Etikettarkiv: diem25

När Grekland tvingades på knä

Susanne Björkholm
Susanne Björkholm.
Om du hör till dem som njuter av Kafkas roman Processen eller Orwells 1984, så kan jag varmt rekommendera Adults in the Room av Yanis Varoufakis.

Den grekiska ekonomen berättar där om sin korta men intensiva tid som Greklands finansminister under den ödesdigra våren 2015.

Grekland var sedan 2010 bankrutt. Trots europeiska centralbankens egna stadgar, som klart förbjuder det, påtvingades det betalningsoförmögna landet nya lån – de största i historien. Dessa grävde den grekiska graven än djupare, då de kom med politiska villkor som störtade landet i en depression vars like inte skådats efter andra världskriget. Allt medan den korrupta oligarkin fick fortsätta som förut. Samma process, alltså, som lanserats av Internationella valutafonden IMF, och som hindrar så många fattiga länder att ta sig ur sin misär medan de agerar som billiga råvarukällor åt de rika.

Alla parter visste förstås att Grekland aldrig skulle kunna betala sina skulder, men nu hade man landet där man ville ha det: i ett neoliberalistiskt strypgrepp.

Angela Merkel hade tidigare framfört den schwabiska hemmafruns hushållsekonomi som rollmodell åt Grekland. Hennes Tyskland tillsammans med den ökända trojkan, det vill säga EU-kommisionen, centralbanken och IMF, tvingade nu den peloponnesiska hemmafrun att klara sina överstora skulder med snabblån av det predatoriska slaget, och dessutom med villkoret att hon skulle spara genom att inte mata barnen eller låta dem gå i skola.

Varoufakis tog posten som finansminister med ett enda mål i sikte: att förhindra ett tredje ”stödpaket” med dess ekonomiskt och humanitärt destruktiva villkor, för att i stället förhandla fram en omstrukturering av Greklands skulder.

Bokens beskrivning av händelseförloppet är inte smickrande för EU. Varoufakis spelade in möten och samtal på sin mobil, så boken har ordagranna skildringar av flera diskussioner. Då Varoufakis presenterade sin nyvalda regerings förslag till omstrukturering av lånen, sammanfattade den tyska finansministern Wolfgang Schäuble EU:s förhållande till demokrati nästan aforistiskt: ”Vi kan inte låta valresultat påverka den ekonomiska politiken”.

Europeiska centralbanken utbasunerar sin självständighet och sitt oberoende i alla lägen. Men det gäller endast bankens ansvar. Bankens handlingar är genompolitiserade. Den straffar regeringar som inte underkastar sig den tyska viljan och ser mellan fingrarna annars, oberoende av vad dess eget regelverk stipulerar. Centralbankens ordförande Mario Draghi sa det i klartext: om inte Grekland går med på alla krav och tar emot lånet, stänger ECB Greklands banker.

Boken innehåller så mycket anekdoter om fula och ännu fulare intriger av såväl centralbankschefer som kommissarier, finansministrar och ämbetsmän, att den kunde fungera som manuskript till två hela säsonger sydamerikansk telenovela. Man kunde nästan bli underhållen av de sluga och småaktiga tricken, om inte det vore för att det är på riktigt och handlar om att rasera hela nationer. Och dessutom i vårt fridfulla Europa.

Susanne Björkholm
är vetenskaps-journalist

Foto: Marc Lozano

Kan EU ännu räddas?

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson.
Kan EU ännu räddas? Den frågan ställs allt oftare. En följdfråga, som inte ställs lika ofta, är: vad göra om EU bryter samman. Har vi – det vill säga Vänstern – en plan B?

