Alla inlägg av Margaretha Romberg

Kultur är inte ytkultur

Detta inlägg Ny Tids kulturredaktör Margaretha Romberg är ett svar på en debattartikel av en annan Ny Tid-medarbetare, den sedermera Finlandiaprisbelönade författaren Gösta Ågren, som i sin tur var ett svar på en annan debattartikel av Margaretha Romberg. Ågren kritiserade Romberg för hennes elitistiska syn på kultur. Även andra personer deltog i debatten om kultursidan, vi har valt att ytterligare lyfta upp Ågrens svar på Rombergs svar, samt ett inlägg av Eva Wichman. Artikeln är digitaliserad 27.6.1957

”Kultur – ordet låter tråkigt”, så började Gösta Ågren sitt inlägg i en debatt som startade i nr 1 av Ny Tid 1957. Det första inlägget var försett med min signatur, men utrustades av ombrytningsnisse med ett lättigenkännligt fotografi av mig, varpå Gösta Ågren identifierade mig och riktade sitt svar till mig. På arenan har sedan dess uppträtt sign. Stns (utan foto), som kompletterat och fördjupat mina synpunkter på kulturspalten i en tidning. Rektor Anna-Lisa Österberg införde nya moment i diskussionen. Jag tar fasta på Stns’ definition av fostran till kultur-förståelse: en orientering, bibringande av förmågan att skilja agnarna från vetet. Vidare vill jag instämma med A-L. Öster-berg, som understryker att landsortens bibliotek är otillräckliga och betonar att dialekterna utestänger många från litteraturläsning och kulturkontakt. [Rombergs signatur var M-a R-mg, vilket kanske inte var helt ogenomträngligt också utan bild, red.anm.]

Kultur — ordet låter tråkigt. Men tråkig kultur är ju ytkultur, vetande utan djup, spackelfärg, som någon smetar på en och som man snobbar med. Man kan slå i sej lite Runeberg och Goethe om man har förmånen att gå i läroverk, höra lite Beethoven till maten i sin matsal och titta på Van Gogh på en vägg. Det är inte kultur. Det är snobberi, men det var kultur vi talade om.

Vanligen är det av en slump, som folk i detta land når fram till kulturens skatter. Somliga lär sig själva, såsom Gösta Ågren gjort, somliga blir lyckligt påverkade av föräldrar eller vänner eller organisationer och går vidare ensamma. Ingen får i sig kulturen med modersmjölken! Jag känner massor av arbetare, och bland dem finns det en del som har föreståelse [sic] för konst. Jag känner också flere akademiskt bildade, som inte har det. Härav drar jag den slutsatsen — och någon annan kan inte dras — att ifrågavarande arbetare lärt sig genom självstudier eller genom verksamhet i organisationerna, och å andra sidan, att skola och högskola inte har förmått ge ifrågavarande ingenjörer etc. förståelse för kulturlivet.

Det var lite onödigt av Gösta Ågren att ta upp frågan om att kulturen är av folket. Vi vet alla, att all kultur baserar sig på folkets arbete, har växt upp ur det och aldrig kan existera utan det. Folkets arbete är kulturskapande, men alla människor är inte kulturspecialister. På folkets arbete baserar sig både Einsteins relativitetsteori och den estetiska katharsisteorin, men det betyder inte, att hela folket är specialister på dem.

På tjugotalet hade dadaisterna en tes, enligt vilken dikten är mänskans normala uttryckssätt och utan vidare förståelig för envar, t.o.m. barn under skolåldern. Praktiken visade att denna tes var fullständigt verklighetsfrämmande. Jag har inte sett den upprepas så frejdigt förrän nu, när Gösta Ågren slog fram den igen med stor fräschör. Alla sådana spontanitetsteorier är osmälta och hör hemma i en overklig värld.

Ågren efterlyser det material, som skall förmedla föreståelse [sic] för kulturens värden till en bredare allmänhet. Det är sant, att han inte fann några påtagliga förslag i mitt inlägg. I själva verket är den frågan en mycket omdebatterad fråga, frågan om material av ny typ för pressen. Jag kunde bara hänvisa till att pressen genom att följa med kulturhändelserna, recensera och presentera populärt, kan göra en insats hand i hand med organisationerna och folkbildningsarbetet. Och med skolan, det viktigaste av allt. Nya synpunkter på dessa saker har ju redan visat sig. Och det är skäl att fundera allvarligt på frågan alltjämt.

