Kulturell och språklig begriplighet – två sidor av samma mynt

av Claes-Göran Lillieborg

Som vattusvensk är det stimulerande att läsa Ny Tid och få en annan bild dels av Sverige och svensk kultur, dels av Finland och främst finlandsvensk kultur. Skillnader och likheter får andra dimensioner.

När det gäller språkets varianter, svenskan och finlandssvenskan, har frågan om språklig och kulturell begriplighet – oftast i kombination – blivit till en diskussionspunkt innan eller under alla de samarbeten inom media, kultur- och universitetsliv (inte bara inom den finlandssvenska delen) under de två decennier jag samarbetat med Finland.

När jag tog del av Ny Tids översättarnummer slogs jag återigen över hur den frågan ofta behandlas såsom ”dialektala” skillnader i svenskan som används i Sverige och den som används i Finland.

Som svensk läsare av finlandssvensk litteratur utgiven i Finland och i Sverige är istället frågan om språklig och kulturell begriplighet den centrala. Vill man som finlandssvensk bli förstådd i Sverige och i vid mening därför efterfrågad, är den centrala frågan?

Jag kommer ihåg en diskussion med Marianne Bargum på Söderströms för mer än tio år sedan där just frågan varför svenska förlag var så ointresserade av finlandssvenska författare. Idag har ju ett antal författare såsom Monica Fagerholm, Kjell Westö med flera hunnit få publikt genomslag i Sverige. (Jag räknar inte med finlandssvenskar som bor och verkar i Sverige.) Då hade jag inte hunnit fundera igenom vad den kulturella bakgrunden egentligen har för påverkan.

Idag är det mer förvånansvärt att man inte diskuterar hur stor kulturell skillnad det blivit mellan svenskan i Finland och i Sverige bara på ett tjugotal år. Att läsa säg Solveig von Schultz eller Tove Jansson ger begriplighetsmässigt fortfarande rätt små problem både rent språkligt men också kulturellt. Idag kan en roman från Finland, vare sig det är en översatt deckare av finska författare såsom Leena Lehtolainen eller Reijo Mäki eller en finlandssvensk roman vara fylld av finlandismer eller begrepp som i finlandssvenskan är vardag medan de i Sverige är fullständigt okända eller svår- eller obegripliga då de bygger på en rent finsk meningsbyggnad. Självklart skriver en finsk författare för en finskläsande publik. Även en författare som skriver på  finlandssvenska skriver paradoxalt nog för en finskläsande publik även om den också primärt råkar vara svenskspråkig. Ett enda litet harmlöst exempel:

I Kjell Westös roman Drakarna över Helsingfors finns två inledande citat. Det första på finska är från en sång (Sinitaivas av Olavi Virta & Harmony Sisters) och det andra på engelska (Paul Simon). Det på finska förstår inte den svenske läsaren. I bästa fall känner man till Olavi Virta & Harmony Sisters.

Det går förvisso bra att läsa boken utan inledningen. Det är värre med många böcker där långa samtal återges på finska utan översättning. För en finlandssvensk är det ju vardagen i Finland.

Perspektivet är viktigt om man har för avsikt att få en svensk publik med på noterna.

Den svenska och finlandssvenska verkligheten skiljer sig på många sätt. Det är tyvärr inte så självklart i Sverige att man vet vad som händer i finlandssvenskt kulturliv eller hur finlandsvenskan förändras. (Jämför första säsongen av TV-serien Svensk sommar i Finland.)

Snarare är standardrepliken från rikssvensken till finlandssvensken: ”Vad bra svenska du har lärt dig!”

Vardagsspråket förändras mycket snabbt i Sverige inte minst genom den andra generationen invandrare som introducerar många varianter på ”normalsvenskan” typ ”Rinkebysvenska”. Diskussionen att återge dialekter vare sig de finns i finlandssvenskan eller i svenskan blir i slutändan en fråga om man vill ha läsare till sina texter eller inte. Utifrån ett svenskt perspektiv är varken roskis, klyka eller kelar begripligt eftersom finsk slang eller ren finska inte alls förstås och klyk slutade användas som Stockholmsslang för ett halvsekel sedan.  Idag är det begrepp som guzzar (tjejer, red.anm.) eller abrisar (kompisar, red.anm.) som vi ska förstå, inte söderkisar som är begravda på Skogskyrkogården för länge sedan.

Tanken att man i skriven finlandsvenska ska försöka använda skriven rikssvenska (som Mårten Westö förespråkar i Ny Tid 40/2011) som norm förefaller i vår snabbt föränderliga språkvärld som en väg till ett enklare möte mellan folk och kultur. Inom tidningsvärlden är det främmande att man i Göteborg ger ut Göteborgsposten på tydlig skriven Göteborgska eller att Helsingsborgs Dagblad präglas av ren skånska. Och att läsa Vasabladet eller Hbl är för mig som rikssvensk ingen skillnad även om jag hör att man pratar finlandssvenska på många olika sätt i Finlands kusttrakter.

Om vi inser att skillnaderna är större än vi vill tro mellan våra kulturer ger vi oss ett större utrymme för att mötas. De nordiska kulturerna berikar hela tiden varandra. En malmöbo förstår obehindrat en köpenhamnsbo. För en finlandsvensk är danskan svår om inte obegriplig att lyssna på. Men läser man danska är den lika svår eller lika lätt för både skåningen som finlandsvensken.

Skriv så man har en chans att förstå sammanhangen, även om man inte bor i Finland eller talar finska är ett enkelt råd från en vattusvensk som gärna läser finlandssvensk litteratur men även finskspråkig (även om så lite finns översatt.)

Claes-Göran Lillieborg

regissör & konstnär (bild & ord)

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.