I nådens år 2010 är tiggarna ett slående inslag i gatubilden i Bryssel. Detta halvvägs igenom det europeiska temaåret för bekämpning av fattigdom och utslagenhet.
EU-nomenklaturen tillstår att den ekonomiska krisen har förvärrat fattigdomen i Europa, särskilt bland barnfamiljer. Vissa länder har luckor i socialskyddet, medan andra slår larm om att systemet är under press, särskilt då det gäller att fånga upp dem som fallit igenom skyddsnätet. Den ekonomiska krisen hotar att leda till en våg av långtidsarbetslösa som kanske inte lyckas återfinna sin plats i samhället.
Olivier, som sitter vid hörnet av en livligt trafikerad korsning i ett kvarter med restauranger, biografer och andra förströelser, konstaterar att en regnig kväll i Bryssel är lugn. Annars flanerar expatriaterna i den ljusa sommarkvällen och kastar honom då och då en slant. Olivier rör sig mellan Bryssel, kusten och norra Frankrike. Ett regelbundet liv har han inte haft på länge, inget arbetslöshetsunderstöd och inga andra förmåner heller.
– Situationen är ganska dålig, säger Olivier. Politikerna uppmärksammar inte fattigdomen. Jag har ingenstans att bo och det är 30 000 i bostadskö i Bryssel. De gör bara inget åt saken.
– De sluter ögonen, de går förbi som med skygglappar, säger Léonie som jag möter nära den södra järnvägsstationen i Bryssel. De lovar härbärge, men det kostar ändå alltid. Och var man än skulle hyra, så måste man säkert betala garantihyra.
– Det är därför vi är på gatan.
Léonie berättar att hon hade bostad, men ville bort från sambon. Hon övernattar i en kvart ett kvarter från stationen.
– Folk som har arbetslöshetsunderstöd eller får folkpension är också på gatan.
Utpräglad segregering
Paradoxerna i Bryssel är många. Statistiskt räknas staden som den tredje rikaste i Europa efter London och Luxemburg med en 2,2 gånger högre bruttonationalprodukt per invånare än det europeiska medeltalet. Ändå lever anmärkningsvärda 28 procent av invånarna under fattigdomsgränsen och arbetslösheten ligger på 19 procent.
Fattigdomströskeln är ett uttryck för disponibla inkomster som ligger under 60 procent av medianinkomsten. I Belgien innebär det mindre än 878 euro i månaden för en vuxen, 1 400 euro för en vuxen med två barn och några hundra mera för en familj med flera barn. Varje stadsdel utgör i princip en kommun; randkommunerna vid parkerna som omger staden stoltserar med imponerande villor medan områdena kring järnvägsstationerna uppvisar den högsta andelen ungdomar som lever på utkomststöd. I kvarteren däremellan samsas sjabbiga bostadshus längs nedgångna gatstumpar med flotta restauranger och trendiga barer.
Det är pinsamt tydligt, om man studerar socioekonomisk statistik, att den som bor österom kanalen som klyver centrum av Bryssel är vid usel hälsa, knappast har någon avslutad utbildning och med nöd och näppe klarar livhanken, medan folk i de sydvästra delarna åtnjuter en helt annan standard.
– Så dystert är det ju inte, för det handlar ju om människor med känslor och ett socialt liv, inte bara siffror, säger Maarten Deman som är koordinator på en organisationen för välfärd och hälsa.
En del av socialvården utförs i Belgien av medborgarorganisationer. Demen bekräftar att 30 000 personer faktiskt står i kommunal bostadskö och att så gott som inga nya bostäder byggs.
– För två år sedan hade vi tolv nya sociala bostadsrätter i Bryssel. Men situationen förändras inte alls. Iställer blir det mera alternativa bostadsformer, kollektiv och knarkarkvarter. Och folk som de facto bor på gatan.
Nästan skrämmande är ändå de siffror som visar att risken för fosterdöd och spädbarnsdöd är över dubbelt större vid födslar som sker i familjer utan arbetsinkomst jämfört med familjer där två vuxna jobbar.
Utmärkande för Bryssel är också att staden växer kraftigt, under de senaste åren med omkring tio procent, och att befolkningen är förhållandevis ung. Staden har en större andelen invånare i åldersgruppen på lite över trettio år med alldeles små barn än övriga Belgien. Det är just den här åldersgruppen som hotas av nya uttryck för marginalisering. I den mån familjerna eller enskilda vuxna inte har drabbats av arbetslöshet löper de, liksom också de yngre åldersgrupperna, risk för att förbli arbetande fattiga eller att aldrig hitta ett kvalificerat arbete.
