Det finns en gammal arméhistoria om ett kompani som tappat bort sig i skogen och den överordnade konstaterar att det som syns på kartan inte överensstämmer med terrängen, varvid han kommenderar en av rekryterna att reda ut om det är kartan eller verkligheten som det är fel på.
Berättelsen kommer jag osökt att tänka på då jag tar del av regeringen Sipiläs hopande och roende i fråga efter fråga. Speciellt tydligt blir det att högerregeringen litar så blint på sin karta att den inte bemödar sig att fundera på om den överensstämmer med terrängen då man hör de kommentarer som statsminister Juha Sipilä och finansminister Alexander Stubb fäller om de akademiska experterna.
Stubb förargade i maj universitetsprofessorerna med sin nedvärderande kommentar om hur professorer latar sig på somrarna, och Sipilä beklagade sig i förrgår i Yle över ”all världens docenter som säger vad man inte får göra”. Också Stubb har tidigare uttalat sig nedvärderande över ”jourhavande docenters hopkok” som hindrar honom från att förverkliga sina förslag.
Vänsterförbundets riksdagsledamot Li Andersson svarade i går på Sipiläs utspel genom att konstatera att ”all världens docenter” och det vetenskapliga samfundet är livsviktiga för Finland, och kopplade ihop statsministerns docentavsky med regeringens nedskärningar i utbildning och forskning.
Det är svårt att inte läsa in en viss akademikerfientlighet i regeringens politik – också undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen har attackerat högskoleväsendet med anklagelser om ineffektivitet och medelmåttighet. Mellan raderna i Grahn-Laasonens öppna brev kan man läsa att hon anser att universiteten borde sluta syssla med all världens flum och i stället satsa energin på forskning som utan mellansteg hämtar in pengar till statskassan.
SDP:s riksdagsman Erkki Tuomioja sade i går till partiorganet Demokraatti att även om något måste göras åt Finlands ekonomi, kan det löna sig att lyssna på vad docenterna säger.
– Annars kan det gå så att regeringen igen tvingas återta sina dåligt förberedda förslag, som leder till fel resultat.
Oberoende av vad man rent ideologiskt anser om SSS-regeringens nedskärningspolitik finns det ett tema som gått som en röd tråd genom så gott som alla radikala förslag som den lagt fram. Det är att regeringen antingen inte bemödat sig, eller medvetet undvikit, att utreda såväl lagligheten som de övergripande effekterna av förslagen. Först backade man om tvångslagar, sedan om söndagstillägg och övertidsersättningar, sedan om bekämpningen av grå ekonomi, senast om förvaltarregistret. Utredningar om olika förslags grundlagsenlighet har antingen tappats bort eller aldrig gjorts, siffror har dragits ur än den ena, än den andra hatten. Varje gång ett förslag läggs fram, verkar ministrarna lika överraskade över att de väcker reaktioner, och då de informeras om hur saker och ting ligger till, gör reaktionerna att man drar sig till minnes Olof Palmes ”det hade jag ingen aning om” då han fick veta vad en liter mjölk kostade. Hade herrarna Sipilä och Stubb konsulterat några docenter innan de lade fram sina förslag, hade de kanske inte behövt sätta hela den gångna regeringsperioden med att förbereda och försvara förslag som de sedan tvingats återta.
Vänstern har sedan länge vant sig vid låg trovärdighet i debatter, och därför ser alla seriösa vänsterpolitiker i dag till att beväpna sig till tänderna med fakta inför debatter och förslag. Man må tvista om tolkningar, men det är svårt att slå unga vänsterpolitiker som Li Andersson och Aino-Kaisa Pekonen i huvudet med hårda fakta. Däremot har högern i åratal fritt fått slänga sig med ”sanningar” om statsskulden, den offentliga sektorns storlek, Finlands konkurrenskraft, skatter, etcetera. Nu då mediefokuset ligger på vad högerpolitikerna egentligen häver ur sig, känns det som om regeringens ledargarnityr är ute på sju famnars vatten.
Medan vänstern i åratal viftats bort med anklagelser om att dess politik inte bygger på realistiska antaganden och hårda fakta om ”hur världen fungerar”, har högern kunnat tuta och köra rätt ohejdat utan att någon egentligen på allvar ifrågasatt om dess karta verkligen överensstämmer med terrängen. Fram tills maj i år hade också högerledda regeringar lyckats undvika riktigt stora fadäser, kanske på grund av att det funnits partier av andra valörer i regeringen som kunnat ta ner deras mest liberalistiska visioner på marken. Nu har det ankaret släppt, och det blir allt tydligare att regeringen Sipilä drabbats av ideologisk fartblindhet. Det är visserligen välkommet att ideologin åter gjort sig gällande inom politiken, men då ett folks välmående och framtid besluts uteslutande från dogmatiska antaganden, snarare än objektivt övervägande, är vi inne på en farlig väg, helt oberoende om den styrande ideologin är vänster eller högar. Det ledde till misär i Sovjetunionen, och kommer likaså att leda till misär i Högerfinland, om inte högerregeringen skärper sig eller faller.
Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör
