Etikettarkiv: Gösta Ågren

Kultur är inte ytkultur

Detta inlägg Ny Tids kulturredaktör Margaretha Romberg är ett svar på en debattartikel av en annan Ny Tid-medarbetare, den sedermera Finlandiaprisbelönade författaren Gösta Ågren, som i sin tur var ett svar på en annan debattartikel av Margaretha Romberg. Ågren kritiserade Romberg för hennes elitistiska syn på kultur. Även andra personer deltog i debatten om kultursidan, vi har valt att ytterligare lyfta upp Ågrens svar på Rombergs svar, samt ett inlägg av Eva Wichman. Artikeln är digitaliserad 27.6.1957

”Kultur – ordet låter tråkigt”, så började Gösta Ågren sitt inlägg i en debatt som startade i nr 1 av Ny Tid 1957. Det första inlägget var försett med min signatur, men utrustades av ombrytningsnisse med ett lättigenkännligt fotografi av mig, varpå Gösta Ågren identifierade mig och riktade sitt svar till mig. På arenan har sedan dess uppträtt sign. Stns (utan foto), som kompletterat och fördjupat mina synpunkter på kulturspalten i en tidning. Rektor Anna-Lisa Österberg införde nya moment i diskussionen. Jag tar fasta på Stns’ definition av fostran till kultur-förståelse: en orientering, bibringande av förmågan att skilja agnarna från vetet. Vidare vill jag instämma med A-L. Öster-berg, som understryker att landsortens bibliotek är otillräckliga och betonar att dialekterna utestänger många från litteraturläsning och kulturkontakt. [Rombergs signatur var M-a R-mg, vilket kanske inte var helt ogenomträngligt också utan bild, red.anm.]

Kultur — ordet låter tråkigt. Men tråkig kultur är ju ytkultur, vetande utan djup, spackelfärg, som någon smetar på en och som man snobbar med. Man kan slå i sej lite Runeberg och Goethe om man har förmånen att gå i läroverk, höra lite Beethoven till maten i sin matsal och titta på Van Gogh på en vägg. Det är inte kultur. Det är snobberi, men det var kultur vi talade om.

Vanligen är det av en slump, som folk i detta land når fram till kulturens skatter. Somliga lär sig själva, såsom Gösta Ågren gjort, somliga blir lyckligt påverkade av föräldrar eller vänner eller organisationer och går vidare ensamma. Ingen får i sig kulturen med modersmjölken! Jag känner massor av arbetare, och bland dem finns det en del som har föreståelse [sic] för konst. Jag känner också flere akademiskt bildade, som inte har det. Härav drar jag den slutsatsen — och någon annan kan inte dras — att ifrågavarande arbetare lärt sig genom självstudier eller genom verksamhet i organisationerna, och å andra sidan, att skola och högskola inte har förmått ge ifrågavarande ingenjörer etc. förståelse för kulturlivet.

Det var lite onödigt av Gösta Ågren att ta upp frågan om att kulturen är av folket. Vi vet alla, att all kultur baserar sig på folkets arbete, har växt upp ur det och aldrig kan existera utan det. Folkets arbete är kulturskapande, men alla människor är inte kulturspecialister. På folkets arbete baserar sig både Einsteins relativitetsteori och den estetiska katharsisteorin, men det betyder inte, att hela folket är specialister på dem.

På tjugotalet hade dadaisterna en tes, enligt vilken dikten är mänskans normala uttryckssätt och utan vidare förståelig för envar, t.o.m. barn under skolåldern. Praktiken visade att denna tes var fullständigt verklighetsfrämmande. Jag har inte sett den upprepas så frejdigt förrän nu, när Gösta Ågren slog fram den igen med stor fräschör. Alla sådana spontanitetsteorier är osmälta och hör hemma i en overklig värld.

Ågren efterlyser det material, som skall förmedla föreståelse [sic] för kulturens värden till en bredare allmänhet. Det är sant, att han inte fann några påtagliga förslag i mitt inlägg. I själva verket är den frågan en mycket omdebatterad fråga, frågan om material av ny typ för pressen. Jag kunde bara hänvisa till att pressen genom att följa med kulturhändelserna, recensera och presentera populärt, kan göra en insats hand i hand med organisationerna och folkbildningsarbetet. Och med skolan, det viktigaste av allt. Nya synpunkter på dessa saker har ju redan visat sig. Och det är skäl att fundera allvarligt på frågan alltjämt.

