Socialisten Sandra Lehtinen (f. Reinholdsson) var en av de 19 kvinnor (tillsammans med bl.a. Aleksandra Gripenberg och Miina Sillanpää) som valdes in i Finlands första riksdag 1907. Reinholdsson blev känd som agitator och kvinnosakskämpe, och skapade en smärre skandal då hon 1907 ingick civilt äktenskap med agitatorn, journalisten och senare riksdagsmannen J.K. Lehtinen. Hon satt 1929-1932 fängslad av politiska skäl och tillbringade 1933-1945 i Sovjetunionen. Hon intervjuades 1949 av den framstående vänsterjournalisten Hilkka Ahmala, vars liv skulle vara värt en alldeles egen artikel. Intervjun är antagligen ursprungligen gjord för tidningen Vapaa Sana, för vilken Ahmala jobbade vid den här tiden. Sandra Lehtinen avled fem år senare, 81 år gammal. Ingress & digitalisering: 21.5.2017.
Allt glesare blir leden av dem som vet berätta om arbetarrörelsens första steg för 50 år sedan, och allt färre de som har varit med i dess första skeden och upplevt i stort och smått det som då skedde. De försvinner en för en och och omärkligt ur vår krets till oersättlig förlust för vår historieskrivning, som griper sig an med det förflutna först då, när det är för sent. En av dessa sällsynta veteraner är Sandra Lehtinen, som följt arbetarrörelsens olika skeden från den berömda Forssakongressen steg för steg, kongress för kongress, och agiterat över hela Finland i sekelskiftets orörda ödemarksskogar.
Då hette hon som agiterade, grundade avdelningar och höll tal Sandra Reinholdsson, och först någon gång senare blev hon Sandra Lehtinen. Men det har ju just ingen betydelse, säger Sandra, som nu vid snart åttio års ålder har kvar sin sunda inställning: privatlivet betyder ingenting, bara gärningen gäller. Och det är sällan man ser det samhälleliga banbrytningsarbetet fylla en människas liv med skapande innehåll som för Sandra Lehtinen, som nu är i sin levnads afton.
***
Vi sitter i ett enkelt kök mitt emot varandra över ett vaxduktäckt bord. Genom fönsterutbyggnaden syns mellan husfasaderna tornet på Folkets hus i Helsingfors, grå granit, röd plåt, denna symbol som den nuvarande generationen har glömt, men som ofta skymtar i sekelskiftets publikationer. Sandra berättar, att hon under striderna år 1918 flyttade sin säng till väggen mittemot för att alltid kunna se det röda ljuset, som under hela denna historiska kamp lyste sin trotsiga maning.
Ur allt som Sandra berättar och som jag läser i den skrivna historia hon ger mig, anteckningar som nedskrivits under lugna mellanperioder, framträder mellan de enkla raderna ett liv, som handling för handling följt det röda ljuset, även om det inte brann, även om det hon såg genom sitt fönster var något helt annat.
***
Det är svårt att bestämma sig för vad man skall berätta och vad man skall lämna bort i historien om detta rika liv. Sandra Reinholdsson föddes i Parikkala 1873. Modern var bondkvinnan Eufemia Nokelainen och fadern tingsskrivaren Viktor Reinholdsson. Familjens utkomst var inte lätt, ty fadern drack, och då Sandra var 13 år, dog han. Sandra berättar att de levde som inhysingar, och att fadern fiskade för att få en annan förtjänt, varvid det var Sandra som fick sälja fisken. Det första hon förtjänade var ett förklädestyg och en tvålbit, som hon fick för avbarkning av trädstockar. Sedan fick hon valla kor, men det tyckte hon inte om. Som sextonåring blev hon tjänarinna hos kronofogden, med 3 mk:s månadslön, och fem år senare reste hon med kronofogdens familj till Helsingfors. Där blev hon bekant med andra tjänarinnor och de talade om sina löneförhållanden. — Så började det hela…
Sandra berättar följande anekdot; Herrskapet är på landet, Sandra är hemma och vaktar huset. En målare som reparerar i lokalen – senare den bekante skådespelaren Simo Kaario — undrar över att en enda familj har så många rum. Sandra härmar då frun och och förklarar, att de är alldeles för få. Kaario: ”Många arbetare har bara ett eller två små rum och får vara nöjda med det, hur stor familj de än har.”
Hittills hade Sandras samhälleliga intressen inskränkt sig till att hon brukade sitta på sista bänken i Parikkalas ungdomsförening och på långt håll följa med fruarnas och ”pigornas” gemensamma tjänarinneförening. Första gången hon var med i föreningslivet var vid Helsingforstjänarinnornas möte på Folkets hus gård 1899. Den vägen kom hon sedan med på de berömda ”stuguaftnarna”, där den 25-åriga Sandra ivrigt lyssnade på de storas diskussioner — A. B. Mäkelä, Tainio Salin, Valpas, Kössi Koskinen, Otto Tiupa, och allt vad de hette. Och så blev Sandras klassinstinkt medveten. Först fick hon förtroendeuppdrag i sin egen fackavdelning, och från och med 1903 gjorde hon agitationsarbete för partiets och kvinnoförbundets räkning. Vid valen 1907 blev hon så riksdagsman.
