Under 1600-talet var Sverige ett fundamentalistiskt protestantiskt samhälle. Religionen genomsyrade hela tillvaron. När drottning Kristina, Gustav II Adolfs dotter, lämnade landet och blev katolik var det, för att citera Herman Lindqvist, en lika stor sensation då som om George Bushs dotter hade blivit muslim mitt under Irakkriget.
I Mika Kaurismäkis drama finns inga skildringar av Kristina som landsflyktig i Rom. Filmmakarna valde bort hela 35 år av hennes liv. Att sätta punkt vid Kristinas abdikation var ett sätt att romantisera ungdomens kompromisslöshet och att fokusera på den trendiga genusproblematiken. Kanske också ett sätt att välja en lättare väg?
Marjatta Nissinens ypperliga kostymer och Åbo slotts storslagna miljöer utgör inramningen för filmen. Dialogen som går mest på engelska är lite problematisk: skådespelarna är inte bekväma med språket. Denna brist kompenseras i viss mån av den fina rollbesättningen.
Den 18-åriga drottningen (Malin Buska) kastas in i ett virrvarr av manliga ambitioner och intriger. Hon är uppfostrad till regent, ändå är hennes främsta uppgift att gifta sig och att föda en son. Tidigt vägrar hon att finna sig i denna roll. Möjligen på grund av sin exalterade mor (Martina Gedeck) avskyr hon allt det feminina och kallar gravida kvinnor för suggor. Hon verkar vilja modernisera Sverige, ”ett land av gruvarbetare och skogshuggare”. I stället för att fortsätta kriga med katolikerna vill hon bygga skolor och teatrar.
Till sin förmyndare Axel von Oxenstiernas (Michael Nyqvist) fasa blir Kristina kompis med Frankrikes ambassadör (Hippolyte Girardot), en ”jesuitskurk” och en ”katolikvärvare”. Hon bjuder filosofen René Descartes (Patrick Bauchau) till Sverige. Den lutherska tillvaron utesluter all nyfikenhet, menar den kunskapstörstande drottningen.
Snart väcks hennes känslor för den vackra hovdamen Ebba Sparre (Sara Gadon). ”Livet är grått”, menar Ebba, ”och till sist blir det svart.” Så föreslår Kristina ”att sätta lite färg på livet”. Några episoder för tankarna till Sophia Coppolas Marie Antoinette. Tillsammans smakar tonårstjejerna på några ”kärleksäpplen” och idkar älskog över Djävulsbibeln, ett krigsbyte från Prag. Men deras lycka blir kort.
Tornedalsflickan Malin Buska lyser i huvudrollen. Hennes Kristina är samtidigt naiv och demonisk, något av en libertin, rapp i repliken på gränsen till cynisk. Hon är intresserad av det ockulta och av anatomi. I filmen är hon kritisk mot katolicismen. Varför hon konverterat förblir oklart. Mest ser det ut som en ungdomsrevolt.
En scen som utspelar sig i en överraskande modern finsk bastu involverar drottningens kusin och friare Karl Gustav (François Arnaud) – som hon senare utropar till sin ”son” och arvinge. Samuli Edelmann skymtar i ett flashback då Kristina minns sin avlidne far. Mikko Leppilampi har en liten roll som greve de la Gardie. Mera utrymme får Laura Birn som den bittra hovdam som råkat ut för en olycka. Hon hjälps av en sköterska som spelas av Janina Berman.
På det hela taget påminner filmen om en brittisk tv-serie. Det fäktas, rids och flämtas. Några scener är mycket melodramatiska, till exempel då Kristina tänker hoppa i Aura å. I finalen galopperar hon iväg genom en grön dal (hur många sådana finaler har vi sett?), mot en oviss framtid. Trots allt väcker filmen tittarens nyfikenhet på en av den svenska historiens mest gåtfulla personligheter.
Zinaida Lindén
The Girl King/ Tyttökuningas. Finland/ Kanada/ Sverige/ Tyskland. 2015.
Regi: Mika Kaurismäki. Manus: Michel Marc Bouchard. Foto: Guy Dufaux. I rollerna: Malin Buska, Michael Nyqvist, Sara Gadon, Laura Birn, Hippolyte Girardot, Patrick Bauchau, Martina Gedeck, Mikko Leppilampi, Samuli Edelmann.
1 kommentar
I stort sett håller jag med recensionen – eller förstår funderingarna och invändningarna. Jag tyckte själv att det var ett utmärkt försök och en helt skaplig film (och jag vet att en hel del material inte rymdes med eller klipptes bort, av en eller annan orsak). Mera om vad jag tyckte finns här http://gunnarsblogociped.blogspot.fi/2015/12/jag-har-sett-drottning-kristina-naken.html
Många gånger – då det handlar om personer o.d. – lönar det sig att koncentrera sig på visa skeden och åldrar, annars kan det bli för mycket spring från vaggan till graven. Och vad filmen språk beträffar. Ja, Sverige var rätt flerspråkigt på den tiden, i Kristinas familj och vid hovet talades bl.a. en hel del tyska. Så att människor kunde prata med en massa brytningar. Engelska förekom nog inte just, så på den punkten är filmen inte realistisk. Men att det förekom snack där folk inte var ”bekväma med språket” är kanske inte så långt från sanningen.