Margaretha Romberg
Foto: CC/Väinö Kannisto

Dikter med lång hållbarhet

81_gösta ågrenGösta Ågren (f. 1936) är känd för sin existentiella poesi där han kärvt och strängt fokuserar de stora livsfrågorna, gärna med djupa historiska perspektiv. Hans nya diktsamling Dikter utan land är full av sådan dikt. Ett stilmedel Ågren gjort till sitt och ofta med framgång använt är paradoxen. Ett par citat ur den starka avslutningsdiktsviten ”Vald” i den nya boken ger exempel på denna Ågrenska paradgren: ”ibland / förverkligas ungdomens / drömmar; det är så / de krossas.” och ”Makten är ett gömställe / för svaghet”.

Dikterna är ofta mångtydiga och ibland kryptiska. Det ges inga ordförklaringar. Ågren förutsätter att läsaren vet att ”Almiras tjurar” är stenåldersgrottmålningar och är bekant med berättelserna om den antika idrottsmannen Theogenes från Thassos.  Jag tror också att det är en fördel att ha läst den amerikanske skalden och filosofen Ralph Waldo Emerson för att få fullt utbyte av de 22 dikter som går i dialog med hans essäer, även om dikterna står på sina egna ben och inte på något sätt kräver Emersons stödhjul.

Dikter utan land inleds med en diktsvit betitlad ”1809” vars inledningsdikt är tillägnad soldaten Erik Blomster som dör på ett sjukhus i Torneå detta år. År 1809 är ju känt som krigets år – det år som Sverige förlorade Finland till Ryssland. Men förutom inledningsdikten handlar ingen av de övriga 14 dikterna explicit om detta årtal. Istället får man läsa reflektioner över gudarnas väsen efter en läsning av Hagar Olssons kulturkritiska studie Jag lever (1948), om styrka som till förväxling liknar svaghet, eller om en junidags vilda kompromisslöshet. Varför Ågren valt titeln ”1809” på dessa dikter är för mig fortfarande oklart.

Ågren har skrivit att problemet med dikter består i att tålmodigt invänta dem. Ågrens poesi tycks ofta handla om att hitta den underliggande livsvisdom som finns förborgad i liv och dikt. Till sist har författaren väntat tillräckligt länge och kan plocka upp en stark rad som hans kanske mest berömda och mest välanvända tänkespråk:  ”Oroa dig inte. Det ordnar sig aldrig”.

Också i Dikter utan land bjuder Ågren på hisnande tänkespråk, som jag redan hunnit samla i mitt vaxdukshäfte med omistliga diktrader: ”Verk- // ligheten är för gammal. Att / kasta samhället över den som / ett nät, fångar ingenting” (ur dikten ”Urtidsvår”) eller ”När orden är klumpiga / och tvekande som ovana / fotsteg på parkett, // säger de något. När / de är vackra som fiender, / döljer de något” (ur ”Vänskap”).

Att inte skriva skönskrift utan sant tror jag är ett centralt credo för Ågren (även om han trots detta ofta skriver vacker poesi). Och så är det också med hans dikt i Dikter utan land. Det handlar om modernistisk dikt i upplysningstradition. Ågrens skarpa svärta har likheter med generationskamraten Hans Boijs. Ågren saknar dock Boijs vederkvickande sätt att i sin diktning spä ut det blytunga genomskådandet med befriande nonsens.

Sammanfattningsvis, en krävande och mycket stark diktsamling av Gösta Ågren. Dikternas kvalitet är av en sådan karaktär att läsaren kan avtäcka deras lärdomar lite pö om pö genom livet. Och de har alltså en lång hållbarhet. Jag avslutar med en träffande dagsaktuell dikt, ”Tiggaren på gatan”:

Han sitter orörlig

i mitten av sitt nät,

som ingen kommer igenom

utan att ge eller

inte ge.

Peter Björkman

Gösta Ågren: Dikter utan land. Schildts &
Söderströms, 2015.

Personligt om att bli gammal

Antologin Med ålderns rätt tar fasta på väsentligheter, inte bara i åldrandet, utan i livet som helhet, skriver Mary-Ann Bäcksbacka.

Det är sant att det finns fler gamla än unga i dagens Finland. Det är väl därför det lönar sig skriva böcker om hur det är att bli gammal.

