Allt viktigt finns utanför

av Bengt Berg

Med jämna och ojämna mellanrum uppmärksammas smärtsamma tilldragelser i mänsklighetens långa och blodiga historia. I år är det 75 år sedan förintelselägren i Europa utrymdes och kvar blev ruinerna efter ännu en fasansfull epok i denna historia. När minnesstunden över Förintelsens offer ska högtidlighållas i Sveriges Riksdag i slutet av januari 2020, uppstår en förunderlig situation när Sverigedemokraten Björn Söders namn står bland inbjudarna till denna tillställning. En av överlevarna från koncentrationslägren, Hédi­ Fried, skriver om detta i Dagens Nyheter, när ”bärare av samma ideologier som låg bakom Auschwitz” försöker normalisera detta tillstånd och: ”Det är normförskjutningens mörka stig vi vandrar. Jag har sett den komma, och ändå ville jag inte tro det.”

I sin nya diktsamling har Gösta Ågren några dikter som delar den insikten. Dikten ”Det stora bokbålet” slutar:

/ — / Eftersom

likgiltigheten är starkare

än hat, utgör glömskan

det enda säkra bokbålet.

Den tyske filosofen Theodor W. Adornos ofta citerade – och med rätta ifrågasatta – påstående ”Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt” har lyckligtvis inte hörsammats. Han menade att det fanns en ofrånkomlig motsättning mellan den vedervärdiga tillvaro som rått i nazisternas koncentrationsläger och det förfinade uttryck som lyriken står för. Men diktare som Paul Celan­ och Nelly Sachs, författare som Primo Levi och många andra intellektuella, har kunnat tillföra viktiga bidrag till våra försök att kunna förstå det obegripliga.

Ågren gör genom dikten ”Ord efter Auschwitz” sitt inlägg i den diskussionen:

/—/

Också den sörjande måste

tala. Vi kan inte läsa tomma

sidor, vi kan inte leva

utan form. Klagosånger låter

den bundna dö, de ofödda

befrias, den namnlösa

minnas sitt namn.

Det har gått 65 år sedan den österbottniske diktaren debuterade och sedan dess har inte mindre än tre samlingsvolymer utkommit med dikter ur dussintalet originalsamlingar. Gösta Ågrens nya bok heter helt enkelt Dikter med tillägget slutsamtal, som består av en dialogdikt som utspelar sig på ett värdshus i Tyskland 1525. Det är konstnärsbröderna Sebald Beham och Barthel Beham som för ordet. Det är en mörk tid (”hösten ligger som en liksvepning över Tyskland”) som omger dem och färgar utsagan, som egentligen inte är ett samtal utan en knut som består av ifrågasättanden och paradoxer: ”Bönerna är rop, som söker / en klippa i sankmarken”.  Den enda tröst, för den som söker en sådan, är övertygelsen om att den fattas oss: ”Allt / evigt är dött; endast / tiden rör sig.”

På sin ålders höst kan skalden konstatera:

/ — / Som

en vävd gestalt i

bonadens skymning står han,

sin egen kontur, medan

epoken väntar ut

sitt slut. / — /

Som det heter i den inledande dikten. Det är svårt att tänka sig någon annan innanför den konturen än Ågren själv, med ett långt livs hela erfarenhet och insikten om att ”Du är ensam / i dig, men någon annan / måste ju finnas därinne / / och se, att du är ensam.”

Humorn i armkrok med paradoxen var rätt frekvent i Ågrens tidigare samlingar, som i aforismen ”I norr” (ur Den andre Guden, 1985):

Vad skyddar jorden,

så att inte tjälen tränger

ännu djupare ner?

Du vet det. Tjälen.

Jag tycker att Gösta Ågren behållit den hållningen också in i sina sena dikter, när minnet kan framkalla vårsolens trumpet och molnet suddar ut självporträttet av skugga från vedbacken. Den djupa förankringen i det österbottniska går inte att ta miste på, även om dikterna kommit att ingå i ett större album.

När man läser Ågrens tidigare lyrik kan det förefalla enklare att ”se” den samtid som omgav dikterna när de skrevs. Men också de nya dikterna får fler dimensioner när man ställer dem mot vår både svårfångade och transparenta tid – och de kan erövra dimmans överraskande karaktär:

I själva verket gör

dimman verkligheten

tydligare. Ingenting

annat syns.

I början av sitt författarliv var Gösta Ågren en stark och manande röst för provinsens giltighet på den nationella kulturkartan och där står han än idag när han hävdar att ett centrum absolut behöver sin omgivning: ”Allt viktigt finns utanför.”

Gösta Ågren:
Dikter och slutsamtal.
Schildts & Söderströms,
2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.