En resa genom Miss Mayawati-land
Hon är ogift, kastlös och chefsminister i Indiens folkrikaste delstat Uttar Pradesh, som troligen ger henne förnyat förtroende i det kommande valet. Julia Wiræus reflekterar kring en unik politiker, Kumari Mayawati.
I de vita kolonisatörernas fotspår
Ars lyckas representera stora delar av kontinenten Afrika men perspektivet är alltför ofta den utflyttade afrikanens. Trots det problematiska utgångsläget är utställningen tankeväckande och viktig på en allt globalare konstscen där alla måste rymmas, skriver Julia Wiræus.
Jubilerande Ars lovar självsäkert att förändra mina uppfattningar om Afrika, men redan deras slogan bevisar motsatsen. Upplevelserna börjar redan utanför entrén där jag hör ett tutande bland ett sorl av röster. Det är nigerianen Emeka Ogbohs ljudinstallation från världsmetropolen Lagos. Konstrasten mot Helsingfors tysta ljudmiljö intill Mannerheimvägen blir stor. Fiskmåsar kraxar och det är glest med tutande bilar i vår nordliga huvudstad. Ljudinstallationen fortsätter på Kiasmas andra våning som en vägledning till utställningens ursprung.
Kontrasternas land i förändring
Valay Shendes namnlösa metallskulptur föreställer ett av Indiens tusentals lunchbud. Den är gjord av tusentals små fickur som illustrerar budens nästan osannolika punktlighet.
Arton konstnärer målar upp en färgstark bild av jättelandet Indien. Det kan vara problematiskt att samla ihop konstnärer utifrån nationell och etnisk härkomst, men Tennispalatsets utställning ”Samtidigt i Indien” gör formatet berättigat.
Archana Handes installation www.arrangeurownmarriage.com ironiserar över den indiska relationsmarknaden. Arrangerade äktenskap är fortfarande vanligt och kast, hudfärg och social status avgör vem du gifter dig med. Hande har gjort ett chockrosa utställningsrum till en affär som säljer reservdelar i det ideala äktenskapet. På väggarna hänger bilder på smekmånadsresmål och presenttips anpassade efter stjärntecken, till och med den ljusröda färgskalan påminner om en damtidnings.
Svettig manlig tävlan
Kenneth Bamberg: B.B.
Kenneth Bambergs porträtt på män är intima – i bastun kan man inte gömma sig bakom titlar eller sociala roller. Men i längden känns utställningen Y aningen stereotyp. Recensenten saknar alternativa sätt att se på män.
Avklädda pojkar, karlar och gubbar. Kenneth Bamberg har närmat sig manligheten i bastun. Ett tiotal män i olika åldrar har fotograferats på bastulaven. Minerna är bistra, blickarna tomma. Huden är rosig av värme och svett. Det är avklätt, fysiskt och psykiskt. Avsaknaden av klädesplagg gör att jag bara kan fantisera om vad Ville, Heikki och Petri gör i det civila. De kan vara framgångsrika direktörer, men lika gärna studenter eller pensionerade knegare. Porträtten är intima, i bastun kan vi inte gömma oss bakom titlar eller sociala roller.
Alla männen på bilderna är okända för mig förutom queerpersonen Lars Svartström. Han ser nöjd ut på bilden där det blonda håret hänger i stripor längs pannan. Bredvid hänger ett porträtt på det perukklädda alteregot B.B, där Lars har ljusblå kajal och ljusröda läppar. På håll reflexteras de båda fotografierna i varandra och manligheten går in i kvinnligheten. Här är gränsen mellan könen suddig. B.B och Lars är både man och kvinna samtidigt.