Merete Mazzarella har skrivit om konsten att vara pensionär. Nu har vi fått antologin Med ålderns rätt, där tjugoen skribenter berättar om livet efter sextiofem.

Oberoende av ålder blir vi alla hela tiden äldre. För egen del avskyr jag begreppet ”äldre” som beteckning för de människor som är gamla eller åldringar. Omskrivningen visar ett avståndstagande till åldrandet, som om det vore något fult eller skamligt att vara gammal. Visst blir vi som fyllt 65 dagligen påminda om vilket problem vi är och om hur vi tär på välfärdssamhällets sinande resurser.

Att de flesta av oss arbetat hela vårt vuxna liv, tagit hand om våra egna gamla föräldrar och barnbarn för att lappa på de brister vårt samhälle i allt högre grad uppvisar räknas inte.
Med ålderns rätt väcker som synes många tankar. De som berättar gör det, som det verkar, både ärligt och personligt, på olika sätt. Ingens text liknar någon annans. I varenda en finns det något jag kan känna igen mig i och det gäller säkert de flesta läsare, som på något sätt kommit i beröring med gamla människor eller själva är det.

Boken vimlar av visdomsord, av erfarenhet och humor. Det är svårt att framhålla någon särskild. John Vikström, ärkebiskop emeritus, skriver om hur arg han blir när han inte kan ta i som förr. Claes Andersson redogör avslappnat och med distanserad humor i tredje person för en dag i den 72-årige mannens liv, fyllt av krämpor, skrivande, läsning, pianospel och mardrömmar.

Carita Nyström skriver om att leva i alla åldrar samtidigt, Stina Katchadourian om att åldras bifokalt, vilket inte bara handlar om att ideligen glömma glasögonen efter sig, medan Ulf Särs frågar sig om han blivit konservativ.

Märta Tikkanen berättar om sin eviga brist på tid, om hur nödvändiga hennes extrainkomster är för att hennes storfamilj ska fungera och om hur förtvivlat mycket hon vill hinna med innan hon drar sitt sista andetag. De raderna hugger särskilt tag i mig, andra läsare hittar säkert andra drabbande rader.

Med ålderns rätt är en bok som jag helst bara vill citera ur, inte direkt recensera. Den tar fasta på väsentligheter, inte bara i åldrandet, utan i livet som helhet. Redaktörerna Birgitta Boucht och Tomas Mikael Bäck, som också bidrar med egna texter, har valt goda och kloka skribenter.

Därtill har de bett samtliga att svara på frågor om den viktigaste händelsen eller förändringen i deras liv, om vilka fem personer, levande eller döda, de skulle vilja se på middag plus om vad de vill säga till den som är ung i dag. Svaren utgör intressant och roande läsning. Rätt många vill till exempel gärna få Barack Obama som gäst vid matbordet.

Berörande bok

De flesta texterna i boken är berörande, i olika grad, som sig bör. Någon skriver kort, en annan längre. Gösta Ågren bidrar huvudsakligen med några fina dikter på åldrandets tema. Per-Erik Lönnfors berättar under rubriken ”The Long Goodbye – en alldeles vanlig död” om sin hustru Pearls död i cancer och deras sista tid tillsammans. Texten griper, men är inte sentimental.

I Vivi-Ann Rehnströms berättelse om sin gamla far och kampen med den byråkratiska vårdapparatens krångligheter, motsägelser och ofta brist på helhetssyn och ansvar får mig att minnas min egen kamp med en åldrande, paranoid och slutligen helt stum far i vårdsystemets svängar. Jag upprörs igen och konstaterar att ingenting blivit bättre sedan mitten av 1990-talet, tvärtom.
Rehnström är rädd för sin egen ålderdom. Hon har, skriver hon, inga barn som slåss för henne eller tar hand om henne när samhällets omsorg krymper. Jag känner flera på samma sätt ensamma människor som delar hennes rädsla. Till det vill jag säga att det ingalunda är självklart att alla barn bryr sig om eller kan ta hand om sina gamla föräldrar eller har förutsättningar att begripa sig på och slåss mot byråkratiska myndigheter.

Jag skulle kunna citera mycket mera, om kroppsliga och sociala förändringar, om kärringdjävlar, hotbilder och motbilder, om svårigheten att hålla käften, hela dikter och långa stycken, men uppmanar var och en att själv läsa boken som torde kunna intressera de flesta, möjligen tonåringar undantagna. I den åldern har de flesta fullt upp med att lära sig bli vuxna.