När det begav sig var jag en uttalad motståndare till att Finland skulle ansluta sig till EU. Huvudargumentet var att den så kallade enhetsmarknaden (Single Market) och valutaunionen (Economic and Monetary Union, EMU) bara kunde fungera tillfredsställande inom ramen för en förbundsstat, men att en sådan inte skulle accepteras av medlemsländerna, som avundsjukt på olika sätt skulle försöka bevara sin ”suveränitet” även när de hade överlämnat centrala delar av den till ”marknaden”. Jag känner mig fortfarande tillfreds med de artiklar som jag då skrev inför folkomröstningen. Ett föredrag inför en brittisk konferens 1993, kallatEuropean integration and Finland: An alternative view, satte jag ut på Academia.edu-sajten i artikelform. Artikeln hör ännu till dem som ofta läses av folk från vitt skilda håll i världen.

Men nu är Finland en ”gammal” medlem av EU – en av ”de 15”, i motsats till de 13 som blivit medlemmar först på 2000-talet. Min uppgift är därför inte att uppmana till en finländsk exit, utan att i första hand propagera för en nyordning som skulle kunna rädda EU. Min övertygelse är att utan rätt radikala reformer kommer EU:s kriser att fördjupas, ända till den punkt där hela projektet bryter samman. Då står Europa och Finland inför en helt nytt läge, och plan B borde träda i kraft.

EU:s kris är trefaldig. Den första krisen och konflikten mellan Nord och Syd härrör från den felkonstruerade valutaunionen och från Tysklands fasthållande vid en för Syd helt främmande ordoliberal ordning. Den andra krisen, den mellan Öst och Väst, gäller inte så mycket den ekonomiska politiken, utan framför allt uppfattningarna av vad som krävs av en demokrati och vad som är normala mänskliga rättigheter. Den tredje konflikten berör samtliga länder i unionen. Den gemensamma marknaden, med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbete, förstärkt av en svårkontrollerad invandring, innebär ökad osäkerhet, större inkomstskillnader, svagare regeringar och allt stöddigare högerpopulism. När varken den egna staten eller unionen förmår trygga levnadsvillkoren, skyller nationella politiker på EU, regionala politiker på regeringarna och folk i allmänhet på politikerna. Det är olyckligt inte bara för EU, utan för demokratin på alla nivåer.

En av de mest sakkunniga kritikerna av hur olika EU-projekt – som valutaunionen och det gränsfria Schengenområdet – förverkligats är nationalekonomen Paul de Grauwe. Hans kolumner i mediasajten Social Europe och hans böcker om valutaunionen, makroekonomi och marknadens gränser visar med all tydlighet att det inte går att beröva nationalstaterna deras centrala funktioner, utan att ge unionen tillräckliga medel för att bedriva en koordinerad skatte-, social- och konjunkturpolitik och en enhetlig kontroll av unionens yttre gränser. För att garantera olika friheter och upprätthålla en tillfredsställande stabilitet krävs det helt enkelt en central statsmakt, som inte styrs av en ”polsk riksdag”, vilket är fallet idag när varje medlemsland har vetorätt beträffande helt avgörande institutionella lösningar.

I motsats till de allt högljuddare högernationalistiska EU-motståndarna finns det inom Vänstern EU-kritiska – isynnerhet EMU-kritiska – personer, som försöker frammana en vision av hur unionen kunde räddas från sitt nuvarande dödläge. Till mina gelikar hör den engelska ekonomen Malcolm Sawyer, som författat en nyttig handbok kallad Can the Euro be Saved? (Kan euron räddas?). Ett annat exempel är nätverket EuroMeMo group, som i flera års tid gett ut en rapport om det socioekonomiska läget i unionen. Jag brukar att, tillsammans med ett hundratal andra så kallade alternativa ekonomer, understöda rapporten. Den senaste, EuroMemorandum 2018, bär typiskt nog titeln Can the EU still be saved? The implications of a multi-speed Europe. (Kan EU ännu räddas? Följderna av ett Europa i flera takter)

Mest känd som EU-reformivrare på vänsterkanten är säkert Yanis Varoufakis, finansministern som avgick när Grekland inte lyckades pressa fram en hyfsad lösning på skuldkrisen. Han lanserade ett paneuropeiskt parti kallat DiEM25 (Democracy in Europe Movement 2025). Det försöker samla EU-kritiska vänsterpartier inför kommande EU-parlamentsval. Nationella partier som ställt sig bakom Varoufakis är Alternativet i Danmark, Piratpartiet i Tjeckien, Razem (Tillsammans) i Polen och Génération.s, ett nyskapat parti lett av socialisternas presidentkandidat Benoît Hamon i Frankrike. DiEM25-partiets viktigaste uppgift är att avfatta en ny konstitution för EU. I stället för en teknokratisk styrning vill Varoufakis, och de andra framträdande vänsteraktivisterna som stöder agendan, genomdriva en radikal demokratisering av unionen.

Inom vänstern i Europa finns också partier som gett upp hoppet beträffande EU och Eurozonen. Spanska Podemos, franska La France Insoumise, tyska Die Linke och det portugisiskaVänsterblocket har gått in för att försöka formulera en plan B. Visst stöder de i princip försöken att föra fram olika reformer, men de har uppgett den gnutta av optimism som ännu finns bland aktörerna kring EuroMeMo och DiEM25.

EuroMemorandum 2018 innehåller en mycket lång rad med reformförslag. De berör för det första den makroekonomiska politiken; en medveten konjunkturpolitik på EU-nivå, en långsiktig investeringspolitik för sociala och ekologiska behov, en förstärkning av löntagarnas ställning, en skatte- och socialpolitik för att utjämna inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, effektiva åtgärder mot skattekonkurrens och skattesmitning. Flera av förslagen berör Europeiska centralbanken och valutaunionen, bland annat bättre möjligheter för medlemsstaterna att få direkt finansiering via ECB. En lång lista på förslag som berör den så kallade sociala pelaren förs också fram. En princip som genomsyrar förslagen vill jag citera i sin helhet:

The welfare of all people in all member states must be placed at the centre of public policy and not subordinated to the primacy of market-driven growth or, worse, budgetary consolidation. (Alla människors välfärd i alla medlemsstater måste ställas i centrum för politiken och inte underordnas en marknadsledd tillväxt eller, än värre, en konsolidering av statsbudgeterna.)

Medborgarna borde ha rätt att ställa staterna till juridiskt ansvar om de inte uppfyller de överenskomna sociala rättigheterna.

Dokumentet innehåller ett kapitel om alternativa visioner för en socio-ekologisk omvandling. Man jämför ”en grön tillväxt”, ”en grön New Deal”, ”välfärd utan tillväxt” och ”samfällighetsinspirerade” scenarier. Det man till slut stannar för är en strategi i tre steg, framförd av den engelska samhällsforskaren Ian Gough. Först grön tillväxt, framdriven av en snabb avkarbonisering och förbättring av ekoeffektiviteten; sedan en betydligt hållbarare konsumtion och större jämlikhet; som tredje steg etableringen av en steady-state världsekonomi, det vill säga en ekonomi som utvecklas utan ekonomisk tillväxt. I memorandumet räknar man upp en rad åtgärder som borde genomföras i snabb takt för att inte miljön och den sociala tryggheten skall försämras ytterligare.

När man försöker göra reda för alla de dokument och rörelser som inom den europeiska vänstern försöker ”rädda EU”, slås man av hur många idéer och konkreta förslag som hänger i luften, men som ändå inte tycks rymmas med på den politiska agendan. De dagsaktuella problemen – från brexit till den tyska regeringskrisen, från Putin till Trump, från asylsökarna till islamisterna – överskuggar alla långsiktiga och grundläggande diskussioner om EU:s framtid. Vänsterns försök att lyfta fram vikten av en förnyelse av EU-projektet sker därför utan att folk i allmänhet bryr sig om eller förstår vad det är fråga om. ”Marknaden” får fortsätta att styra som den vill, och skrupellösa politiker får fortsätta att skrämma upp väljarna, så att det enda de kan föreställa sig är mera övervakning, mera upprustning och mera rivalitet på alla plan.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i ekonomi

Den nya vänsterns draghäst

Paavo Arhinmäki var sluggern som gick i bräschen för en ny generation av unga vänsterpolitiker. Efter sju år som partiordförande känner han att Vänsterförbundet nu äntligen ser ut så som grundarna tänkte sig det år 1990.

– Inte har min glöd försvunnit någonstans! Den brinner lika hett som förut.

Det säger Paavo Arhinmäki, som under hösten meddelade att han inte är tillgänglig för posten som Vänsterförbundets ordförande efter partikongressen i juni. Han har nu alltså en månad kvar som ordförande, men försäkrar att han kommer att fortsätta precis lika aktivt som förut inom politiken.

– Det var ju lite lustigt att jag och Carl Haglund (SFP) under en kort period båda meddelade att vi inte ställer upp för omval till partiledarposterna. Haglund säger att han tappat tron på politiken, men det har jag sannerligen inte gjort.

Paavo Arhinmäki har under det gångna decenniet varit galjonsfiguren för den nya rödgröna vänstern i Finland. Som ordförande för Vänsterunga 2001–2005 blev han känd som en radikal aktivist som inte drog sig för att kritisera moderpartiet – ett moderparti som sedan han blev dess ordförande 2009 stadigt har föryngrats, och där de interna konflikterna blivit allt färre.

– Det talas mycket i offentligheten om den nya rödgröna vänstern versus den gamla så kallade fackförbundsvänstern. Men faktum är att det just inte finns någon sådan här motsättning inom Vänsterförbundet längre. Då det gäller de stora frågorna och de breda linjedragningarna är Vänsterförbundet mycket mer enhetligt än många andra partier.

Enligt Arhinmäki börjar partiet i dag se ut ungefär så som man visionerade det då det grundades 1990, ur askan av DFFF, Demokratiska förbundet för Finlands folk. Arhinmäki var då 14 år gammal och redan politiskt intresserad

– Det kändes som en fräsch fläkt att Claes Andersson valdes till partiets första ordförande, och speciellt då han ställde upp som presidentkandidat. Andersson var en annorlunda politiker, vilket jag fann väldigt inspirerande.

En annan Andersson, Jan Otto, samt Lars D. Eriksson, för att nämna några Ny Tid-bekanta, fanns också bland de (relativt) unga vänsterintellektuella som tillsammans med Claes Andersson och andra progressiva DFFF-are visionerade fram det nya partiet. Man ville skapa en skarp brytning med den gamla sovjetkommunismen, och de rigida och toppstyrda verksamhetsmodeller som DFFF och Finlands kommunistiska parti representerade. Målet var en öppen rörelse med demokratisk socialism som ideologi. Miljöfrågor och gräsrotsaktivism lyftes högt på agendan, och det sneglades en hel del på den unga gröna rörelsen som sedermera kom att bli De Gröna.

– Då jag gick med i partiet 1996 sågs ändå Vänsterförbundet som en döende rörelse, en rest från FKP-tiden. Men i dagens läge finns det nog ingen som längre talar om Vänsterförbundet som ett parti som solen håller på att gå ned över, säger Arhinmäki.

Nya måste fås med

I Arhinmäkis kölvatten steg det fram en helt ny generation av vänsterpolitiker, som Merja Kyllönen (i dag Europaparlamentariker), Aino-Kaisa Pekonen (riksdagsledamot), Veronika Honkasalo, Jussi Saramo och Dan Koivulaakso (alla stadsfullmäktigeledamöter), och de har i sin tur följts av nya lyskraftiga personer som Li Andersson och Hanna Sarkkinen, som båda valdes in i riksdagen med imponerande röstantal 2015. Flera av dessa har bakgrund som aktiva i Vänsterunga eller olika medborgar- och gräsrotsorganisationer.

