Ungdomsarbetslösheten är inget isolerat fenomen

av Li Andersson

I takt med att EU-valet närmar sig hörs allt fler röster som oroar sig över den alarmerande höga ungdomsarbetslösheten i EU. Statsministrarna i de olika medlemsländerna talar om behovet av en europeisk ungdomsgaranti och ungdomsarbetslösheten lyfts av så gott som alla upp som den mest brådskande politiska frågan för den kommande parlamentsperioden.

Och visst ska frågan ligga högt på agendan. Aldrig tidigare har arbetslösheten inom EU legat på en så hög nivå som nu. I november förra året var ungdomsarbetslösheten inom euro-området 24,2 procent. I Spanien och Grekland är den närmare sextio procent. I dessa länder talar man om en hel förlorad generation. Det är fråga om utbildade ungdomar som plötsligt saknar framtidsutsikter, som tvingas flytta tillbaka hem till sina föräldrar eller hanka sig fram på dåligt betalda praktikplatser och ströjobb.

Den rekordhöga ungdomsarbetslösheten är dock inte ett isolerat fenomen, utan ett resultat av den politik som förts i samband med eurokrisen. Samma politiker som nu oroar sig för vad man ska göra åt ungdomsarbetslösheten har tidigare varit med och skött krisen på ett sätt som snarast kan beskrivas som att använda fel medicin för fel åkomma. Den privata skuldkrisen har presenterats som en kris som beror på offentlig skuld och istället för att stimulera efterfrågan har man gått in för häftiga nedskärningar.

Godtyckligt definierade makroekonomiska målsättningar styr hela den ekonomiska politiken. Genom att definiera en gräns för statsskulden som 60 procent av BNP har man skapat ett ständigt behov att skära ner på de offentliga utgifterna. Europa sparar ihjäl sig, trots recessionen, och trots att såväl en lång rad ekonomer som den internationella valutafonden har varnat de europeiska ledarna för att de skär ner för mycket och för snabbt. Samma politiska tankegångar gror i Finland, här har Katainens regering skurit ner utgifter och höjt skatter till en sammanlagd summa på nästan 7 miljarder.

Ungdomsarbetslösheten är i Finland lyckligtvis ett problem av en helt annan storleksklass än i krisländerna. Här har en av åtgärderna som lanserats för att minska den varit ungdomsgarantin. Nu strävar man efter att göra den till en exportprodukt genom att introducera en motsvarande garanti på europeisk nivå. Tyvärr har den finländska ungdomsgarantin snarast blivit ett oinfriat löfte. Arbetslösheten har stigit under Katainens regeringsperiod.

Orsaken till misslyckandet är återigen att man koncentrerar sig på fel orsak. I en pamflett om ungdomsgarantin som gavs ut av Ungdomsforskningssällskapet i mitten av april skriver Dan Koivulaakso och Reetta Keränen om hur man koncentrerat sig på ålder istället för arbetsmarknadsstrukturer. Diskussionen om ungdomsarbetslöshet förs därmed på ett sätt som marginaliserar och isolerar unga som arbetstagare, till exempel genom förslag om sänkt lön för unga. Då de verkliga problemen är klyftan mellan ungas utbildningsnivå och de lediga arbetsplatser som finns samt bristen på efterfrågan i allmänhet i ekonomin fungerar inte garantin som lösning.

För att råda bot på såväl ungas som äldres arbetslöshet behövs åtgärder som stimulerar ekonomin. Det betyder att man måste sluta med de häftiga nedskärningarna och kraven på kontinuerliga åtstramningar. Istället behövs investeringsprogram för att lyfta sysselsättningsgraden samt satsningar på utbildning. Det här kräver dock beslutsfattare, såväl i Finland som på europeisk nivå, som har mod att ifrågasätta den nuvarande utvecklingen, och som förstår hur den rekordhöga ungdomsarbetslösheten är kopplad till den misslyckade ekonomiska politik som förts.

Li Andersson
är ordförande för Vänsterunga och stadsfullmäktigeledamot i Åbo
Foto: Lars Sjöblom


Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.