Vad utgör en färdig dikt? Tidigare har Gösta Ågren definierat det som att ”avsluta arbetet, när orden beskyddar någonting” (”Diktkonsten”, ur Hid, 1992), eller att ”skura bort lager efter lager av form” så att det till slut bara är innehållet som återstår (”Slutligen”, ur En dal i våldet, 1990). När Ågren nu utkommer med Ritten mot nuet ges ännu ett, och kanske definitivt, försök att formulera ett svar på frågan i dikten ”Slut”: ”Diktaren färdas tills orden döljer något, då är den skriven”.
Egentligen är det inte så mycket som skiljer de olika definitionerna åt. Poesin ska oavsett hur renskrubbad, avskalad och välavvägd inte säga allt. Något som Ågren i Ritten mot nuet själv försäkrar sig om att inte göra genom att ständigt definiera, och sedan omdefiniera, det som nyss konstaterats. Trots det upplevs dikterna som självsäkra och måna om att ständigt förklara något för läsaren. Varje sida tycks vilja leda fram till en slutsats. Besvara en fråga som sedan ställs igen på nästa sida.
Detta görs med en ton som, utöver enstaka utropstecken och parenteser, sällan skiftar. Diktsamlingen håller samma rytm rakt igenom. Stroferna är uppbrutna, ofta mitt i en mening, som om dikterna stapplade sig framåt. Eller som när man slår på knäna med händerna för att härma ljudet av galopperande hästhovar, och den tredje klappen alltid blir lite fördröjd.
Det är en stram och högst självmedveten poesi som får mig att allt eftersom inse att det självsäkra nog snarare finns där för att synliggöra något betydligt skörare. Alla ansträngningar som gjorts genom tiderna för att försöka definiera, och på så sätt begripa, meningen med allt som omger oss. Tankar om tid, varats förgänglighet, döden och minnet. Sanningar som slås fast, och sedan måste slås sönder. Som i ”Sju rader” där något så självklart som att söka en mening med livet ifrågasätts:
En mening med livet
skulle göra det
meningslöst. Att
genomföra en plan,
avslutar den; att
fylla en uppgift,
tömmer ett liv.
Ågren är skicklig på att ta en utsaga och vrida till den så att meningarnas innebörd landar någon annanstans än där de började. Stundvis känns det dock som att betraktelserna blir för grunda för att de oväntade svängningarna ska få någon effekt. Som i ”Edvard Munch: Skriket” där dikten landar i slutsatsen att ångesten som målningen skildrar blir mer hanterbar eftersom den ramats in. Eller ”Ett gammalt fickur” som slår fast att en klocka fortsätter ticka även efter att dess ägare gått ur tiden.
Ritten mot nuet är i stort en sammanhållen, skärpt och insiktsfull diktsamling. Den tar sig an de existensiella evighetsfrågorna samtidigt som den gör läsaren uppmärksam på det förgängliga i såväl livets, som diktens, sökande efter tillförlitliga svar. Men då och då känns det som att det är mer som skrivs ut än som tillåts förbli dolt.
Gösta Ågren:
Ritten mot nuet. Schildts & Söderströms, 2018.
