Ars lyckas representera stora delar av kontinenten Afrika men perspektivet är alltför ofta den utflyttade afrikanens. Trots det problematiska utgångsläget är utställningen tankeväckande och viktig på en allt globalare konstscen där alla måste rymmas, skriver Julia Wiræus.
Jubilerande Ars lovar självsäkert att förändra mina uppfattningar om Afrika, men redan deras slogan bevisar motsatsen. Upplevelserna börjar redan utanför entrén där jag hör ett tutande bland ett sorl av röster. Det är nigerianen Emeka Ogbohs ljudinstallation från världsmetropolen Lagos. Konstrasten mot Helsingfors tysta ljudmiljö intill Mannerheimvägen blir stor. Fiskmåsar kraxar och det är glest med tutande bilar i vår nordliga huvudstad. Ljudinstallationen fortsätter på Kiasmas andra våning som en vägledning till utställningens ursprung.
Rötter är också temat i fotografen J. D’Okhai Ojeikeres svartvita bildserier. Fotografierna blir en historisk odyssé genom Nigerias historia med början 1914 då gränserna för den brittiska kolonin fastställdes. Vackra bilder från drottning Elisabeths besök 1956 påminner mig om en tid som flytt långt bort från det aktuella prinsbröllopet i Westminster Abbey. Ojeikere har ett undervisande tilltal då han dokumenterar de första tevesändningarna, bröllop och universitet i Afrikas folkrikaste land. Ämnen som religiösa konflikter och problematiska val finns det inte rum för i Ojeikeres afrikanska solskenshistoria.
Ett mer politiskt grepp har sydafrikanska Mary Sidande vars jätteskulptur visar en stegrande häst med en svart ryttarinna klädd i en klarblå viktoriansk aftonklänning som liknar hembiträdenas klassiska utstyrsel (se omslaget). Tjänstekvinnan tar kontrollen, men dessvärre är det fortfarande de svarta som i verkligheten jobbar åt de vita i apartheidens hemland. Verket närmar sig problematiken kring kolonialismens kvarlevor. Nya och gamla tankemönster möts.
Georges Adéagbo har också skapat ett modernt möte i sitt verk Mötet mellan Napoleon och Mannerheim – Finlands ställning bland de europeiska staterna. Vykort, ölburkar, böcker, smutsiga kläder är det hittegods som konstnären använder för att symbolisera vår nation. Vi har, precis som Frankrike, byggt en stor del av vår nationella identitet kring en åldrad krigsherre.
En av utställnings intressantaste fotoserie är Baudouin Mouandas S.A.P.E där han porträtterar dandykulturen i Kongo. Sape betyder elegant på fransk slang och fenomenet har funnits i landet sedan 1920-talet. De unga männen har plommonstop, näsdukar i kavajfickan och rosor i kavajslaget. Sapeursen inspirerades först av sina franska kolonisatörer, men har hittat en egen nisch. Citrongult och limegrönt avviker från färgen på den europeiska dandyns kostymer och skapar samtidigt något eget i kontrast till det övriga gatulivet.
avstånd och närhet
Den växande homofobin i Afrika har uppmärksammats mycket, vilket gör Rotimi Fani-Kayodes homoerotiska bilder aktuella. Välsvarvade svarta kroppar uttrycker lust och åtrå i en världsdel där gaykultur är en brännbar företeelse. Fani-Kayode flyttade till Storbritannien som barn och är, precis som många andra av konstnärerna på utställningen, i första hand europé eller amerikan.
Avståndet till den afrikanska kontinenten blir också tydlig i finländska Laura Horellis filmer som går tillbaka till hennes tid som diplomatbarn i Nairobi. Horelli visar bilder från det isolerade bostadsområdet där familjen bodde. Hon åker tillbaka till den västerländska bostadsbubblan som vuxen och förundras över segregationen i landet och undrar vart familjens hembiträde tagit vägen. Här blir kolonisatörens roll åter närvarande.
Horellis sätt att närma sig Afrika skiljer sig mycket från danska Ditte Haarløv Johnsens, som flyttade till Moçambique som barn när föräldrarna ville stödja den socialistiska regimen. Som vuxen återvänder hon och träffar Ingracia och Antonieta. De är öppet homosexuella och Haarløv Johnsen följer med sin kamera syskonens vardag, efter ett gräl, inför en utekväll, med den nya pojkvännen etc. I verket Dagbok från Maputo visas porträtt på vänner och familj i betydelsefulla ögonblick. Det kunde vara Tölö i Helsingfors eller Nørrebro i Köpenhamn, där konstnären är född. På ett ödsligt tak står Stålmannen, som en svart befriare på väg mot nya uppdrag.
Ars lyckas representera stora delar av Afrika, men perspektivet är i många fall den utflyttade afrikanens. I flera verk glimtar en exotiserande syn, även om kolonialismen också behandlas med ett modernt tilltal. Att innefatta hela den afrikanska kontinenten är lika svårt som att i en och samma utställning innefatta den europeiska konstscenen från Ukraina i öst till Portugal i väst. Men att som Ars i första hand välja utflyttade konstnärer gör det till en omöjlighet. Därför är utgångsläget för utställningen problematiskt, även om slutresultatet på många sätt är berörande, tankeväckande och inte minst viktigt på den allt globalare konstscen där alla måste rymmas.
Julia Wiræus
Ars 11. Museet för nutidskonst i Helsingfors,
Kiasma, till 27.11. 2011.
