnas protester – en form av basinkomst. Alla erhåller utan ansökan en summa, som efterhand avtar ju högre personens andra inkomster är.

Den andra nivån ”yleistulo” (allmäninkomst) motsvarar den beräknade nödvändiga inkomsten för en person och ges alla dem som av någon orsak inte har ett arbete, men som är beredda att arbeta när tillfälle erbjuds.

Den högsta nivån ”aktiivitulo” (aktivitetsinkomst) skulle ges åt dem som ägnar sig åt någon aktivitet som anses vara värdefull ur ett samhällsperspektiv.

Demarinuorets uppslag liknar en idé som jag ofta framfört: en ovillkorlig medborgarinkomst (basinkomst) kombinerad med en medborgarlön (delaktighetsinkomst) för dem som verkar utanför den normala arbetsmarknaden, men som gör något samhällsnyttigt inom den tredje sektorn.

Jag tror att någon form av basinkomst förr eller senare kommer att införas. Alternativet är allt större sociala konflikter, då allt färre får ”riktiga” och meningsfulla jobb, medan allt fler hamnar i prekariatet med osäkra inkomster och arbetsförhållanden. Frågan är bara på vems villkor basinkomsten införs. Om det sker på högerns villkor är det sannolikt att socialdemokraternas värsta förväntningar kan förverkligas. Om däremot en bred vänster, med socialdemokraterna som primus motor, för fram en modell som beaktar de risker som kan vara förknippade med en basinkomst, kan det rädda både socialdemokratin och den nordiska välfärdsstaten.

Många socialdemokrater tycker det är oacceptabelt att ersätta rätten till ett jobb med rätten till en inkomst. En basinkomst fråntar ingen ”rätten till jobb”. Tvärtom underlättar den för den enskilde att ta emot ett jobb, och framför allt ett sådant jobb som man själv finner vara meningsfullt. I dag kan samhället inte ge alla ett riktigt jobb. Det kan bara tvinga den arbetslösa att ta emot vilket jobb som helst, utan tanke på om det är meningsfullt eller ens samhällsnyttigt.

Den stora fördelen med en inkomst som automatiskt betalas åt alla är att den når de fattiga utan besvärliga och stigmatiserande behovsprövningar, och att den förser dem med en grund från vilken de tryggare kan planera sin framtid. De rika behöver inget inkomststöd, så för dem måste skatter – isynnerhet skatteavdrag – ändras så att de ”betalar” åtminstone sin egen basinkomst.

Vi måste återfinna den gamla socialdemokratiska föreställningen att vi alla drar nytta av de värden som tidigare generationer skapat och att det är fel att de som råkar äga marken, fabrikerna och det immateriella kapitalet skall få betydande arbetsfria inkomster, medan de egendomslösa måste nöja sig med att sälja sin arbetskraft på en osäker marknad. Vi borde alla ha rätt till en ”social dividend” från det kapital som naturen och tidigare generationer byggt upp under eonernas och seklernas lopp.

Basinkomsten är en genuint socialistisk – inte en trångt lönearbetsfokuserad – vision.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi

Foto: Christopher Andrews/Flickr

1 kommentar

Christer 26 maj, 2016 - 10:36

Jag är socialdemokrat i själ och hjärta. Tror på ett gott liv för de flesta människor. Tyvärr korrumperas människan lätt. Dessutom tycks det vara svårt att sätta sig in i olika system?
Men lätt fånget är lätt förgånget? SDP tycks för närvarande vara märkvärdigt tyst. I Sverige har man en socialdemokratisk statminister!

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.