Till frågan om kulturspalten

av Margaretha Romberg

Det är ganska få redaktionella saker i en tidning, så när som på nyhetstjänsten, som blir föremål för så mycken diskussion som kulturspalten. Vad är dess syfte, till vem skall den rikta sig, vilka är dess verkningar? Också denna tidnings läsare och vänner har mer än en gång diskuterat kulturspalten, och, vidare taget, den folkdemokratiska pressens insats på kulturens arbetsfält. Skriver vi för litet om kulturfrågor? Skriver vi kanske för mycket? Skriver vi på fel sätt? Sådana frågor har debatterats en hel del.

Inför ett nytt år och en på nytt sätt redigerad tidning kan man ta upp dem igen. En lämplig utgångspunkt är en artikel av den kända finska författarinnan Elvi Sinervo i Kansan Uutiset för den 23 december. Hon påtalar där det faktum, att ingen folkdemokratisk kulturtidskrift existerar i Finland och säger därjämte, att våra tidningar i allmänhet undervärderar betydelsen av kulturmaterial och att vår inställning till kulturen blivit ”en bristsjukdom i vårt organisationsliv”.

Av naturliga, samhälleliga orsaker är intresset och förståelsen för konst och kultur ringa i alla borgerliga länder. Vänstern är på en annan linje, en kulturvänlig och kulturfrämjande. Vi ser det, som en uppgift att föra ”kulturen ut till folket”. Men förståelse för olika slag av konst kommer inte av sig – själv det är en lång process av uppfostran, som ligger bakom den. I vårt nuvarande samhälle och under nuvarande förhållanden kommer den stora majoriteten av folket aldrig att gå igenom denna uppfostran. För det första är den ekonomiskt betingad och för det andra brister det hos samhällets institutioner, främst då skolan, som uppgiften främst ankommer på. Det inses lätt att vi med det skolväsen vi nu har inte lägger någon systematisk grund för kulturintresse o. konstförståelse hos skolbarnen. Knappast påstår väl någon, att folkskolans sångtimmar aktiviserar musikintresset eller att lektionerna i svenska ger ett begrepp om vad litteratur är eller meddelar rådgivning i frågor om vad man kan och borde läsa för böcker. Skolan bibringar inte heller barnen någon kännedom om idéer, världsåskådningar, tänkandets historia. Också i övrigt går samhällets påverkan i negativ riktning för kulturförståelsens del.

Hur kan vänstern, som önskar främja kulturintresset, genom sina tidningar bidra till att fostra upp förståelse för litteratur, konst, musik, teater? I den mån våra tidningar önskar — och det gör de — göra en insats för kulturintresset bland vanligt folk, sker detta inte genom publicering av sådant kulturmaterial, vilket aktiviserar det begränsade antalet kulturarbetare och i kulturfrågor insatta läsare. Kulturteoretiska artiklar, debatter mellan yrkeskonstnärer och kritiker och annat material på hög nivå fostrar inte till förståelse och intresse hos de läsare. för vilka sådant material är otillräckligt, ja helt enkelt oläsbart utan lång förberedelse. Vill vi gå fram på bred front, räcker detta alltså inte. Utan det är organisationerna med sin studiecirkel- och programverksamhet, sina föreläsningar och diskussioner, som här skall träda till. Folkbildningsorganisationerna har därvidlag stor betydelse: på svenskt håll närmast Folkets Bildningsförbund.

Tidningspressens insats är här den, att den följer med organisationernas fostrande kulturarbete, refererar och uppmärksammar de kulturella händelserna och organisationernas bildnings- och kultursträvanden, publicerar behövligt material osv. Pressens främsta insats sker alltså i samarbete med organisationerna.

Allt detta arbete är avsevärt kringskuret genom våra resursers anspråkslöshet. Ännu svårare är vårt läge, om vi skärskådar frågan om kulturtidskrift. Vi på svenskt håll försöker genom en kulturspalt, innehållande inte bara referat och recensioner utan också i mån av möjlighet kulturella översikter, polemik, teoretiska, artiklar mm., kompensera bristen på en specialtidskrift för kulturens arbetare och de aktivt kulturintresserade. Detta material, som aktiviserar en visserligen tills vidare ringa del av läsekretsen, är nödvändigt och tom. högeligen viktigt — det informerar samtidigt om vänsterns ståndpunktstagande i kulturdebatten. Det kan inte ersättas av det material, som syftar till kulturell fostran av en bredare allmänhet. Men det vore ett lika stort fel att tro tvärtom att ymnigt publicerande av kulturartiklar mm. kunde öka vanligt folks intresse för kulturfrågor i någon avsevärd grad.

Att göra en sådan tydlig skillnad mellan två olika slag av kulturmaterial i vår tidningspress torde vara viktigt. Det förhindrar begreppsförvirring. Och så kan vi diskutera vidare.

Margaretha Romberg

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.