Margaretha Romberg
Foto: CC/Väinö Kannisto

Till frågan om kulturspalten

Det är ganska få redaktionella saker i en tidning, så när som på nyhetstjänsten, som blir föremål för så mycken diskussion som kulturspalten. Vad är dess syfte, till vem skall den rikta sig, vilka är dess verkningar? Också denna tidnings läsare och vänner har mer än en gång diskuterat kulturspalten, och, vidare taget, den folkdemokratiska pressens insats på kulturens arbetsfält. Skriver vi för litet om kulturfrågor? Skriver vi kanske för mycket? Skriver vi på fel sätt? Sådana frågor har debatterats en hel del.

Inför ett nytt år och en på nytt sätt redigerad tidning kan man ta upp dem igen. En lämplig utgångspunkt är en artikel av den kända finska författarinnan Elvi Sinervo i Kansan Uutiset för den 23 december. Hon påtalar där det faktum, att ingen folkdemokratisk kulturtidskrift existerar i Finland och säger därjämte, att våra tidningar i allmänhet undervärderar betydelsen av kulturmaterial och att vår inställning till kulturen blivit ”en bristsjukdom i vårt organisationsliv”.

Av naturliga, samhälleliga orsaker är intresset och förståelsen för konst och kultur ringa i alla borgerliga länder. Vänstern är på en annan linje, en kulturvänlig och kulturfrämjande. Vi ser det, som en uppgift att föra ”kulturen ut till folket”. Men förståelse för olika slag av konst kommer inte av sig – själv det är en lång process av uppfostran, som ligger bakom den. I vårt nuvarande samhälle och under nuvarande förhållanden kommer den stora majoriteten av folket aldrig att gå igenom denna uppfostran. För det första är den ekonomiskt betingad och för det andra brister det hos samhällets institutioner, främst då skolan, som uppgiften främst ankommer på. Det inses lätt att vi med det skolväsen vi nu har inte lägger någon systematisk grund för kulturintresse o. konstförståelse hos skolbarnen. Knappast påstår väl någon, att folkskolans sångtimmar aktiviserar musikintresset eller att lektionerna i svenska ger ett begrepp om vad litteratur är eller meddelar rådgivning i frågor om vad man kan och borde läsa för böcker. Skolan bibringar inte heller barnen någon kännedom om idéer, världsåskådningar, tänkandets historia. Också i övrigt går samhällets påverkan i negativ riktning för kulturförståelsens del.

Hur kan vänstern, som önskar främja kulturintresset, genom sina tidningar bidra till att fostra upp förståelse för litteratur, konst, musik, teater? I den mån våra tidningar önskar — och det gör de — göra en insats för kulturintresset bland vanligt folk, sker detta inte genom publicering av sådant kulturmaterial, vilket aktiviserar det begränsade antalet kulturarbetare och i kulturfrågor insatta läsare. Kulturteoretiska artiklar, debatter mellan yrkeskonstnärer och kritiker och annat material på hög nivå fostrar inte till förståelse och intresse hos de läsare. för vilka sådant material är otillräckligt, ja helt enkelt oläsbart utan lång förberedelse. Vill vi gå fram på bred front, räcker detta alltså inte. Utan det är organisationerna med sin studiecirkel- och programverksamhet, sina föreläsningar och diskussioner, som här skall träda till. Folkbildningsorganisationerna har därvidlag stor betydelse: på svenskt håll närmast Folkets Bildningsförbund.

Tidningspressens insats är här den, att den följer med organisationernas fostrande kulturarbete, refererar och uppmärksammar de kulturella händelserna och organisationernas bildnings- och kultursträvanden, publicerar behövligt material osv. Pressens främsta insats sker alltså i samarbete med organisationerna.

Allt detta arbete är avsevärt kringskuret genom våra resursers anspråkslöshet. Ännu svårare är vårt läge, om vi skärskådar frågan om kulturtidskrift. Vi på svenskt håll försöker genom en kulturspalt, innehållande inte bara referat och recensioner utan också i mån av möjlighet kulturella översikter, polemik, teoretiska, artiklar mm., kompensera bristen på en specialtidskrift för kulturens arbetare och de aktivt kulturintresserade. Detta material, som aktiviserar en visserligen tills vidare ringa del av läsekretsen, är nödvändigt och tom. högeligen viktigt — det informerar samtidigt om vänsterns ståndpunktstagande i kulturdebatten. Det kan inte ersättas av det material, som syftar till kulturell fostran av en bredare allmänhet. Men det vore ett lika stort fel att tro tvärtom att ymnigt publicerande av kulturartiklar mm. kunde öka vanligt folks intresse för kulturfrågor i någon avsevärd grad.