— Agitatorn måste veta allt, annars litade ingen på henne. Allt om jordbruk också, säger Sandra.
Svårt var det för kvinnorna. På en ort hade hon en gång fått ligga över natten på en hyvelbänk med ett illaluktande hästtäcke över sig. Ändå var husbonden i den familjen ordförande för avdelningen. På morgonen blev värdinnan ångerfull och började fråga Sandra, varför hon tagit sig till ett sådant yrke. Då Sandra frågade vad hon egentligen menade, svarade hon: ”De är ju alla dåliga kvinnor.” — Detta till Sandra, som var beryktad över hela byn för sin stränga moral, till den grad att de äldre kvinnorna i Parikkala direkt uppmanade Sandra att ta hand om deras döttrar.
***
Agitatorn Sandra Reinholdsson kring sekelskiftet.
— Ibland var jag nog rädd, och man kände ju sina svagheter, men då var den allmänna standarden ganska obefintlig, så allt gick ju bra”, säger Sandra.
En av de många etapperna på talar- och agitationsresorna var Laukkostrejken. Hon hann resa till Laukko, vara med om gruvstrejken i Välimäki, strejkerna i Voikka och Wärtsilä. Under storstrejken sändes hon som medlem av talargruppen till Kuopio, där hon redogjorde för skälen till att strejken avblåstes och framställde partiets ståndpunkt: kampen för arbetarnas krav kommer att fortsätta. Då drog en av omgivningen påverkad skolelev sin revolver och siktade på Sandra. Till all lycka stod nära henne en arbetare, som slog vapnet ur handen på pojken innan skottet gick av, och sålunda fick ”lillasyster” fortsätta att leva och verka. ”Lillasyster” var det namn Sandra fått av sina kamrater i organisationerna.
***
Sandra Reinholdsson, som före valen 1907 speciellt rört sig i trakterna kring Jämsä, uppställdes som första kandidat på partiets s.k. Jämsälista, som man ansåg att inte skulle gå igenom. Man hade tänkt att socialdemokratiska partiet skulle ta in 25-40 representanter, och Sulo Wuolijoki, som hade gissat på det högsta antalet, hade sagt ett femtiotal. Till allmän överraskning blev det 80 platser, och Sandras namn kom in som andra namn på distriktets socialdemokratiska lista. Lika gick det vid valen 1908. Vid tredje valet avsade sig Sandra kandidaturen efter påtryckningar från revisionisterna i Tammerfors och togs i upptuktelse av Valpas (Edvard Valpas, SDP:s dåvarande ordförande, red. anm.).
***
Sandra minns också det möte på Folkets hus gård, där majfirandet diskuterades, och man beslöt att i stället för den traditionella utfärden till Fölisön första söndagen i juni införa förstamajfirande som i andra länder. Första gången första maj firades bland de finländska arbetarna var den inte särskilt lyckad, ty man drog sig för att gå ut och tåga. Sandra var då marskalk och bar ett blårött band – blått var nykterhetsfolkets färg. Tjänarinneavdelningens medlemmar stod och såg på när tåget satte sig i rörelse, men gick inte själva med. En av avdelningens marskalkar hade föreslagit för Sandra att de skulle gå olika vägar till festplatsen …
Mycket har blivit borta i vad jag berättat … sekreterarposten i Arbetarkvinnoförbundet och det aktiva agitationsarbetet för kvinnosaken, arbetet och talen vid kvinnoförbundets kongresser, representantskapet i storstrejkkomitén, i arbetarföreningarnas riksdag, fick den fackliga rörelsens möten – men mest drogs hon till partiarbetet. Hon säger:
— Partikongresserna har lärt mig mer än någonsin några kurser, och från och med partikongressen i Forssa var hon med i alla kongresser förutom i Kotka.
Från Forssakongressen minns hon en episod: Det var fråga om partiets program rörande moderskapsskyddet. Antti Mäkelin från Kuopio reser sig och inlägger protest: ”Inga speciallagar för kvinnorna. Samma lagar för kvinnorna som för männen!”
***
Klar, skarp och tydlig är Sandras egen analys av sitt liv, vars första skede vi här berört. Hennes andliga livaktighet är märklig, trots att kroppen numera är bräcklig. Hon möter en som en kampkamrat av samma generation – man kan tala med henne om fredskongressen i Paris, om läget i den fackliga rörelsen – om allt. Och bakom det gråa huvudet avtecknar sig Folkets hus symboliska form och fana, men dess ljus brinner i Sandra själv.
Hilkka Ahmala
