Ett diskussonsinlägg till kulturartikeln i nummer 1 av Ny Tid
Detta inlägg av den sedermera Finlandiaprisbelönade författaren och flitiga Ny Tid-medarbetaren Gösta Ågren är ett svar på Margaretha Rombergs debattartikel i Ny Tid 5.1.1957. Romberg, som var kulturredaktör på Ny Tid och gift med chefredaktören Mikael Romberg, gav i sina texter ofta uttryck för en milt sagt nedlåtande syn gentemot ”underhållning” och annan typ av ”icke-uppbygglig” kultur, läs t.ex. hennes utläggning om deckaren. Ofta möttes Rombergs något dogmatiska inställning om förhållandet mellan s.k. hög- och lågkultur på mothugg av tidningens egna medarbetare, inte sällan just Gösta Ågren. Diskussionen fortsatte med flera deltagare, vi lyfter fram ett svar av Romberg, ytterligare ett inlägg av Ågren och ett inlägg av Eva Wichman. Artikeln är digitaliserad 27.6.2917.
Det var med en viss förvåning jag tog del av Margaretha Rombergs artikel ”Till frågan om kurturspalten” i Ny Tids första nummer detta år. Det var slutklämmen som i hög grad bidrog till att göra mig förvånad.
”Att göra en sådan tydlig skillnad mellan två olika slag av kulturmaterial i vår tidningspress torde vara viktigt. Det förhindrar begreppsförvirring. Och så kan vi diskutera vidare.”
Undertecknad känner sig manad att uppta den kastade stridshandsken, men jag ämnar inte diskutera vidare utan uppehålla mig vid den plattform, vi enligt den citerade artikelförf. bör utgå ifrån — påståendet, att det finns två olika slag av kulturmaterial, det ena för de avancerade kulturarbetarna, det andra för ”en bredare allmänhet”. Dessförinnan dock några kommentarer till det övriga.
Artikelförf. konstaterar att vänstern ser som sin uppgift att föra ”kulturen till folket”. Kulturens rötter bottnar i folket och därför saknar det näppeligen kultur — en annan sak är att kulturen ibland saknar kontakt med folket. Med uttrycket ”kulturen till folket” menas väl för det mesta, krasst uttryckt, att man vill ha flera människor att läsa goda böcker, lyssna till den verkligt stora musiken och se de goda filmerna och tavlorna. Situationen är säkert bäst för filmens del! Man är givetvis överens om, att detta är nödvändigt. Men när vi diskuterar kultur bör vi inte glömma bort, att kulturen, allmänt sett, finns hos folket och att de stora andarna endast är produkter av denna kultur. På så sätt undviker vi begreppsförvirring och det ”kult-artade”, som lätt följer med ett flitigt tuggande av ordet kultur …
Margaretha Romberg anser, att det behövs uppfostran för att vi skall förstå konst och påpekar bl.a. att det i skollektionerna i svenska knappast ges ett begrepp om vad litteratur är ”eller meddelar rådgivning i frågan om vad man kan och borde läsa för böcker”. Det är i och för sig riktigt. Mycket brister i skolornas svenska lektioner. Men denna mycket allmänna åsikt, att vi måste uppfostras för att fatta konst och läras vilka goda böcker vi b ö r läsa — ja, allt detta, tycker jag, på något sätt låter torftigt och falskt. Ehuru jag vet, att kulturarbetare i allmänhet jobbar från den utgångspunkten. I den mån jag själv kommit att tillgodogöra mig de stora författarnas alster, så har vägen dit gått via bl.a. en hel massa deckare. Under många år hörde det till mina största förlustelser att läsa! Och gör det alltfort. Det har alltid varit lika roligt. Och steget från Edgar Wallace till Gorkij var inte långt. Efter några år av ungdomligt pluggande av rena ”underhållningsböcker” läste jag det väldiga verket Jean Christophe som en genomgripande upplevelse.