Att göra en sådan tydlig skillnad mellan två olika slag av kulturmaterial i vår tidningspress torde vara viktigt. Det förhindrar begreppsförvirring. Och så kan vi diskutera vidare.

Margaretha Romberg

Till färgernas strand

Eva Wichman är vida känd som en i hela Norden ryktbar diktare och som aktiv medkämpe i arbetarrörelsen. Innan vi öppnar hennes senaste bok, som kom ut i går, vet vi att vi skall återfinna den i våra tankar, vår världssyn, vårt hopp och våra drömmar. Eva Wichman har burit arbetarrörelsens budskap i sina dikter ända sedan det hon nådde

det slags hög-mod
(tapperhet?)
som anspråkslöst lärt
att lägsta insatsen
är – allt

Lägsta insatsen i nuets kamp är allt… Vad Eva Wichman säger i sin dikt, är det som vi alla vill säga, kanske säger. Hon säger det på diktens språk.

Den nyutkomna diktsamlingen Färgernas strand är ett särfall bland diktböcker redan därför att författaren fått priset fastslaget mycket lågt – till endast 55 % av gängse pris för diktsamlingar, och detta på egen risk. Hennes avsikt är att på så sätt försöka nå bredaste möjliga allmänhet, närmare bestämt just dem, som i vanliga fall inte har råd att köpa böcker. Når nu denna bok ut till folket i det svenska Finland?

Boken Färgernas strand handlar om Helsingfors, om människorna av i dag vid den politiska skiljevägen, om generalstrejken och om Bulgarien. Det kan hända, att det är en tillfällighet att dikterna, med dessa olika motiv har sammanförts i en och samma bok. Men nu är det alltså gjort. Följden är att alla dessa motiv är sammanflätade i varandra.

En diktsamling är en helhet. Dess helhetsverkan kommer av samtliga dess beståndsdelar, d.v.s. av de olika dikternas inbördes följd, de enskilda dikternas byggnad, bilder, känslosamband och associationer av omedelbar och av djupare natur, rytm och rim, ljudmåleri, musik. Den som har svårt att förstå dikt, förstår bara en del av dessa element och får därför en bristfällig uppfattning om vad dikten vill säga. Vanligt är att man blandar samman diktens språk och det logiska språket, sådant det förekommer i meddelanden, artiklar o.dyl, vilkas syften är att meddela ett tankesammanhang och abstrahera bort allt utom det väsentliga innehåll, som skall överföras. Diktens syfte är att ”återspegla livet i form av liv” – och därför liknar dikten mera livet än den liknar meddelandets språk och abstrakt tänkande.

Med dessa enkla utgångspunkter i minnet kan vi studera boken Färgernas strand. Färgernas strand – det är Bulgarien, där Eva Wichman vistades för något år sedan en tid, men samtidigt betyder uttrycket ljus och sommar, lycka och rikedom, frihet från utsugning, materialism. Det betyder den dröm, som lever bland de grå människorna i vårt nordliga gråa land, som genomskars av en blixt i färg en gång i den grå mars 1956 – när arbetarklassen här enig kämpade för sina livsvillkor mot de välde, som gör livet gråare än vårt klimat gör det. Man kan undra varför Eva Wichman valt just denna symbol och vad hon vill säga med den, och man kan välja flere tolkningar.

Det är inte uteslutet, att en som gärna söker lösningen på dikters tillblivelse och diktformuleringar i författarens psykologi, förklarar: Eva Wichman lider av en astmatisk katarr, som plågar henne mycket, särskilt i det råa helsingforsklimatet, medan hon under sin vistelse i det hälsosamma bulgariska bergsklimatet kände sig fri och lycklig, så att hon vid återkomsten till hemlandet såg framför sig Bulgarien som ett slags paradis. En sådan tolkning kan inte påstås vara osann, men den innehåller en bråkdel av sanningen.

Är det i själva verket bara det konkreta Bulgarien Eva Wichman skildrar som ”Färgernas strand”?

