Ett spel för gallerierna

av Petr Silaev

Petr Silaev är journalist

Den 7 juli röstade det grekiska folket nej till nedskärningskraven från landets internationella långivare. I medierna runtom i Europa framställdes folkomröstningen antingen som en övernationell katastrof eller som en ny morgon för ett stagnerat Europa. Men de bombastiska uttalandena dolde mer pragmatiska motiv, menar Petr Silaev.

Veckan innan den grekiska folkomröstningen på söndagen den 5 juli var omröstningens politiska innebörd väldigt oklar. Både Internationellla Valutafonden (IMF) och den grekiska regeringen meddelade att de var redo att fortsätta förhandlingarna med ömsesidiga eftergifter. I sitt anförande underströk den grekiska premiärministern Alexis Tsipras att ett grekiskt utträde ur euron eller EU aldrig varit på fråga, och att regeringen var villig att acceptera nästan alla de nedskärningsåtgärder som fordringsägarna krävde för att bevilja ett nytt nödlån. I gengäld meddelade IMF i den rapport som fonden offentliggjorde 2 juli att en nedskrivning av den grekiska statsskulden var oundviklig. Trots det fortsatte politiker i både Grekland och EU att måla upp dramatiska scenarier som direkt emotsade parternas officiella ställningstaganden.

De grekiska TV-kanalerna var speciellt ivriga med att förutspå den kommande sociala och ekonomiska kollaps som regeringen orsakat med sin ansvarslöshet. Alla större TV-kanaler i landet ägs av privata mediebolag med kopplingar till de tidigare regeringspartierna som numera sitter i opposition. Syriza äger däremot inte en enda TV-kanal och regeringens huvudsakliga informationskanal var valkampanjens twitterkonto. Partiets tweets var naturligtvis väldigt entusiastiska, och siade om hur ett nytt Europa skulle resa sig som följd av det grekiska folkets val.

Under den officiella stöddemonstrationen på Syntagmatorget på fredagen innan folkomröstningen åberopade Tsipras den ”nationella värdigheten” och upprepade att frågan var moralisk snarare än ekonomisk. De övriga talarna, bland annat Miguel Urbán, ordförande för det spanska partiet Podemos, och Gregor Gysi från tyska Die Linke prisade det grekiska folkets kampvilja som fått det europeiska etablissemanget att bäva. Gysi talade om ett David och Goljat-ögonblick i kampen för att stärka det demokratiska inflytandet inom EU. Majoriteten av demonstranterna hade radikalare budskap än så på sina banderoller, och några demonstranter drabbade spontant samman med kravallpolisen så att tårgasångorna spreds över torget.

Under de fyra dagarna före omröstningen hade jag möjlighet att diskutera med förespråkare från båda lägren och jag blev imponerad av pragmatismen i deras ställningstaganden. Till exempel Dimosphenis Papadatos, medlem av Syrizas centralkommitté, berättade att regeringen redan från början hade varit redo att genomföra nedskärningar och ta avstånd från det ökända Thessalonikiprogrammet. Tsipras hade presenterat programmet på Thessalonikis näringslivsforum 2013, och det kom senare i folkmun att kallas ”allt för alla-talet” eftersom han gav en rad självmotsägande löften för att uppfylla allas önskningar, till exempel skattelättnader för företagarna och slut på nedskärningar för anställda inom den offentliga sektorn. Men Papadatos underströk också att de nya nedskärningarna skulle drabba de välbärgade och inte de fattiga.

”Grexit” inget alternativ

Professor Giannis Milios, som ofta beskrivs som hjärnan bakom Syriza, berättar att panikstämningen kring Greklands möjliga utträde ur eurozonen och påföljande sociala sammanbrott har manats fram av det gamla politiska etablissemanget – numera i opposition – med den enkla avsikten att säkra deras pengar och intressen, och försvara det inflytande som de vunnit under årtionden av korruption. Han är övertygad om att EU aldrig skulle tillåta en ”grexit” eftersom de europeiska ekonomierna är så djupt integrerade med varandra. I en intervju för brittiska Channel 4 uttryckte den dåvarande finansministern Yannis Varoufakis samma åsikt, att ”det finländska folket vill ha tillbaka så mycket av sina pengar som möjligt,” inte förlora alltsammans. Milios var övertygad om att man kunde skapa tillväxt i den grekiska ekonomin genom en nedskrivning av skulderna, och det skulle vara i alla parters intresse.

Instabilt Syriza

Men professor Giorgios Politis, en framstående profil inom det liberala partiet To Potami, var å andra sidan väldigt skeptisk till Syrizas initiativ. Enligt honom tvingade regeringen den grekiska befolkningen att rösta om politiska åtgårder och alternativ som över huvud taget inte var aktuella. Alla nationella opinionsundersökningar visade att en stor majoritet av grekerna, omkring 70 procent, inte alls ville lämna eurozonen, och det hade varit rättvist om Syriza hade presenterat ett sådant alternativ i det förra riksdagsvalet – men det gjorde de aldrig. Enligt Politis var det väldigt riskabelt att ordna folkomröstning om en fråga av yttersta vikt i djupet av en ekonomisk kris, utan att frågan öppet hade diskuterats. Enligt honom var den enda avsikten med ett så riskabelt äventyr att stärka Syrizas politiska ställning och hindra regeringskoalitionen från att splittras – och för de här egenintressenas skull var regeringen villig att riskera landets framtid.