– Det tog sina 25 år, men i dag ser Vänsterförbundet i mångt och mycket ut just som man tänkte sig år 1990. Att vi i år ordnar en riktgivande medlemsomröstning om ordförandeskapet är ytterligare ett steg i den riktningen.

Men vägen hit har inte varit lätt, och framför allt under partiets första 20 år stormade det ordentligt inom de egna leden. Partiet har också gått från valförlust till valförlust, trots att siffror från förra valet visar att Vänsterförbundet är populärt bland unga.

– Vi har en bra grund att stå på nu, och nu är utmaningen att få in nya aktiva i verksamheten.

Arbete är a och o

Något som inte förändrats är däremot att arbete fortfarande är en grundsten i partiets politik. Vänsterförbundet har bland annat fört kampanj för en minimilön på 10 euro i timmen – ett tecken på att de gemensamma spelreglerna på arbetsmarknaden har försvagats. Partiet har också – mer eller mindre synligt – fört fram idén om en basinkomst.

– I dag talar alla partier plötsligt om basinkomst. Men faktum är att basinkomsten fanns med i diskussionerna redan då Vänsterförbundet grundades 1990, och Jan Otto Andersson lade fram sin modell för medborgarlön (Andersson skriver om ämnet på sid. 26–27 i den här tidningen, red.anm.), men i och med depressionen i början av 1990-talet glömdes saken bort för några år.

Arbetsmarknaden står inför gigantiska utmaningar på grund av automatiseringen av samhället, och på ett internationellt plan på grund av befolkningsökningen. På vissa håll talas det redan om att man borde börja förbereda sig för det arbetsfria samhället, och bland annat forskaren Roland Paulsen anser att ”vi borde fira då en bilfabrik stänger” (se Ny Tid 9/2015), i stället för att krampaktigt försöka hålla kvar idén om full sysselsättning. Det här är ändå en tanke som de finländska vänsterpartierna haft svårt att anamma.

– Som vänsterparti kan vi inte frångå idealet om att vi ska kunna erbjuda arbete åt alla som vill ha ett. Jobb handlar om så mycket mer än lönen – alla människor vill ha något vettigt att göra, och det har inverkan också på folks sociala liv och mentala hälsa.

En annan sak är sedan enligt Arhinmäki hur arbetet organiseras och definieras. Han talar till exempel varmt för en sex timmars arbetsdag, något som till exempel Vänsterunga har fört kampanj för.

– Idén med åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan sågs som något oerhört då den skrevs in i Finlands arbetarpartis program på Forssa-mötet 1903. Men det har nu varit normen i över hundra år, och vi har inte kommit vidare därifrån, trots att samhället har förändrats.

Arhinmäki lyfter fram att man haft mycket goda erfarenheter av försök med sex timmars arbetsdagar i Sverige.

Riksdagen visionerar inte

Sex timmars arbetsdagar i all ära, men man kan se en dylik reform som enbart en justering av det rådande systemet, medan många väntar på att Vänsterförbundet skulle gå i bräschen för en bredare samhällsförändring.

Har partiet en bred vision för hur ett nytt, rättvisare samhälle skulle se ut i framtiden?

– På partikongressen 2013 offentliggjordes faktiskt Vänsterförbundets framtidsvision, ett dokument som heter ”En rödgrön framtid”. Där fanns många bra idéer, men sett såhär i backspegeln, var den kanske lite väl utopistisk.

Men borde inte Vänsterförbundet vara det parti som för fram modiga och radikala alternativ till status quo?

– De här frågorna bör diskuteras, och diskuteras också inom partiet. Det är partiet som helhet som ska ta hand om visionerna. Inom riksdagsgruppen är vi fullt sysselsatta med dagspolitiken, så det finns helt enkelt inte så mycket tid för de här breda framtidsdiskussionerna. Och det är trots allt de omedelbara, praktiska frågorna som mest intresserar den vanliga medborgaren.

På sid 30–32 i denna tidning skriver Teo Comet, ordförande för Europas Gröna Unga, att en ny generation av rödgröna aktivister utmanar de traditionella partierna till att anamma en bredare och mer genomgripande förändring av de politiska realiteterna i Europa och världen. Arhinmäki säger att han välkomnar de nya rörelserna, men vill inte heller att de traditionella partierna ska stiga dem på tårna.

– Vänsterförbundet ska föra en dialog med folkrörelserna, och samarbeta med dem. Men vi ska inte försöka överta deras verksamhet eller försöka stjäla deras aktiva till partiet. Men ett brett samarbete, absolut. N

Text & foto: Janne Wass

Europas framtid på spel

Diem25 är en av de många rörelser som fötts för att få till stånd en förändring i ett EU som darrar i grundvalarna. Men den är också symptomatisk för den villrådighet som präglar den europeiska vänstern.

Det är mer regel än undantag att det inte finns någon på plats som vet hur strålkastarna i taket fungerar då det bullas upp till politiska diskussioner på pubar runtom i landet. Således får talarna för det mesta sitta i halvdunkel och föra fram sina teser, och mönstret går igen då Diem25 kallar till ”organiseringsmöte” i Havshagen i Helsingfors, ett stenkast från Hagnäs torg, vänsterns högborg i Finland.

– Vänstern har inte lyckats svara på de utmaningar som EU och den monetära unionen frambringat, säger inledaren, riksdagsledamoten Li Andersson, som om ganska exakt en månad är aktuell i och med Vänsterförbundets ordförandeval.

Diem25 är en ny demokratirörelse i Europa, framdrömd av Greklands ex-finansminister, vänsterns nya fixstjärna Gianis Varoufakis. Rörelsens mål är inget mindre än att bryta EU:s och euroområdets nyliberalistiska, odemokratiska styre. Enligt det manifest som rörelsen lade fram i februari, ska det ske genom en paneuropeisk folkomröstning där man ska välja de människor som ska komma att utarbeta ett nytt, mer demokratiskt grundfördrag för EU. Grundfördraget ska garantera genomskinlighet i EU:s beslutsfattande, ett försvagande av den så kallade trojkans makt över europeisk politik, och en förstärkt lokaldemokrati.

Li Andersson talar om tudelningen inom vänstern angående eurozonen och EU.

– Det finns de som anser att EU i grunden är ett nyliberalistiskt projekt. Sedan finns det andra som tror att det finns förutsättningar att verka inom unionen med vänsterpolitik – men det kräver i så fall en internationell diskussion. Och det är därför ett forum som Diem25 är så viktigt.

Den senare gruppen har enligt Andersson fått en smäll på fingrarna efter trojkans behandling av Grekland, och det står enligt henne klart att det krävs grundläggande förändringar i EU-systemet.

– Frågan är nu hur vi går vidare härifrån, eftersom det är tydligt att de gamla strategierna inte fungerar.

Smygvänster?

Andersson är bland vänner under den här diskussionen. Diem25:s mest kända förespråkare i Finland under rörelsens korta historia har varit Vänsterförbundets stadsfullmäktigeledamot i Helsingfors Heikki Patomäki. Många bekanta ansikten från vänsterrörelsen finns närvarande på diskussionen, trots att den krockar med Helsingfors Vänsterförbunds distriktsmöte. Trots det aktar sig Diem25 för att kalla sig för en vänsterrörelse. I stället kallar den sig för en demokratirörelse eller folkrörelse.

– Visst har Diem25 vissa vänsterinslag, men idén är att rörelsen inte ska låsa sig vid partipolitiska avgränsningar, utan fungera som en paraplyorganisation mellan ”goda människor” i olika läger, eller som en kontaktyta mellan till exempel riksdagsledamöter och vanligt folk.