Den stora konsten är en gudagåva, som alla måste få del av. Livet blir rikare. Men jag kan inte föreställa mig, att vi ska kunna bibringas på det torrt skolmästaraktiga sättet. Och låt oss inte förkasta allt, som inte kan få denna beteckning: verklig konst. Ty ibland inställer sig också behovet av att fly från en verklighet, som blivit alltför hård. Att fly bort för att par timmar . . . Och efter denna flykt möter oss den stora litteraturen, musiken, bildkonsten med ny mäktighet!
M—a Romberg talar ofta om ”kulturförståelse”. Jag föreslår, att ordet ändras till ”kulturintresse”, Jag tror inte vi vinner mycket genom att säga folk vilken bok de bör, och vilken de inte bör läsa. Men hur vore det exempelvis med bl.a. en högläsningstimme per dag i skolan. På rätt så kort tid skulle rinn hinna igenom t.ex. Tom Sawyers äventyr — m.fl. till fortsatt läsning lockande böcker.
Lämna skolmästarfunderingarna. Det är barnen vi måste få att läsa. Har de väl en gång börjat och får tillräckligt med böcker, så kan de aldrig i livet sluta!
Detta om folkbildningsarbetet i djupare mening. Ett kapitel för sig är frågan om vad pressen, enkannerligen arbetarpressen, kan göra för spridandet av kulturintresset. Jag håller med M—a Romberg ont att pressens främsta insats sker i samarbete med organisationerna. Men jag håller inte med om påståendet, att mera kulturmaterial i pressen inte skulle höja intresset för meromnämnda kultur. Det är jag övertygad om, att det skulle och hänvisar här endast till pressens väldiga, allmänna inflytande i vårt moderna samhälle.
Här kommer jag till det som redan nämnts och som jag främst vill opponera mig mot i artikeln — påståendet om två slags kulturmaterial! Den ena sortens material håller artikelförf. ”material, som syftar till kulturell fostran av en bredare allmänhet”. Här finner jag en specifikation eller förklaring mycket nödvändig. Den andra gruppen material tycks bestå av det sedvanliga: artiklar, recensioner etc.
Jag finner denna uppdelning förklenande när det gäller folks allmänna fattningsförmåga. Kultur är ju ingen vetenskap med för lekmannen obegripliga formler. Den är något allmänmänskligt och det är svårt, att uppdela kulturartiklarna i avancerade och icke avancerade, i förståeliga och mindre begripliga. Rör sig artikeln om väsentligheter och kan författaren använda svenska språket, så är den inte tröttsam och ointressant eller obegriplig för andra än imbecilla.
Dessa saker läses av få. Varför? De — kultursaker i allmänhet — tycks inte väcka mer än begränsat intresse. Har det kanske malats alltför mycket om k u t tu r. Ordet låter tråkigt! Vänder sig artiklarna, — i Ny Tid och annanstans — alltför litet till de kulturfrågor, som i allmänhet står folk närmast? Ibland förefaller de något uppstyltade — ungefär som om författaren trott, att antalet främmande ord är måttstock på artikelns värde.
Detta var ett försök att konkretisera några av de klagomål, som riktats mot våra och andras kulturskribenter. Man har ett allmänt intryck av, att kulturen är fin och tråkig. Det borde vara möjligt att ändra på intrycket — men det går knappast genom att dela upp materialet i två grupper!
Det behövs något friskt och nytt, som blåser bort dammet från ordet kultur! Och jag tror att det ska födas ur ett kulturarbete inriktat på barnen, ett arbete, som går ut på att plantera fröet i de mottagliga sinnena. Trädet kommer sen att både växa och blomma utan injektion …
Jag slutar med påståendet: Den allmänna utvecklingen har varit positiv för kulturen i hela världen. Vi går mot en for aldrig anad blomning och trygghet, inte bara i kulturellt avseende. (Som synes tror jag på seger över vätebomberna …)
Gösta Ågren