Politis beskriver med rätta Syriza som en väldigt instabil politisk aktör. Inte bara består partiet av ett dussin mindre rörelser och partier som i grunden är väldigt olika. Framför allt, i motsats till den bild som partiet kommunicerar utåt, är Syriza inte ett särskilt ungt parti när det kommer till dess politiska anor. Ett av mina intervjuobjekt påpekade att ”i själva verket har de där människorna styrt Grekland i decennier”.

Resultaten från de nationella omröstningarna 2009-2015 visar det tydliga politiska skiftet som ägde rum under den ekonomiska krisen. År 2009 hade det socialdemokratiska partiet PASOK under George Papandreous ledning 43 procent av rösterna, och hade varit det ledande partiet i landet sedan den grekiska militärjuntans fall 1974. PASOK fortsatte vid makten under krisens utveckling, fram till det kritiska ögonblicket år 2010 då Papandreou i egenskap av premiärminister undertecknade det första avtalet om nödlån med fordringsägarna, vilket hade drastiska följder för partiets popularitet. Sedan dess har PASOK stadigt tappat röster och fick i parlamentsvalet 2015 bara 4,7 procent av rösterna. Det ledande partiet hade helt tydligt tappat sin trovärdighet. Syriza å andra sidan fick 4,6 procent av rösterna i valet 2009, ökade stadigt i popularitet, och fick 36 procent av rösterna i valet 2015. I resten av det politiska spektret skedde inga stora förändringar, vilket visar att 90 procent av mitten-vänsterväljarna helt enkelt bytte parti, tillsammans med politikerna. Ett stort antal av PASOK:s parlamentariker flyttade över till Syriza under den här perioden, och bildade en ny kärna inom partiet som är större än den tidigare kärngruppen av före detta kommunister. Ser man på listan av parlamentarikerna är det klart att majoriteten bakom den sympatiska unga premiärministern är i den övre 50-årsåldern eller äldre.

Det som har skett är alltså en omstrukturering av den grekiska center-vänstern under ny fana. De här politikerna var i akut behov av symboliskt godkännande för att kunna fortsätta i det politiska etablissemangets led, och i praktiken fick de detta godkännande då Nej-sidan tog 60 procent av rösterna i folkomröstningen i juli. Å andra sidan ville Ny Demokrati, PASOK och de övriga center-, höger-, och liberala oppositionspartierna till varje pris förhindra denna återgång, och även om Ja-sidan förlorade omröstningen så är kampen inte över.

Oppositionen stark

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har upprepade gånger vädjat till oppositionsledarna att, som de mest realistiska kandidaterna‚ representera Grekland i förhandlingarna i Bryssel. Juncker mötte dem personligen på torsdagen efter omröstningen trots att de förlorade folkomröstningen. I sitt första uttalande efter omröstningen meddelade också Tsipras att framtida politiska åtgärder ska koordineras med oppositonspartierna. Uppenbarligen planerades den kontroversielle Varoufakis avgång som ett resultat av dessa förhandlingar. Odin Linardatou, nyhetsankare på TV och talesperson för To Potami, såg möjligheten till ett väldigt pragmatiskt avtal mellan regeringen och den extremt inflytelserika oppositionen som åtnjuter de europeiska myndigheternas stöd. Den populäre Tsipras fortsätter som premiärminister, men regeringen rensas på personer med öppet kommunistiska och nationalistiska kopplingar – det hänvisar specifikt till den kontroversiella försvarsministern Panos Kammenos som leder det högerpopulistiska partiet Självständiga greker. De personerna borde ersättas med ledamöter som står närmare oppositionspartierna, och då hade ett avtal kunnat nås inom några dagar. Hennes tankar besannades och det har skett stora omställningar inom den grekiska regeringen.

Ett inrikespolitiskt gräl

Med folkomröstningen lyckades den grekiska regeringen involvera hela det europeiska medielandskapet i sitt inrikespolitiska gräl. Medierna gick villigt med på spelet och framställde situationen som betydligt mer dramatisk än den egentligen var. Jag har personligen sett Grekland under krisens svåraste år, då Grekland leddes av politiker som EU inte hade något problem med, och då såg landet betydligt värre ut än det gör idag. De ökända köerna vid bankomaterna har jag enbart sett i Atens centrum, och de var i allmänhet inte längre än 5-6 personer. Sist och slutligen verkar hela affären vara mindre betydelsefull politiskt och ekonomiskt än den är socialt. Miljontals människor satte sitt sista hopp till ett parti som svor att undvika de ekonomiska åtgärder som det nu tänker genomföra själv.

Text: Petr Silaev
Översättning Lasse Garoff
Foto: Flickr/Asteris Masouras

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.