Valay Shendes namnlösa metallskulptur föreställer ett av Indiens tusentals lunchbud. Den är gjord av tusentals små fickur som illustrerar budens nästan osannolika punktlighet.
Arton konstnärer målar upp en färgstark bild av jättelandet Indien. Det kan vara problematiskt att samla ihop konstnärer utifrån nationell och etnisk härkomst, men Tennispalatsets utställning ”Samtidigt i Indien” gör formatet berättigat.
Archana Handes installation www.arrangeurownmarriage.com ironiserar över den indiska relationsmarknaden. Arrangerade äktenskap är fortfarande vanligt och kast, hudfärg och social status avgör vem du gifter dig med. Hande har gjort ett chockrosa utställningsrum till en affär som säljer reservdelar i det ideala äktenskapet. På väggarna hänger bilder på smekmånadsresmål och presenttips anpassade efter stjärntecken, till och med den ljusröda färgskalan påminner om en damtidnings.
Yttre faktorer som yrke och social bakgrund har stor betydelse inom arrangerade äktenskap och jag slås av hur det liknar västerländsk nätdejting. Ett mischmasch av omständigheter används i båda fallen för att para ihop människor. Är det hudfärg, inkomst, den växande bröllopsbranschen eller vi själva som egentligen bestämmer vem vi ska gifta oss med? Jakten på ett fulländat paket finns både här och där. Verket är därför tankeväckande och ifrågasätter friheten i våra kärleksrelationer.
Anita Khemka reste ensam genom Indien och fotograferade sig själv på perronger och tåg där inga andra kvinnor syntes till. Hennes självporträtt ger en bild av de indiska kvinnornas utsatthet på männens arena. Khemka har också gjort en finstämd bildserie av hijras, benämningen för det tredje könet. Laxmis maskulina drag döljs av tjocka lager smink och blir en stark kontrast till de andra resenärerna i lokaltåget. Hen är ett avvikande inslag i den indiska gatubilden och fotografierna ger en flyktig bild av landets befolkningsstruktur.
Sheba Chhachhis fotoserie Ganges döttrar visar hur sadhvis badar i Ganges och avstår från kläder, namn, kast och familj för att upptas i den andliga gemenskapen. Utöver jakten på andlighet har sexuell läggning och familjevåld drivit många kvinnor till det asketiska livet. Kvinnorna utstrålar en personlig styrka som även återfinns i Anay Manns porträtt. Hans fotoserie Jämlika drömmar handlar om det växande avståndet mellan stad och landsbygd. Ett gatubarn fotograferas på en plaststol vid en soptipp, en karriärkvinna sitter på samma stol framför skyskrapor och en turbanklädd man har fotograferats framför sina får. Den mest talande bilden visar en filmstjärna i blommig skjorta under en inspelning (se sista sidan). Fotografierna som spänner från kändisar till hemlösa illustrerar hur avståndet människor emellan ökar i ett allt modernare Indien.
Samma tema återkommer i Valay Shendes namnlösa metallskulptur som föreställer ett lunchbud. Den är gjord av hundratals små fickur som illustrerar budens punklighet i metropolen Mumbai. I skulpturen har lunchboxarna förvandlats till ”hungriga magsäckar” som symboliserar den hunger som råder på stora delar av den indiska landsbygden. På ett pampigt matsalsbord står ett salt- och ett pepparkar. I dem finns aska från en av de tusentals jordbrukare som årligen begår självmord efter att jordbruket blivit olönsamt. Förmånliga arbetsluncher levereras till stadsborna gjorda av råvaror från de fattiga böndernas fält.
Ordspråket ”Den enas död är den andres bröd” skulle kunna beskriva Vivan Sundarams syn på överflödssamhälle. Hans bildserie visar en miniatyrstad av gamla läskburkar, metall och annat skräp. När levnadsstandarden höjts har ett nytt sorteringsproblem lämpats över på de allra fattigaste som får sin inkomst genom att sortera skräp. Samtidigt i Indien lyfter fram kontrasternas Indien som bygger på motsättningar mellan rika och fattiga, stad och landsbygd, tradition och förnyelse. Resultatet blir tankeväckande, aktuellt och berörande. Det färgstarka landet blir en gnutta klarare i utställningen som till största delen visades på Kulturhuset i Stockholm i höstas. Många av verken är dokumentära och har en humoristisk dimension.
Kvinnorna är ovanligt synliga och det märks att intendenterna ansträngt sig för att föra fram kvinnliga konstnärskap. Samtidigt i Indien ger en välbehövd introduktion till den moderna indiska konstscenen som vi säkert kommer att få höra mer om.
Julia Wiræus
Konstmuseet Tennispalatset: Samtidigt i Indien. Konstnärer: Anay Mann, Anita Khemka, Archana Hande, Bharat Sikka, Chitra Ganesh, Gigi Scaria, Hema Upadhyay, Nalini Malani, Pushpamala, Rashmi Kaleka, Reena Saini Kallat, Riyas Komu, Sheba Chhachhi, Shilpa Gupta, Supriyo Sen, Thukral & Tagra, Valay Shende, Vivan Sundaram. Till 29.5.2011.