– Det här är en ny trend bland fattigdomsfällorna, säger Conny Reuter som är ordförande för en takorganisation för medborgarorganisationer i Europa, Social Platform of European NGOs.
– Vi är mycket oroade. Man talar om att skapa jobb och få ut folk på arbetsmarknaden, men ingenstans har jag hört sägas att det ska vara kvalitetsjobb. Det finns allt fler arbetande fattiga i hela Europa.
”Inget politiskt ansvar”
– Du vet, det borde bli en ändring, säger Léonie.
Men i det belgiska parlamentsvalet (som inföll i söndags) hade hon ingen avsikt att rösta.
– Man tar oss som spelknappar. De kommer och hämtar folk som lever på gatan.
Det påtalas ofta att de täta regeringskriserna i Belgien lett till ett byråkratstyre där inga vägande politiska beslut fattas. Och Belgien har en enorm och väletablerad offentlig sektor; i relativa termer en av de största i Europa. Språkstriderna ledde till omvalet den 13 juni, strax före Belgiens EU-ordförandeskap tar vid. Ändå kommer det antagligen att ta månader innan man har förhandlat fram en ny regering, om det alls lyckas.
– Det blir allt värre utan regering, säger Léonie som tycker att klyftan mellan folk inte bara är ett symptom på inkomstglappet, utan snarare ett uttryck för vissa gruppers brist på samhälleligt inflytande.
– Det är allt på grund av euron. Kostnaderna har gått upp och det har skillnaderna mellan folk också gjort. Fler lever på gatan och här blir allt våldsammare. Folk har blivit ihjälslagna för struntsummor.
Inte heller Olivier intresserar sig för valet.
– Politikerna vill ha makt. Det är bara en sak det handlar om, makt åt dem … Och sen gör de inget. Bara en sak här och där. Det finns inget politiskt ansvar.
Begreppet välgörenhet smyger in
Socialministrarna inom EU kom överens om nya kriterier för fattigdom vid sitt möte i juni. EU-kommissionen konstaterar i sitt förslag att det finns 40 miljoner invånare som är materiellt depriverade i EU-länderna, och ytterligare 80 miljoner som ligger på gränsen för att klassas som mindre bemedlade enligt de nya kriterierna, som på ett knepigt sätt kombinerar olika faktorer, såsom huruvida hushållet har råd med tvättmaskin, teve eller en veckas semester.
– Det är konstigt att man utvidgar kriterierna i stället för att arbeta med att minska fattigdomen, tycker Reuter.
De sociala problemen är störst i Bulgarien, Lettland, Ungern, Polen och Rumänien, där över en tredjedel av befolkningen till viss del saknar materiella resurser.
– Klart att det är positivt att socialministrarna enades i frågan, men jag tror inte att man har förstått följderna av de budgetkonsolideringsprogram som finansministrarna samtidigt ingick.
– I Tyskland har man förkunnat mycket obalanserade budgetnedskärningar, men man har inte sett de sociala effekterna. Det blir nog stora problem för hela EU, ett slags återgång till finansiell renlärighet, som vi inte kan godta.
EU har som målsättning att det ska finnas 20 miljoner färre som riskerar fattigdom eller social utslagenhet år 2020. Men det finns de som säger att strategin för hur EU ska se ut om tio år ignorerar den sociala dimensionen och att planen inte bygger på solidaritet, utan att man de facto accepeterar en viss social ojämlikhet. Socialorganisationerna ondgör sig över att EU-kommissionen verkar ha införlivat det viktorianska begreppet ”välgörenhet” i 2020-strategin istället för att verkligen tackla orsakerna till den sociala ojämlikheten.
Medborgarorganisationerna motsätter sig själva ansatsen att införliva kriterier för vad man äter eller hur man planerar sin ekonomi i fattigdomsbegreppet. De håller fast vid att gränsen helt enkelt ska dras vid inkomst på under 60 procent av medianinkomsten.
– Inkomstdefinitionen är bra, för den kan alla länder enas om, säger Frederic Vanhauwaert på ett flamländskt nätverk av organisationer där ”folk tar sig ordet”, Vlaams Netwerk van verenigingen waar armen het woord nemen.
– Vi ser den sociala krisen i det faktum att folk som tillhört medelklassen faller ifrån den och klassas som fattiga. Eller så riskerar de fattigdom. Att vara mindre bemedlad innebär förstås att man är utesluten från det offentliga livet och hälsovården och kanske saknar bostad.
– Dessutom går fattigdomen i arv från generation till generation, en del familjer har vi jobbat med i flera generationer. Men folk måste aktiveras och få en vettig inkomst. Vår uppgift är att ge folk en röst. Vi måste bli en politisk faktor att räkna med.
Anna-Karin Friis