Det säger Katariina Pietiläinen (bilden) några dagar efter mötet då Ny Tid träffar henne i centrum av Helsingfors. Pietiläinen ställer lite motvilligt upp på intervju, eftersom hon inte vill framstå som Diem25:s ansikte i Finland. På grund av rörelsens lösa struktur har den inte någon egentlig talesperson i landet, och genom att Pietiläinen engagerat sig för att ordna det praktiska för att få igång dess Finlandsavdelning, har den 23-åriga sociologistuderanden på sätt och vis blivit Diem25:s galjonsfigur hos oss.

Hon hör till den grupp av unga som inte tidigare engagerat sig aktivt i politik, men som under de senaste åren drabbats av en vilja av att påverka i samhället. För hennes del var det samhällspolitiska rapvideor som uppmärksammade henne på demokratiunderskottet i Europa, och sedermera blev hon Varoufakis-frälst, och tvekade inte att lyfta fram hans nya rörelse då den lanserades i februari.

Vill inte binda sig

Att det blev just Diem25 och inte någon annan av demokratirörelserna i Europa som hon engagerade sig för, förklarar hon med att hon helt enkelt inte är så hemskt insatt i vad de andra sysslar med.

– Men jag gillar att det är en paneuropeisk rörelse som inte har en bestämd nationell hemvist, och att det är en sann folkrörelse, som redan har engagerat tio-tals tusen personer i Europa.

Sedan finanskrisen slog till 2008 har det sjudit i Europa, och de europeiska medborgarna har organiserat sig som sällan förut, allt som oftast utanför de etablerade partistrukturerna. De partier som mest dragit nytta av den omtumlande situationen är de konservativa eller högerextremistiska krafterna. Den traditionella vänstern har sett ett visst uppsving, till exempel genom Syrizakoalitionen i Grekland, och senare genom den franska presidentkandidaten Jean-Luc Melenchons och brittiska Labourledaren Jeremy Corbyns popularitet.

Men i högre grad har de som velat motarbeta högerkrafterna, både då det gäller värderingar och ekonomi, valt att göra det via partipolitiskt obundna, mer eller mindre löst sammansatta rörelser. Podemos i Spanien började som en folkrörelse och blev ett parti, men i största delen av Europa har aktivister samlats till demonstrationer och aktioner under banér som Occupy eller Joukkovoima. Det har uppstått rörelser som Plan B, som liksom Diem25 arbetar för en frigörelse från den så kallade trojkans järngrepp om EU-politiken och en demokratisering av euroområdet. Som sista utväg finns ett skrotande av den gemensamma valutan.

Rum för diskussion

Thomas Wallgren var en av talarna då Diem25 samlades för diskussion i Helsingfors i mars.
Thomas Wallgren var en av talarna då Diem25 samlades för diskussion i Helsingfors i mars.

Av dessa rörelser är alltså Diem25 den yngsta, och framstår för närvarande som den minst organiserade. Kärnan är det manifest som Varoufakis skrivit ihop tillsammans med en handfull politiker och filosofer, men någon struktur finns inte, och inte heller en egentlig vägkarta till hur målen ska uppnås, även om Heikki Patomäki inte riktigt vill erkänna det på mötet i Havshagen, utan i stället talar om lobbyverksamhet och folkomröstning. Gemensamt för både de internationella och de finska mötena har varit avsaknad av något som skulle känneteckna en verklig folkrörelse: vimplarna, slagorden, flygbladen, den spontana uppslutningen kring en självklar idé. Under Diem25:s två offentliga möten har det snarare diskuterats på ett allmänt plan kring demokratiunderskottet i EU och eurozonen, och om vad Diem25 ska vara och hur rörelsen ska organiseras i Finland. Kritiker har frågat sig hur man ska gå från att vara en diskussionsklubb till en aktiv organisation.

Pietiläinen ser ändå inte nödvändigtvis de lösa ramarna och de utopistiska målen som ett problem.