Man kunde till exempel söka förklaringen i hennes egenart som skald. Hennes specialitet är just färger och måleri. Hennes första böcker var vidunderligt trolska, fantastiska, färgglödande sagor, och det gråa och fattiga pinar denna diktare med färghungriga ögon. Hon har därför ställt en ”färgernas strand” som kontrast till det orättvisa, det småsinta, det hycklande i en vinterblek vardagsvärld. Denna tolkning är heller inte osann.

Men bägge förklaringarna räcker till bara för författaren. De har inte samma värde för läsaren, som aldrig besökt Bulgarien, som inte är född målare, som inte i fantasin kan segla i den vida rymden. Dock är det starkaste elementet i symbolspråket inte heller något av dessa två. Det gäller inte enbart eller främst att gripa vardagen som en linje i en stor regnbåge. Det gäller ideologi. Färgernas strand är det drömland, där utsugningen är avskaffad, människorna fria, stora och sköna, hela jorden full av ”blomstrande människofolk”. Det gäller socialismen.

HISTORIEN BEREDER SIG TILL SPRÅNG –
Gränslös är världen
för oss alla
som är till i dag
Vi står för dig beredda
morgondag

Diktsamlingens poetiska slagkraft och skönhet ligger i kontrasten mellan de två världarna, torftighetens, hyckleriets, småskurenhetens och det namnlösa lidandets gråa nordiska land

vinster
alltid ökar
kvarnar
alltid mal
åt VEM?

där otaliga människors viktigaste problem är att leva: ”Det är bra att vara frisk – / (det är illa att ha kallt) / det är viktigt att äta, bo – / av betydenhet – / för den / som tänker sig leva…” – ”Men vi förstår / att alltihop är sjukt. Vår levnad är en enda kris…”

– och rikedomens, skönhetens, det okuvliga modets och kampens land, förkroppsligat än i detta vackra Bulgarien, där utsugningen är bortsopad:

(– Hur kom så lent väl
i lenhet klarast, ur berg
av hårdaste möda
Bulgarias vatten
ditt heta, ditt klara
– i lenhet som olja –
ditt rika
– Bulgarias rikaste vatten?

än åter den sammansvetsning, det framtidssprång, som Finlands arbetare kände under generalstrejken. På diktarens språk sammanblandas just i det ögonblicket de två landskapen:

Nu dök du sol
som jättekromosomtomat
in i ditt blåa bad
bland snötopphöga berg
i heta färgers land

– densamma sol
som här – just nu
bleks ut i dimmor
strävgrå över norlig strand

Likadant sammanblandas de i den poetiskt mycket sköna sammanfattningen om vänskapen mellan folken, om framtidens möjligheter, om fredens och socialismens seger:

– liksom en linje grön
hänöver landen
en meridian av gemensamhet
när
med vänliga bud från pol
cirkelstranden
till likar närmare sol:
ärenpris, hassel
gror där kung Kaloyán
tog legendernas Baldwin tillånga
björklövsprassel
många in bland brusande sydträd
på svartahavsstranden…

De hymnliknande bulgariensångerna och den hänförda, storslagna vädjan till mänskligheten i en mörknande värld, ”rusar som färg”, som en blixt av färg, som en dröm, vilken strax blir sanning, men ännu är en dröm, genom vår gråa och svarta tillvaro, den senare skildrad i satirisk, borrande marschtakt. Men det gråa och det svarta är allt bara ”tillsvidare”. Tills dess vi skall

ur dävna små
celler grå
sprängande framslå
– brand
– skapa
ur dagsljusa lundar
själva
egen färgernas strand –

Genom hela diktsamlingen löper ledmotivet, ständigt detsamma, om den outsägliga möjlighet till lycka, som står mänskligheten öppen, om den annalkande sommar, som ska ösa sitt ymnighetshorn över alla folk ”blomstrande människofolk”. Framstegsarvet har förts genom tiderna av av kämpar, som dräptes, av drömmare, som trampats i dyn, av smeder, som format ur arbetets dån samma sång samma dröm för alla människor:

HISTORIEN BEREDER SIG TILL SPRÅNG
Nykeln är smidd för sagans önskekvarn
lyckan är lagd i mänsklighetens händer.
Vrid om!

Så talar en stor diktare oryggliga, förtröstansfulla, segervissa ord i denna höst av mörknande hot över människorna.

Margaretha Romberg

Eva Wichman: Färgernas strand. Söderströms, 1956.