När jag lagt den här boken ifrån mig tänker jag att jag gärna skulle läsa om unga människors syn på gamlingar, både barns och ungdomars, i intervjuform och med egna krior på temat. Det kunde bli en både intressant och rolig bok.

Birgitta Boucht & Tomas Mikael Bäck (red.): Med ålderns rätt. Schildts 2010.

Mary-Ann Bäcksbacka

Ordet låter tråkigt

Ett diskussonsinlägg till kulturartikeln i nummer 1 av Ny Tid

Detta inlägg av den sedermera Finlandiaprisbelönade författaren och flitiga Ny Tid-medarbetaren Gösta Ågren är ett svar på Margaretha Rombergs debattartikel i Ny Tid 5.1.1957. Romberg, som var kulturredaktör på Ny Tid och gift med chefredaktören Mikael Romberg, gav i sina texter ofta uttryck för en milt sagt nedlåtande syn gentemot “underhållning” och annan typ av “icke-uppbygglig” kultur, läs t.ex. hennes utläggning om deckaren. Ofta möttes Rombergs något dogmatiska inställning om förhållandet mellan s.k. hög- och lågkultur på mothugg av tidningens egna medarbetare, inte sällan just Gösta Ågren. Diskussionen fortsatte med flera deltagare, vi lyfter fram ett svar av Romberg, ytterligare ett inlägg av Ågren och ett inlägg av Eva Wichman. Artikeln är digitaliserad 27.6.2917.

Det var med en viss förvåning jag tog del av Margaretha Rombergs artikel ”Till frågan om kurturspalten” i Ny Tids första nummer detta år. Det var slutklämmen som i hög grad bidrog till att göra mig förvånad.

”Att göra en sådan tydlig skillnad mellan två olika slag av kulturmaterial i vår tidningspress torde vara viktigt. Det förhindrar begreppsförvirring. Och så kan vi diskutera vidare.”

Undertecknad känner sig manad att uppta den kastade stridshandsken, men jag ämnar inte diskutera vidare utan uppehålla mig vid den plattform, vi enligt den citerade artikelförf. bör utgå ifrån — påståendet, att det finns två olika slag av kulturmaterial, det ena för de avancerade kulturarbetarna, det andra för ”en bredare allmänhet”. Dessförinnan dock några kommentarer till det övriga.

Artikelförf. konstaterar att vänstern ser som sin uppgift att föra ”kulturen till folket”. Kulturens rötter bottnar i folket och därför saknar det näppeligen kultur — en annan sak är att kulturen ibland saknar kontakt med folket. Med uttrycket ”kulturen till folket” menas väl för det mesta, krasst uttryckt, att man vill ha flera människor att läsa goda böcker, lyssna till den verkligt stora musiken och se de goda filmerna och tavlorna. Situationen är säkert bäst för filmens del! Man är givetvis överens om, att detta är nödvändigt. Men när vi diskuterar kultur bör vi inte glömma bort, att kulturen, allmänt sett, finns hos folket och att de stora andarna endast är produkter av denna kultur. På så sätt undviker vi begreppsförvirring och det ”kult-artade”, som lätt följer med ett flitigt tuggande av ordet kultur …

Margaretha Romberg anser, att det behövs uppfostran för att vi skall förstå konst och påpekar bl.a. att det i skollektionerna i svenska knappast ges ett begrepp om vad litteratur är ”eller meddelar rådgivning i frågan om vad man kan och borde läsa för böcker”. Det är i och för sig riktigt. Mycket brister i skolornas svenska lektioner. Men denna mycket allmänna åsikt, att vi måste uppfostras för att fatta konst och läras vilka goda böcker vi b ö r läsa — ja, allt detta, tycker jag, på något sätt låter torftigt och falskt. Ehuru jag vet, att kulturarbetare i allmänhet jobbar från den utgångspunkten. I den mån jag själv kommit att tillgodogöra mig de stora författarnas alster, så har vägen dit gått via bl.a. en hel massa deckare. Under många år hörde det till mina största förlustelser att läsa! Och gör det alltfort. Det har alltid varit lika roligt. Och steget från Edgar Wallace till Gorkij var inte långt. Efter några år av ungdomligt pluggande av rena ”underhållningsböcker” läste jag det väldiga verket Jean Christophe som en genomgripande upplevelse.

