Dikter med lång hållbarhet

81_gösta ågrenGösta Ågren (f. 1936) är känd för sin existentiella poesi där han kärvt och strängt fokuserar de stora livsfrågorna, gärna med djupa historiska perspektiv. Hans nya diktsamling Dikter utan land är full av sådan dikt. Ett stilmedel Ågren gjort till sitt och ofta med framgång använt är paradoxen. Ett par citat ur den starka avslutningsdiktsviten ”Vald” i den nya boken ger exempel på denna Ågrenska paradgren: ”ibland / förverkligas ungdomens / drömmar; det är så / de krossas.” och ”Makten är ett gömställe / för svaghet”.

Dikterna är ofta mångtydiga och ibland kryptiska. Det ges inga ordförklaringar. Ågren förutsätter att läsaren vet att ”Almiras tjurar” är stenåldersgrottmålningar och är bekant med berättelserna om den antika idrottsmannen Theogenes från Thassos.  Jag tror också att det är en fördel att ha läst den amerikanske skalden och filosofen Ralph Waldo Emerson för att få fullt utbyte av de 22 dikter som går i dialog med hans essäer, även om dikterna står på sina egna ben och inte på något sätt kräver Emersons stödhjul.

Dikter utan land inleds med en diktsvit betitlad ”1809” vars inledningsdikt är tillägnad soldaten Erik Blomster som dör på ett sjukhus i Torneå detta år. År 1809 är ju känt som krigets år – det år som Sverige förlorade Finland till Ryssland. Men förutom inledningsdikten handlar ingen av de övriga 14 dikterna explicit om detta årtal. Istället får man läsa reflektioner över gudarnas väsen efter en läsning av Hagar Olssons kulturkritiska studie Jag lever (1948), om styrka som till förväxling liknar svaghet, eller om en junidags vilda kompromisslöshet. Varför Ågren valt titeln ”1809” på dessa dikter är för mig fortfarande oklart.

Ågren har skrivit att problemet med dikter består i att tålmodigt invänta dem. Ågrens poesi tycks ofta handla om att hitta den underliggande livsvisdom som finns förborgad i liv och dikt. Till sist har författaren väntat tillräckligt länge och kan plocka upp en stark rad som hans kanske mest berömda och mest välanvända tänkespråk:  ”Oroa dig inte. Det ordnar sig aldrig”.

Också i Dikter utan land bjuder Ågren på hisnande tänkespråk, som jag redan hunnit samla i mitt vaxdukshäfte med omistliga diktrader: ”Verk- // ligheten är för gammal. Att / kasta samhället över den som / ett nät, fångar ingenting” (ur dikten ”Urtidsvår”) eller ”När orden är klumpiga / och tvekande som ovana / fotsteg på parkett, // säger de något. När / de är vackra som fiender, / döljer de något” (ur ”Vänskap”).

Att inte skriva skönskrift utan sant tror jag är ett centralt credo för Ågren (även om han trots detta ofta skriver vacker poesi). Och så är det också med hans dikt i Dikter utan land. Det handlar om modernistisk dikt i upplysningstradition. Ågrens skarpa svärta har likheter med generationskamraten Hans Boijs. Ågren saknar dock Boijs vederkvickande sätt att i sin diktning spä ut det blytunga genomskådandet med befriande nonsens.

Sammanfattningsvis, en krävande och mycket stark diktsamling av Gösta Ågren. Dikternas kvalitet är av en sådan karaktär att läsaren kan avtäcka deras lärdomar lite pö om pö genom livet. Och de har alltså en lång hållbarhet. Jag avslutar med en träffande dagsaktuell dikt, ”Tiggaren på gatan”:

Han sitter orörlig

i mitten av sitt nät,

som ingen kommer igenom

utan att ge eller

inte ge.

Peter Björkman

Gösta Ågren: Dikter utan land. Schildts &
Söderströms, 2015.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.