Vårt finlandssvenska språk

Radiodiskussionen om finlandssvenskan och rikssvenskan och ”provinsialismerna” har varit märklig framförallt i det avseendet, att en ny tanke där har brutit segrande fram: flere årtiondens professorsmässiga inställning till det språk, som talas i det svenska Finland, har kastats över ända av en intellektuell ungdomsfalang (författare och journalister) som gott in för ungefär följande program: Erkänn finlandssvenskan som litterärt språk! Rensa inte ut alla våra säregenheter! Vårt språk behöver kontakt med den levande finlandssvenska verkligheten för att leva! De i diskussionen deltagande språkmännen har, också kanske motvilligt, bifallit detta.

Man kan utan vidare dra den slutsatsen, att det program, som på så sått delgetts offentligheten, nu får allmänt godkännande. Det är också oundvikligt. Det går helt enkelt inte annorlunda mer.

Sedan professor Hugo Bergroths dagar, då olikheterna mellan finlandssvenskan och svergessvenskan (finlandismerna) katalogiserades och vissa omotiverade och på direkt slöhet beroende sådana blev föremål för kampanj, har språkforskarna och språkvårdarna i det svenska Finland med raseri ägnat sig åt att följa och fullfölja Bergroths verk under blint ryktande och ansande, fördömande, utdömande, men icke utrotande, av de finlandssvenska säregenheterna. Det har gått så långt, att Bergroths efterföljare, uppbärarna av vad som med ett dristigt uttryck kunde kallas för den finlandssvenska professorskulturen, i finlandismernas utrotande sett så att säga den finlandssvenska kulturgärningens huvuduppgift. Det finns en mängd groteska exempel. Radions herr Ölander framhöll ju en gång i ett famöst uttalande för tidningarna, att svenska rundradions uppgift år att ”lära finlandssvenskarna ett vårdat språk” (sic!), det har förekommit, att böcker recenserats efter antalet finlandismer i texten, Svenska teaterns skådespelare har tvingats införa en affekterad finlandssvergessvenska för greve- såväl som för torparroller (skillnaden har markerats genom tjockt l i torpargubbarnas tal), våra uppläsare har reciterat en spöklik sverge- finlandssvenska från landet ingenstans och författaren Sven-Olof Högnäs framkastade för ett par år sedan i Hufvudsladsbladet den förtvivlade frågan: på vilket språk ska man skriva en realistisk skildring från våra svenskbygden? på dialekt? — men den förstås av ett fåtal, på rikssvenska? — men då är den inte realistisk! Litteraturkritikern Warburton antydde en gång, att vår litteratur utmärkes av ett torftigt och stelt språk, då man jämför den med den rikssvenska, vilket torde bero på språklig ängslan och mindervärdeskomplex hos författarna. Stormbom erinrade om samma sak i radiodiskussionen. Sedan finlandismutrotningsraseriet började grassera i läroverken, har allt fler ungdomar bibringats språkligt mindervärdeskomplex. Landsbygdens mänskor har förstås fortsatt att tala dialekt, men generade, stadsborna har fortsatt att tala en mer eller mindre finlandistisk svenska, men skamfyllda, och kanske har de ofta tänkt: Vore det inte bättre att börja tala finska, det är ju åtminstone ett språk? Vad professorerna beträffar, har de fortsatt att medels regler riva ner.

Visst är detta en karrikatyr, men i och med att professorskulturen börjar ramla, så ter den sig karrikarytmässig för ett allt större antal mänskor.

Varför har just finlandssvenskarna så länge låtit sig tryckas ner i ett kärr av regelraseri, språkförkvävning och språkbyråkrati, som är hemskare än den litterära klassicitetens tvångströja på 1600-talet? Det synes mig alldeles klart att just finlandssvenskarna skulle få lida detta, emedan de är toppridna av ett nationellt mindervärdeskomplex i allmänhet. Ty det år ju så att en nationalitet under inflytanden av personer, som inte vet att och om den är en nationalitet, förhåller sig ängslig och känner sig bortkommen, och det inte bara i sitt tal och i sin skrift. Nej, i alla avseenden.

Vad är det sist och slutligen vi talar? Vad är finlandssvenska för något? En dialekt? Ett svergessvenskt provinsspråk, jämförligt med skånskan? Vad är finlandssvenskarna för något? En östsvensk folkspillra, en stam, som ”bör böja sig som träd för ovädret” (Nils Meinander)? Svensktalande i Finland (Ernst von Born)? Se den principiella, den teoretiska, den logiska sidan av saken, den berördes inte i radiodiskussionen och den beröres överhuvudtaget ytterst sällan i den offentliga diskussionen. Men för att veta vad vi bör göra med vårt språk, vore det inte klokt att först säga ut, vilka vi är?