Den stora konsten är en gudagåva, som alla måste få del av. Livet blir rikare. Men jag kan inte föreställa mig, att vi ska kunna bibringas på det torrt skolmästaraktiga sättet. Och låt oss inte förkasta allt, som inte kan få denna beteckning: verklig konst. Ty ibland inställer sig också behovet av att fly från en verklighet, som blivit alltför hård. Att fly bort för att par timmar . . . Och efter denna flykt möter oss den stora litteraturen, musiken, bildkonsten med ny mäktighet!

M—a Romberg talar ofta om ”kulturförståelse”. Jag föreslår, att ordet ändras till ”kulturintresse”, Jag tror inte vi vinner mycket genom att säga folk vilken bok de bör, och vilken de inte bör läsa. Men hur vore det exempelvis med bl.a. en högläsningstimme per dag i skolan. På rätt så kort tid skulle rinn hinna igenom t.ex. Tom Sawyers äventyr — m.fl. till fortsatt läsning lockande böcker.

Lämna skolmästarfunderingarna. Det är barnen vi måste få att läsa. Har de väl en gång börjat och får tillräckligt med böcker, så kan de aldrig i livet sluta!

Detta om folkbildningsarbetet i djupare mening. Ett kapitel för sig är frågan om vad pressen, enkannerligen arbetarpressen, kan göra för spridandet av kulturintresset. Jag håller med M—a Romberg ont att pressens främsta insats sker i samarbete med organisationerna. Men jag håller inte med om påståendet, att mera kulturmaterial i pressen inte skulle höja intresset för meromnämnda kultur. Det är jag övertygad om, att det skulle och hänvisar här endast till pressens väldiga, allmänna inflytande i vårt moderna samhälle.

Här kommer jag till det som redan nämnts och som jag främst vill opponera mig mot i artikeln — påståendet om två slags kulturmaterial! Den ena sortens material håller artikelförf. ”material, som syftar till kulturell fostran av en bredare allmänhet”. Här finner jag en specifikation eller förklaring mycket nödvändig. Den andra gruppen material tycks bestå av det sedvanliga: artiklar, recensioner etc.

Jag finner denna uppdelning förklenande när det gäller folks allmänna fattningsförmåga. Kultur är ju ingen vetenskap med för lekmannen obegripliga formler. Den är något allmänmänskligt och det är svårt, att uppdela kulturartiklarna i avancerade och icke avancerade, i förståeliga och mindre begripliga. Rör sig artikeln om väsentligheter och kan författaren använda svenska språket, så är den inte tröttsam och ointressant eller obegriplig för andra än imbecilla.

Dessa saker läses av få. Varför? De — kultursaker i allmänhet — tycks inte väcka mer än begränsat intresse. Har det kanske malats alltför mycket om k u t tu r. Ordet låter tråkigt! Vänder sig artiklarna, — i Ny Tid och annanstans — alltför litet till de kulturfrågor, som i allmänhet står folk närmast? Ibland förefaller de något uppstyltade — ungefär som om författaren trott, att antalet främmande ord är måttstock på artikelns värde.

Detta var ett försök att konkretisera några av de klagomål, som riktats mot våra och andras kulturskribenter. Man har ett allmänt intryck av, att kulturen är fin och tråkig. Det borde vara möjligt att ändra på intrycket — men det går knappast genom att dela upp materialet i två grupper!

Det behövs något friskt och nytt, som blåser bort dammet från ordet kultur! Och jag tror att det ska födas ur ett kulturarbete inriktat på barnen, ett arbete, som går ut på att plantera fröet i de mottagliga sinnena. Trädet kommer sen att både växa och blomma utan injektion …

Jag slutar med påståendet: Den allmänna utvecklingen har varit positiv för kulturen i hela världen. Vi går mot en for aldrig anad blomning och trygghet, inte bara i kulturellt avseende. (Som synes tror jag på seger över vätebomberna …)

Gösta Ågren

Funderingar kring vår finlandssvenska litteratur

I sitt stora anförande på ungdomstinget i Hangö talade Margaretha Romberg om vår finlandssvenska kultur och vårt finlandssvenska kulturarbete. Därvid nämnde hon bland annat, att den reaktionära borgerliga litteraturens monopol, som i femtio är härskat i det svenska Finland håller på att brytas. Vid sidan av de konservativa och folkfrämmande författarna, som alltjämt verkar och är den stora majoriteten står sedan ett par år ett representativt garde av progressiva författare. Den naturliga friheten och variationen börjar göra sig gällande.

