Radiodiskussionen om finlandssvenskan och rikssvenskan och ”provinsialismerna” har varit märklig framförallt i det avseendet, att en ny tanke där har brutit segrande fram: flere årtiondens professorsmässiga inställning till det språk, som talas i det svenska Finland, har kastats över ända av en intellektuell ungdomsfalang (författare och journalister) som gott in för ungefär följande program: Erkänn finlandssvenskan som litterärt språk! Rensa inte ut alla våra säregenheter! Vårt språk behöver kontakt med den levande finlandssvenska verkligheten för att leva! De i diskussionen deltagande språkmännen har, också kanske motvilligt, bifallit detta.

Man kan utan vidare dra den slutsatsen, att det program, som på så sått delgetts offentligheten, nu får allmänt godkännande. Det är också oundvikligt. Det går helt enkelt inte annorlunda mer.

Sedan professor Hugo Bergroths dagar, då olikheterna mellan finlandssvenskan och svergessvenskan (finlandismerna) katalogiserades och vissa omotiverade och på direkt slöhet beroende sådana blev föremål för kampanj, har språkforskarna och språkvårdarna i det svenska Finland med raseri ägnat sig åt att följa och fullfölja Bergroths verk under blint ryktande och ansande, fördömande, utdömande, men icke utrotande, av de finlandssvenska säregenheterna. Det har gått så långt, att Bergroths efterföljare, uppbärarna av vad som med ett dristigt uttryck kunde kallas för den finlandssvenska professorskulturen, i finlandismernas utrotande sett så att säga den finlandssvenska kulturgärningens huvuduppgift. Det finns en mängd groteska exempel. Radions herr Ölander framhöll ju en gång i ett famöst uttalande för tidningarna, att svenska rundradions uppgift år att ”lära finlandssvenskarna ett vårdat språk” (sic!), det har förekommit, att böcker recenserats efter antalet finlandismer i texten, Svenska teaterns skådespelare har tvingats införa en affekterad finlandssvergessvenska för greve- såväl som för torparroller (skillnaden har markerats genom tjockt l i torpargubbarnas tal), våra uppläsare har reciterat en spöklik sverge- finlandssvenska från landet ingenstans och författaren Sven-Olof Högnäs framkastade för ett par år sedan i Hufvudsladsbladet den förtvivlade frågan: på vilket språk ska man skriva en realistisk skildring från våra svenskbygden? på dialekt? — men den förstås av ett fåtal, på rikssvenska? — men då är den inte realistisk! Litteraturkritikern Warburton antydde en gång, att vår litteratur utmärkes av ett torftigt och stelt språk, då man jämför den med den rikssvenska, vilket torde bero på språklig ängslan och mindervärdeskomplex hos författarna. Stormbom erinrade om samma sak i radiodiskussionen. Sedan finlandismutrotningsraseriet började grassera i läroverken, har allt fler ungdomar bibringats språkligt mindervärdeskomplex. Landsbygdens mänskor har förstås fortsatt att tala dialekt, men generade, stadsborna har fortsatt att tala en mer eller mindre finlandistisk svenska, men skamfyllda, och kanske har de ofta tänkt: Vore det inte bättre att börja tala finska, det är ju åtminstone ett språk? Vad professorerna beträffar, har de fortsatt att medels regler riva ner.

Visst är detta en karrikatyr, men i och med att professorskulturen börjar ramla, så ter den sig karrikarytmässig för ett allt större antal mänskor.

Varför har just finlandssvenskarna så länge låtit sig tryckas ner i ett kärr av regelraseri, språkförkvävning och språkbyråkrati, som är hemskare än den litterära klassicitetens tvångströja på 1600-talet? Det synes mig alldeles klart att just finlandssvenskarna skulle få lida detta, emedan de är toppridna av ett nationellt mindervärdeskomplex i allmänhet. Ty det år ju så att en nationalitet under inflytanden av personer, som inte vet att och om den är en nationalitet, förhåller sig ängslig och känner sig bortkommen, och det inte bara i sitt tal och i sin skrift. Nej, i alla avseenden.

Vad är det sist och slutligen vi talar? Vad är finlandssvenska för något? En dialekt? Ett svergessvenskt provinsspråk, jämförligt med skånskan? Vad är finlandssvenskarna för något? En östsvensk folkspillra, en stam, som ”bör böja sig som träd för ovädret” (Nils Meinander)? Svensktalande i Finland (Ernst von Born)? Se den principiella, den teoretiska, den logiska sidan av saken, den berördes inte i radiodiskussionen och den beröres överhuvudtaget ytterst sällan i den offentliga diskussionen. Men för att veta vad vi bör göra med vårt språk, vore det inte klokt att först säga ut, vilka vi är?

