Det nya Europa föds

av Teo Comet

Teo Comet

En ny generation av aktivister med rödgröna värderingar utmanar de traditionella partierna. Drivna av besvikelse på det politiska systemet, kräver de insyn och beslutanderätt, och en klar brytning med den så kallade tredje vägen och dess marknadshegemoni.

Krisen består precis i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom.

Det går inte en vecka utan att man stöter på Antonio Gramscis klassiska citat i tal, artiklar och sociala medier. Europa är i kris. En ekonomisk, social och existentiell kris. Och i högsta grad en politisk kris.

Traditionella makthavande partier, i synnerhet konservativa och socialdemokratiska, tappar mark. Yngre generationer, som inte fattar sina röstningsbeslut på basis av gammal vana utan som emellanåt faktiskt tar det som politiker erbjuder på allvar för att sedan bli besvikna och cyniska, röstar inte på dem längre.

Då det gamla sakta gör sorti återstår några politiska krafter som besitter attraktionskraft. Extremhögern, liberala, gröna och vänstern befinner sig inte i samma kris, om än det dem emellan inte direkt råder enighet om vad som är fel och vad som måste göras.

När konservativa och socialdemokratiska partier i allt högre grad för en auktoritär och människofientlig politik gentemot exempelvis flyktingar och ett växande europeiskt prekariat, koncentrerar sig progressiva vänsterut sakta men säkert på att skapa alternativa majoriteter.

Den politiska centern, grovt taget konservativa, socialdemokrater och liberala, har drivit ett hegemoniskt politiskt projekt i Europa. TINA (there is no alternative) är djupt inrotat i våra samhälleliga, ekonomiska och kulturella institutioner, samt i hur man över huvudtaget debatterar politik.


Folket och antifolket

1990-talet och den så kallade tredje vägen var projektets kulmination. Materiell välfärd i Västeuropa samt löftet om en blomstrande och välmående framtid i de forna sovjetiska republikerna och satellitstaterna i Central- och Östeuropa gav den tredje vägen sin legitimitet. Europas väljare litade på att den tredje vägens politiska ledare skulle klara av att behärska och motverka destabiliserande påhopp från både höger och vänster. Så gick det inte. Högern var aggressiv, och kraschen 2008 var ett faktum.

Empatin ställs idag på prövning när den tredje vägen drar sina sista plågsamma andetag. Medan de politiska dinosaurierna desperat försöker smida guld utav allt det damm de samlat på sig, organiserar sig Europas (och USA:s) progressiva för att städa upp röran vi befinner oss i.

För att Europas progressiva projekt ska lyckas måste det kunna artikulera vem det representerar, vad det driver, och vilka aktörer som uttalar sig i dess namn och för dess agenda vidare.

Att skapa ett demos är en svår men inte omöjlig uppgift. Både reaktionära och progressiva har idag tagit sig an utmaningen. Extremhögerns projekt baserar sig på uppfattningen om ett folk som utsätts för en offensiv utifrån, i form av flyktingar, islam och globalisering, samt inifrån av vad som anses vara inre fiender (så kallade kulturmarxister samt det globala kapitalets företrädare).

Det progressiva och icke-auktoritära projektet representerar dem som vill byta riktning innan det är för sent – innan vi har förlorat våra sista sociala rättigheter, vår gemenskap, och vår planets livsbetingelser. Det är ett reformistiskt projekt, där även de som i princip skulle föredra en revolutionär agenda har omvärderat sina prioriteter av pragmatiska skäl.

Detta demos har diverse benämningar, från Occupy Wall Streets och Bernie Sanders 99 procent som förtrycks av 1 procent, till Podemos gente (folk) som motsätter sig la casta (eliten), till Syrizas hellener som bedragits av både den europeiska trojkan och dess lakejer i de tidigare makthavande partierna. Folket och antifolket.


Ekologiskt projekt

Vad driver detta projekt? Arbetet som markör ersätts av sociala rättigheter, som även kan räknas som en del av våra commons (exempelvis våra utbildnings- och hälsovårdssystem). Basinkomst tar mera utrymme i debatterna i bland annat Finland, Nederländerna och Schweiz (där en folkomröstning om basinkomst hålls i juni). Den sociala rättvisan och det grundläggande materiella välståndet är ett fundament för ett progressivt europeiskt projekt. Det besvarar nöden hos dem som är i dubbel knipa, då arbetsplatser försvinner samtidigt som grundtryggheten skrotas.

Projektet är även ekologiskt. Det är inte längre möjligt att föra en trovärdig politik utan att ta i beaktande den annalkande klimatkatastrofen. I och med att miljöproblem i allt högre grad antar sociala dimensioner, då de orättvisa effekterna befolkningsgrupper emellan blottats i diverse naturkatastrofer, ter sig den ekologiska dimensionen alltmer akut, även för dem som inte nödvändigtvis prioriterat miljöfrågor tidigare.

Utöver materiell välfärd och en beboelig planet understryker detta projekt även värdeliberalism. Ett öppet Europa, som inte stänger sina dörrar för flyktingar i nöd. Feminism och hbtq-rättigheter. Men det som gör detta projekt nytt i både substans och metod är vikten som läggs vid självbestämmanderätt. Medborgare är frustrerade, protesterar, skapar offentliga rum för debatt. Projektet kännetecknas av tanken om den radikala demokratin och om att vi lever i ett system som de flesta av oss inte skulle välja ifall vi hade ett val. De pågående TTIP-förhandlingarna är en stark symbol för det system som man vill förkasta.


Historien skrivs nu

Projektets vision motsvarar alltså i stora drag vad rödgröna politiker och aktivister till exempel i Finland traditionellt förespråkar. Men dess förespråkare har ambitiösare anspråk på makt runtom i Europa. Detta medför en uttalat europeisk strategi. Isolationism är inte längre ett seriöst alternativ för den nya generationens aktivister på vänsterkanten.

Folksamlingarna och rörelserna har ett intressant förhållande till traditionella politiska processer och institutioner. Partier spelar fortfarande en viktig roll, såväl nya som mer etablerade. De försöker lära sig vad som gått snett och vad medborgarnas aspirationer, i kombination med de möjligheter och utmaningar som teknologin medför, betyder för politiska partiers framtida relevans.

Partier kan inte anta att de bara kan förklara för medborgare hur de ska resonera och rösta. Medborgare förväntar sig att få delta i beslutsfattandet inom partierna, och särskilt unga kommer att i allt högre grad söka sig till sådana partier som möjliggör detta.

Vem artikulerar då allt detta i dagens Europa? Gröna och vänstern har en naturlig roll. Flera medborgarrörelser har också beslutat sig för att spela efter den parlamentariska demokratins regler, med framgång. Socialdemokrater och liberala är inte uteslutna.

Givetvis kan man inte dra några absoluta slutsatser. Mycket beror på kontext. Svårigheter att komma överens sinsemellan och internt består. Men det finns en tydlig konvergensutveckling i Europa.

Det gamla är döende, de morbida symptomen träder fram, och det nya håller på att födas. Europas historia skrivs nu.

Teo Comet
är ordförande för Europas unga gröna

Foto: Janne Wass

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.