Otvivelaktigt har hon rätt. En hel ”folkflygel” eller vad man vill kalla den verkar nu inom vår litteratur. Elmer Diktonius, den modernistiska banbrytaren och revolutionären, är numera inte produktiv — men hans samlade verk går åt som smör i solsken på bokhandelsdiskarna trots det hutlösa priset … Hans fallna mantel som kampsångare, som företrädare för den socialistiska kamplyriken har tagits upp av Eva Wichman, som vuxit sig ut ur den borgerliga miljön och nu tillhör de främsta lyrikerna på svenskt språk överhuvudtaget. Helle Hellberg, Evert Huldén, Aili Nordgren, Leo Ågren, Jörn Donner och i någon mån undertecknad bidrar alla på sitt sätt till att ge den finlandssvenska litteraturen dess naturliga variation.

Men sker inte en tillfriskning också bland de borgerliga leden? Redan det faktum att Eva Wichman och Jörn Donner brutit sig ut ur denna borgerlighet kan ju i och för sig anses som ett tecken därpå. Men även om man inte direkt kan hänvisa till många sådana radikala utbrytningar, så kvarstår ändå det, att en viss tillfriskning bland den yngre författargenerationen år att observera. Till den nytta och glädje det sedan hava kan för arbetarrörelsens kultursträvandes är ju en annan sak. Men att dessa befordras av ett — låt oss såga förnuftigare kulturklimat också bland borgerliga personer år ju givet. ”Psykologiserande och dekadent centrallyrik, antikiserande, kvasifilosofiskt diktdrama, romaner ur en rotlös konstnärlig eller stabilt borgerlig miljö med psykoanalytiskt innehåll och en ofta pervers tendens”, för att citera Margaretha Romberg, motarbetas av en del kritiska, optimistiska, livsbejakande strömningar speciellt bland de yngre borgerliga författarna.

Och det är klart att detta på sitt sätt underlättar arbetet på att föra kulturen ut till folket. Det förändrar den allmänna atmosfären och gör kanske att ordet ”kultur” inte längre låter så avskräckande tråkigt.

Det uppstår i viss mån en naturlig variation också bland borgerligheten. I de fall, där det kritiska, det självkritiska, som då innefattar hela det borgerliga tänkesättet (vilket trots alla “ismer” som frodas där nog är ganska enahanda i grunden) inte uppvägs av optimism och en livsbejakande rörlighet blir resultatet dock någonting föga positivt. Det får drag av ”ur en rotlöst konstnärlig miljö” för att ånyo citera Margaretha Romberg.

Det är skäl att inte gå till några överdrifter ifråga om dessa kritiska, livsbejakande strömningar, jag talat om. De finns visserligen, men det betyder långt ifrån att de på något sätt skulle vara allmänna ens bland de yngre författarna.

Under vårvintern har Nylands Nations kontaktutskott arrangerat flera författaruppläsningar i det svenska Nyland. Idén var god och den är värd att inte glömmas bort utan tas upp på nytt både av Nylands Nation och andra sammanslutningar. Jag medverkade vid ett par av dessa uppläsningar och kunde konstatera att det åstadkoms positiva kontakter med folket i bygderna, att det t. o. m. köptes av diktsamlingarna (prosan är föga populär bland den yngre generationen). Men att dessa kontakter ficks till stånd kan man inte direkt påstå var de uppträdande författarnas förtjänst.

Den moderna lyriken är inte till sitt väsen ”obegriplig”, Det går inte att kräva att man skall fatta den på samma sått som en gammaldags roman till exempel. Människan utvecklas generation efter generation, allmänbildningen höjs och mänsklighetens förmåga att uppfatta subtila intryck i konsten ökas i jämbredd därmed. Det är ju meningslöst och reaktionärt att kräva en formlyrik à la Runeberg.

Modern lyrik strävar att bibringa läsaren saker och ting på ett litet annorlunda sått. När man läser Pablo Neruda, så år det högst sannolikt att man inte ”förstår” en hel del av hans dikter — och ändå förstår man dem. Neruda kan skriva en social dikt och uppväcka läsarens vrede och sorg över de orättvisor och grymheter han påtalar utan att man riktigt kunnat hitta den röda tråden i dikten eller — för att överdriva litet — ”fått några siffror i sig.”