Att finlandssvenskarna utgör en egen, från svergesvenskar och från finnar särskild nationalitet står utom allt tvivel. Förr i tiden begagnades om oss ordet nationalitet av borgerliga kulturpersonligheter som Lille och Estlander. Numera gör man det igen — del fälldes i radiodiskussionen. Men under ett par tiotal år var det ur bruk — av politiska skäl, medan vänstern allena konsekvent höll före och även bevisade, alt finlandssvenskarna utgör en nationalitet enligt den enda klara och logiska definition, som blivit uppställd för detta begrepp — av J. V. Stalin.

Orsaken till denna med förlov sagt blyghet på borgerligt håll år klar: se som det inte passade i stycket med en viss politik under trettiotalet, se som de aderton kapitalistfamiljerna med svenskt namn och deras parti, svenska folkpartiet, hade intresse av raka motsatsen. Och följden är lika klar: nationellt mindervärdeskomplex, oklarhet, defaitism ect, hos den stora massan av finlandssvenskar. Här är en av rötterna till professorskulturens kulturkriser, till den reaktionärt borgerliga litteraturens förfall, och till det språkelände, för vilket den nyss timade radiodiskusslonen betytt den officiella början till slutet.

Nu är det stor skillnad, om man diskuterar en dialekt eller en nationalitets språk. Vilketdera diskuterar vi? Logiskt sett är en nationalitets språk en sak, som man måste acceptera, som man inte kan göra våld på, som man kon ansa men inte snöpa. Frågan, hur man i praktiken skall vårda sig om denna nationalitets språk är beroende av nationalitetens — alltså folkets, inte de aderton nyssnämnda familjernas eller deras partis, svenska folkpartiets, ställning och intressen. Frågan blir alltså: hur ska vi vårda vårt språk, för att det bäst ska tjäna vårt folk som ett arbetets och kulturens språk?

Ett språk, säger densamme man som uppställt den enda logiskt acceptabla definitionen för en nationalitet, är inte ett klasskännetecken utan ett arbetsredskap för en hel nationalitet. Hittills har de, som utnämnts att ha uppsyn över vårt språk, betraktat det genom en klass’ glasögon. Resultat: klyfta mellan litteraturen och folket, de intellektuella och folket, stagnation och kris. Sålunda har Stalins ord besannats:

”Så snart språket glider bort från denna det allmänna folkspråkets ståndpunkt, så snart språket börjar särskilt gynna och stöda en viss samhällsgrupp till skada för andra samhällsgrupper, förlorar det sin betydelse, det upphör att vara ett medel för mänskligt umgänge i samhället, det förvandlas till en viss samhällsgrupps slang, förfaller och dömer sig självt att försvinna.”

– Stalin, Om marxismen i språkvetenskapen.

Vi har sannerligen inte beaktat dessa moment för mycket i våra tidigare kultur- och språkdiskussioner. Vi har faktiskt beaktat dem endast på vänsterhåll. Genom sunt förnuft och praktisk verksamhet har nu det svenska Finlands klyftigaste unga intellektuella kommit till slutsatsen, att bergrothandan måste förskingras. Droppen, som kom bägaren att rinna över, var, det må konstateras i förbigående, N.B. Storboms översättning av Väinö Linnas ”Okänd soldat”. När denna bok kom ut, denna finlandssvenska bok, med sitt realistiska språk och sina dialekter, vann den med ett slag nya människor för finlandssvenskans sak. Det har varit beklämmande förr. En Eva Wichmans språkliga mästerskap, en Diktonius’ burleska utsvävningar har varit undantagsfenomen, och författarnas (liksom allmänhetens) ängslan har varit regel. Så trädde, bejublad och hurrad, Stormboms och Högnäs’ österbottniska Hietanen fram i professorernas mitt och yttrade:

”Ja ä rikti förbanna förvåna. Så mytji veit ja ju äntå så att ja int tror tokote pratä”

Och se, fästningen föll!