Att finlandssvenskarna utgör en egen, från svergesvenskar och från finnar särskild nationalitet står utom allt tvivel. Förr i tiden begagnades om oss ordet nationalitet av borgerliga kulturpersonligheter som Lille och Estlander. Numera gör man det igen — del fälldes i radiodiskussionen. Men under ett par tiotal år var det ur bruk — av politiska skäl, medan vänstern allena konsekvent höll före och även bevisade, alt finlandssvenskarna utgör en nationalitet enligt den enda klara och logiska definition, som blivit uppställd för detta begrepp — av J. V. Stalin.

Orsaken till denna med förlov sagt blyghet på borgerligt håll år klar: se som det inte passade i stycket med en viss politik under trettiotalet, se som de aderton kapitalistfamiljerna med svenskt namn och deras parti, svenska folkpartiet, hade intresse av raka motsatsen. Och följden är lika klar: nationellt mindervärdeskomplex, oklarhet, defaitism ect, hos den stora massan av finlandssvenskar. Här är en av rötterna till professorskulturens kulturkriser, till den reaktionärt borgerliga litteraturens förfall, och till det språkelände, för vilket den nyss timade radiodiskusslonen betytt den officiella början till slutet.

Nu är det stor skillnad, om man diskuterar en dialekt eller en nationalitets språk. Vilketdera diskuterar vi? Logiskt sett är en nationalitets språk en sak, som man måste acceptera, som man inte kan göra våld på, som man kon ansa men inte snöpa. Frågan, hur man i praktiken skall vårda sig om denna nationalitets språk är beroende av nationalitetens — alltså folkets, inte de aderton nyssnämnda familjernas eller deras partis, svenska folkpartiets, ställning och intressen. Frågan blir alltså: hur ska vi vårda vårt språk, för att det bäst ska tjäna vårt folk som ett arbetets och kulturens språk?

Ett språk, säger densamme man som uppställt den enda logiskt acceptabla definitionen för en nationalitet, är inte ett klasskännetecken utan ett arbetsredskap för en hel nationalitet. Hittills har de, som utnämnts att ha uppsyn över vårt språk, betraktat det genom en klass’ glasögon. Resultat: klyfta mellan litteraturen och folket, de intellektuella och folket, stagnation och kris. Sålunda har Stalins ord besannats:

”Så snart språket glider bort från denna det allmänna folkspråkets ståndpunkt, så snart språket börjar särskilt gynna och stöda en viss samhällsgrupp till skada för andra samhällsgrupper, förlorar det sin betydelse, det upphör att vara ett medel för mänskligt umgänge i samhället, det förvandlas till en viss samhällsgrupps slang, förfaller och dömer sig självt att försvinna.”

– Stalin, Om marxismen i språkvetenskapen.

Vi har sannerligen inte beaktat dessa moment för mycket i våra tidigare kultur- och språkdiskussioner. Vi har faktiskt beaktat dem endast på vänsterhåll. Genom sunt förnuft och praktisk verksamhet har nu det svenska Finlands klyftigaste unga intellektuella kommit till slutsatsen, att bergrothandan måste förskingras. Droppen, som kom bägaren att rinna över, var, det må konstateras i förbigående, N.B. Storboms översättning av Väinö Linnas ”Okänd soldat”. När denna bok kom ut, denna finlandssvenska bok, med sitt realistiska språk och sina dialekter, vann den med ett slag nya människor för finlandssvenskans sak. Det har varit beklämmande förr. En Eva Wichmans språkliga mästerskap, en Diktonius’ burleska utsvävningar har varit undantagsfenomen, och författarnas (liksom allmänhetens) ängslan har varit regel. Så trädde, bejublad och hurrad, Stormboms och Högnäs’ österbottniska Hietanen fram i professorernas mitt och yttrade:

”Ja ä rikti förbanna förvåna. Så mytji veit ja ju äntå så att ja int tror tokote pratä”

Och se, fästningen föll!

Ty den var rutten, och även om vi emigrerar, så är vi en hel massa kvar av denna nationalitet, som är en nationalitet enligt Stalin, Otto Ville Kuusinen, DFFF, en sunt tänkande intellektuell ungdomsfalang och en hel del österbottningar i allmänhet. Och nu har vi en barriär mindre mellan den finlandssvenska kulturen och det finlandssvenska folket. Professorsspråket är lagt i byrålådan. Professorskulturen är naggad i [oläsligt]. Tavaststjerna, som i sin förtvivlan utbrast:

”Giv mig ett språk, giv mig ett land!!! har fått sitt språk postumt. Leve finlandssvenskan, inte den som ”står i jono och får en paikka” eller den som ”drar från håret”, men den finlandssvenska nationalitetens levande språk. Där går vägen fram mot en barriärlös kultur, en vid, rik, framtidens kultur i det svenska Finland.

Margaretha Romberg

Digitaliserad 2.6.2017.