Kort sagt: Modern lyrik har nått nya höjder och kan inte på något sätt jämföras med den gamla formbundna lyriken. De har båda sina förtjänster, men den moderna är vår tids dikt. Det är detta jag vill ha sagt för undvikande av alla missförstånd. Och nu kan jag alltså tryggt och utan fara för att bli missförstådd skälla på de unga borgerliga diktare, av vilka jag hörde en del under de redan nämnda författaruppläsningarna. De skällorna orsakas främst av det faktum att den moderna lyriken ger den litteräre bluffmakaren stora möjligheter. Vem som helst kan skriva: ”Hoppar jag jämfota på en grantopp? Jag vrider ratten.” Och sen uppdela det på lämpligt antal rader. Varsågod: En färdig dikt. Den är modern och tidsenlig och bör betraktas med vördnad.

Jag vill inte påstå, att någon direkt tillverkar dikter på det sättet. Men hör man en dikt som för det första är ”obegriplig” i vanlig mening och för det andra inte alls engagerar ens känslor och tankar — kort. sagt: en i alla avseenden likgiltig produkt, så kan man vara ganska säker på att detta mekaniska hopflätande av ord spelat in, när det gällt att utforma ett uppslag, som från första början mycket väl kan ha uppstått på grund av inspiration, av tvång. Sen blir det kanske svårt att utforma inspirationen ifråga och så tillgriper man det likgiltiga nedskrivandet av ord för att komma runt besvärliga kanter.

Det som förvånar mig är att man stöter på så många dylika dikter i våra borgerliga författares produktion — kanske främst bland de unga, som jag nu talat om.

Jag kan inte begripa hur en människa, som kanske för första gången åhör modern dikt och sen under en författaruppläsning råkar höra ett eller ett par såna eländiga surrogat, efteråt överhuvudtaget kan visa något intresse för litteratur i allmänhet och modern lyrik isynnerhet Att så emellertid skedde under de nämnda författaruppläsningarna bevisar, att våra bokförlag genom en annan prispolitik kunde göra åtskilligt för att föra åtminstone dc progressiva, de metr förnuftiga borgerliga författarna — i korthet de folket närstående — ut till massorna.

Det sagda om de unga lyrikerna kunde emellertid tyda på, att jag inte alls menade mina inledande påståenden om positiva strömningar bland de borgerliga författarna. Det menade jag emellertid. Tar vi nu uteslutande den yngsta lyriken (prosaisterna är lätt räknade), så ger de dikter, som förefaller mest representativa för respektive författare vid handen att rätt så många av dem söker tänka sig fram till en självständig lösning av de stora problemen — och de linjer längsefter vilka detta tänkande försiggår leder mycket ofta bort från det reaktionärt borgerliga.

Som exempel kan vi ta Kurt Sanmark genom vars sökande, ”tänkande” dikter, som inte kan tro på någonting — allra minst på det borgerliga! — dock går en underström av vag, men samtidigt hektisk optimism ifråga om livet och dess möjligheter. Vi kan ta Bengt Pihlström (som ju för övrigt är socialdemokrat).

En av de intressantaste företrädarna för dessa tillfrisknande strömningar är Per-Hakon Påwals, som debuterade detta år med diktsamlingen Glas emellan. Han är både kritisk och optimistisk och besitter dessutom en strålande sarkasm, Så hår heter det vid ett tillfälle:

Nuet är fyllt av de levandes längtan, genomborrat av de oföddas hetsande vilja att leva på denna planet.

Men det här var inte meningen att bli någon uppräkning av de författare, som bland de unga representerar positivare strömningar: Vi kan således endast konstatera, att det finns andra också. Exempelvis en Carolus Rein, som uppvisar häpnadsväckande reaktionära drag, en Irmelin Sandman med verklighetsflyende trollsånger, en Wava Stürmer, som inte ser mycket längre än till trappstenen; och stadsskvallret — vilket för all del är något. Hon sysselsätter sig då åtminstone inte med skvaller som sin prosagranne Ingolf Friman!

Det finns trots allt inte bara en stark och aktiv vänsterfalang bland våra författare. Det finns vissa svaga ljuspunkter också bland våra borgerliga kollegor och eftersom dessa punkter i hög grad uppträder bland ungdomen, så visar de på sitt anspråkslösa sätt också framåt!

Gösta Ågren