Kultur är migration
Shabana Rehman såg manliga norska ståuppkomiker dra ner rungande skrattsalvor med skämt om öl, sex och religion. När hon själv ställde sig på scen med samma jargong möttes hon av aggressiva, moraliserande protester.
– När jag för första gången uppträdde i Oslo för drygt tio år sedan fanns det inga kvinnor med muslimsk bakgrund på ståuppscenen. Jag började med ståuppkomik helt enkelt för att jag älskar känslan av att få folk att le, säger den pakistanskfödda Shabana Rehman, som också jobbat som kolumnist på bland annat Verdens Gang och Aftenposten.
Förorternas trångmål beror inte på invandrarna
Att belasta invandrarna för sociala problem i förorterna är helt fel, anser juristen Husein Muhammed. Foto: Tobias Pettersson
I Finland finns inga bostadsområden à la svenska Rosengård eller Rinkeby. Inga bilar har brunnit på Helsingfors gator, som i slumområdena i Paris. Däremot har ojämlikheten mellan olika stadsdelar i huvudstadsregionen ökat. Och visst finns det områden som många centrumhelsingforsare helst inte sätter sin fot i.
Oroliga röster har höjts för att den rumsliga segregeringen i Helsingfors förvärrats. I takt med att inkomstklyftorna i samhället överlag blir bredare koncentrerar sig sociala problem som arbetslöshet, kriminalitet och alkoholism till vissa områden, som bildar ett samhälleligt bakvatten. Föds man i ”fel” stadsdel har man betydligt sämre förutsättningar att klara sig bra livet, något som bland annat Nils Torvalds (SFP) lyft fram.
Det finns en tendens att koppla ihop sociala problem i förorterna med invandrartätheten, något som till exempel Sannfinländarna gärna gör. Men förortsproblematiken är mycket mer komplex än så.
Grannskapsmedlare tar itu med tvister
Foto: Lilli Kinnunen
I stadsdelar där många olika kulturer samexisterar kan fördomar och missuppfattningar blåsa upp små skärmytslingar till allvarliga konflikter. Flyktinghjälpens Kotilo-projekt vill därför göra öka dialogen i de mångkulturella förorterna.
Små gräl uppstår lätt i vilket grannskap som helst. Men i områden där människor från många olika kulturer bor tätt inpå varandra, och där sociala problem länge grasserat, är tröskeln för att konflikter ska blossa upp lägre än vanligt. I stället för att sinsemellan ventilera saker man upplever som problem går man ofta och ruvar på sin irritation, för att till sist ilskna till över någon småsak och vända sig till disponenten. Här kommer Flyktinghjälpens gräsrotsprojekt Kotilo in i bilden.
”Jorden är till för alla”
Journalisten och teologen Ulf Särs är aktiv inom den globala degrowth-rörelsen.
Han har nyligen tagit initiativ till fastesamlingar för att uppmuntra sparsamhet och en hållbar livsstil.
– På fastesamlingarna funderar vi på vad som är verkligt viktigt i livet. Degrowth vill skapa en ekonomisk politik som inte bygger på ständig tillväxt. I längden står vår jord inte ut med det, säger Särs.
Degrowth kritiserar tillväxtekonomin och vill se ett slut på överkonsumtionen. Rörelsen har rötter som kan spåras tillbaka till exempelvis Leo Tolstoj, Henry David Thoreau och Mohandas Gandhi. Idén är besläktad med begreppet hållbar utveckling, men betyder inte samma sak.
– Talar man om hållbar utveckling accepterar man fortsatt ekonomisk tillväxt. De aktiva inom degrowth-rörelsen tror inte att det här är möjligt. Hållbar utveckling behövs för den tredjedel av jordens befolkning som kämpar för sitt uppehälle. Den tredjedel som överkonsumerar borde satsa på nerväxt i stället.
Castro i kortaste laget
Cigarröken kring Fidel Castro och revolutionen skingras oväntat lite i den svenska journalisten Björn Kumms minibiografi, men det är inte författarens fel, anser recensenten.
När Ché Guevara tillfångatogs och avrättades i en bergsby i Bolivia, med CIA:s goda minne, var Björn Kumm en av de allra första att kabla ut nyheten. Den garvade svenske utrikesjournalisten kallar händelsen ”sitt livs scoop” i en ingående biografi om Guevara som han gav ut för några år sedan. Nu återvänder Kumm till den latinamerikanska arenan med en kort biografi om den andre av den kubanska revolutionens portalfigurer: dess ledare Fidel Castro.
Den smått romantiska fascination som omger revolutionen på Kuba 1959, har alstrat hyllkilometer av verk om Castro och hans styre. Kumms biografi tillför knappast så mycket nytt, men det är inte heller meningen. Boken är den första i en serie ”kondenserade” minibiografier som förlaget Historiska Media ger ut.
Trots det lilla formatet har boken ett brett grepp. Kumm tar sats i det politiska klimatet i 1880-talets Kuba och följer sedan Castro från studietidens upphetsade revoltplaner till exilen i Mexiko. Vägen går från hans dramatiska maktövertagande via kalla krigets vådliga politiska snårskog ända fram till den tarmsjuka ålderdomen i träningsoverall. Men att klämma in en levnadsbana som Castros, och samtidigt en stor del av 1900-talets politiska historia, på 135 små sidor är en nästan omöjlig uppgift. Trots att Kumm efter långa reportageresor i Latinamerika känner sina pappenheimare blir boken oundvikligen fragmentarisk och ytlig.
Vill man få en blixtskiss av Fidel Castros liv och Kubas moderna historia är boken en bra genväg, den tar inte mer än tre-fyra timmar i anspråk. Stilen är klar och lättfattlig. Men konturerna blir rätt suddiga då teckenkvoten inte räcker till för att behandla en enda episod på djupet. Namnen och händelserna smattrar förbi, rappt som kulorna i Camilo Cienfuegos maskingevär. Så mycket närmare personen Fidel Castro kommer man inte, och cigarröken kring själva revolutionen skingras oväntat lite. Visst, det ligger i tiden att allt ska vara lättsmält och snabbt överstökat, men om frågetecknen blir fler än utropstecknen har man kanske inte vunnit så mycket.