Ty den var rutten, och även om vi emigrerar, så är vi en hel massa kvar av denna nationalitet, som är en nationalitet enligt Stalin, Otto Ville Kuusinen, DFFF, en sunt tänkande intellektuell ungdomsfalang och en hel del österbottningar i allmänhet. Och nu har vi en barriär mindre mellan den finlandssvenska kulturen och det finlandssvenska folket. Professorsspråket är lagt i byrålådan. Professorskulturen är naggad i [oläsligt]. Tavaststjerna, som i sin förtvivlan utbrast:

”Giv mig ett språk, giv mig ett land!!! har fått sitt språk postumt. Leve finlandssvenskan, inte den som ”står i jono och får en paikka” eller den som ”drar från håret”, men den finlandssvenska nationalitetens levande språk. Där går vägen fram mot en barriärlös kultur, en vid, rik, framtidens kultur i det svenska Finland.

Margaretha Romberg

Digitaliserad 2.6.2017.

Detektivromanen

Efter att diskussionen om arbetarlitteratur var avklarad, riktade Ny Tids skribenter blicken mot detektivromanerna. Vi har plock+at ute ett av inläggen ur arkivet. Detta är skrivet av Margaretha Romberg, ni kan också klicka fram ett annat av Anna Wiik. Ingress och digitalisering: 20.5.2017. 

“Underhållningslitteratur” är ett vackert samlingsnamn på de skräptryck som översvämmar de kapitalistiska länderna.. Det omfattar emellertid också böcker,om följer den gamla värdiga underhållningslinjen: de flesta historiska romaner, de flesta reseskildringar, reportageböcker om främmande länder, populära biografier över historiska personer, de gamla hederliga äventyrsromanerna. Men den ojämförligt största gruppen är produkterna av det moderna litteraturgeschäftet: från den prisbelönta översättningsbestsellern neråt över bygdepekoralet, pornografin och gangsterromanen ner till det understa lagret, den kolorerade veckopressnovellen.

Den omedelbara avsikten med denna litteratur är att den skall inbringa förläggaren pengar, den medelbara är att fördumma och standardisera folket inrikta det i en bestämd, reaktionär, riktning och framför allt förslöa det. Den förstnämnda avsikten har lyckats över all förväntan, och den senare skrämmande väl. För att försvara den fruktansvärda massan av underhållningslitteratur brukar kapitalismens riddare använda satsen: “Den behövs, ty alla människor hava behov av underhållning”. “Underhållning”, “avkoppling”, “avspänning” är de ord som omhuldas. “Flykt” vore ett riktigare ord. Det är nämligen i de flesta av fallen fråga om en verklighetsflykt.

Den psykologiska “flykten” är i kapitalismens maktdagar en sjukdom som ingen kan undandra sig. Ett folk under kapitalismen är en finare sorts slav, som vi vet. Utsugningen tar sig uttryck i vedermödor av olika slag. som gör att vi t.o.m. kan grubbla övar frågan: är livet värt att leva? Tvång och våld, hunger och nöd, i bästa fall ständig ofrihet, omöjlighet att utbilda sig som man vill, arbeta med vad man vill, leva det liv man önskar, fördomar, trakasserier och hat från medmänniskor, ständigt krigshot och krig, allt detta skapar en press så tung, att vi måste fly ibland, även om vi kämpar. Vi flyr till en andlig värld någonstans, där vi kan glömma till och med oss själva. Vi finner litteraturen. Men vi söker inte det som erbjuds i den konstnärliga litteraturen. Konsten ger oss än skarpare ögon gör oss än mer medvetna, men ger oss styrka. Vill vi glömma allt, så söker vi en främmande värld. Äventyrsbeskrivningar. biografier och reseskildringar är för nära oss, stammar från samma värld av hat och förtryck som vi. Vi vill ha en en konstgjord och falsk värld att fly till. Om vi då är vana att läsa, om vi genomskådar bestsellerlitteraturen och ryggar tillbaka inför snuskromanen, då faller vi lätt offer för en litteraturgenre, som varken är dum eller snuskig, men uppkonstruerad och ibland osund; detektivromanen.

Vi kan definiera detektivromanen som det populäraste överflödsfenomenet i underhållningslitteraturen. Vi vet, att en stor procent av mänskligheten läser deckare. I det föregående har vi sökt placera deckare på dess rätta plats i litteraturgalleriet. Nu återstår det att diskutera. om deckaren kan anses berättigad och om den har någon framtid eller om den omedelbart bär utdömas som osund. Vi vore intresserade att veta vad Vårs läsare tycker.

Margaretha Romberg
(då Margaretha Lindgren)