– De breda diskussionerna om samhället förs ingenstans för tillfället, så jag ser det som positivt om Diem25 kan vara ett forum för olika aktörer att samlas och utbyta tankar, utan att man behöver låsa sig vid en verksamhetsform eller ett parti. För egen del tar jag ingen större stress över hur rörelsen utvecklas i Finland, utan jag hjälper till med att ge folk verktygen att göra något av den.

– Visst kan man säga att tioårsmålet är ganska utopistiskt, men åtminstone finns det något att arbeta mot. Fungerar det inte, så har vi åtminstone försökt.

Brokigt vänsterfält

I det här numret av Ny Tid sneglar vi på vänsterns framtid och strömningarna inom den europeiska aktivismen. Fältet är utan tvivel brokigt. Från högtflygande, abstrakta rörelser som Diem25 kan man gå till uttalat praktiska rörelser som spanska PAH, som hjälper landets bostadslösa med rättegångar, bankärenden och bostadssökande. I Storbritannien har Occupy-generationen enats bakom den gamla miljösocialisten Jeremy Corbyn, medan Greklands Syriza redan hunnits födas som klassisk radikal vänsterkoalition och till synes lika snabbt fastnat i den knepiga kompromisspolitikens träsk. Gröna partier med liberala värderingar som främsta gemensamma kännetecken samlar aktivister både från vänster- och högerkanten, vilket gör dem till oförutsägbara, men populära rörelser för unga som inte vill binda sig vid traditionell socialism, men inte heller känner sig hemma i den konservativa högern.

Samtidigt kämpar de gamla vänsterpartierna mot en allt starkare ytterhöger som lyckas mobilisera den traditionella arbetarklassen, utstötta och marginaliserade med enkla och populistiska svar. Finanskrisen och invandringen skakar det europeiska projektets grundvalar, och allt tyngre kritik riktas mot den rådande marknadsliberalismen och kapitalets styrning av politiken. Många viljor kämpar för förändring, men hur den förändringen ska se ut är än så länge oklar. N

Text & foto: Janne Wass

Det nya Europa föds

Teo Comet
Teo Comet
En ny generation av aktivister med rödgröna värderingar utmanar de traditionella partierna. Drivna av besvikelse på det politiska systemet, kräver de insyn och beslutanderätt, och en klar brytning med den så kallade tredje vägen och dess marknadshegemoni.

Krisen består precis i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom.

Det går inte en vecka utan att man stöter på Antonio Gramscis klassiska citat i tal, artiklar och sociala medier. Europa är i kris. En ekonomisk, social och existentiell kris. Och i högsta grad en politisk kris.

Traditionella makthavande partier, i synnerhet konservativa och socialdemokratiska, tappar mark. Yngre generationer, som inte fattar sina röstningsbeslut på basis av gammal vana utan som emellanåt faktiskt tar det som politiker erbjuder på allvar för att sedan bli besvikna och cyniska, röstar inte på dem längre.

Då det gamla sakta gör sorti återstår några politiska krafter som besitter attraktionskraft. Extremhögern, liberala, gröna och vänstern befinner sig inte i samma kris, om än det dem emellan inte direkt råder enighet om vad som är fel och vad som måste göras.

När konservativa och socialdemokratiska partier i allt högre grad för en auktoritär och människofientlig politik gentemot exempelvis flyktingar och ett växande europeiskt prekariat, koncentrerar sig progressiva vänsterut sakta men säkert på att skapa alternativa majoriteter.

Den politiska centern, grovt taget konservativa, socialdemokrater och liberala, har drivit ett hegemoniskt politiskt projekt i Europa. TINA (there is no alternative) är djupt inrotat i våra samhälleliga, ekonomiska och kulturella institutioner, samt i hur man över huvudtaget debatterar politik.


Folket och antifolket

1990-talet och den så kallade tredje vägen var projektets kulmination. Materiell välfärd i Västeuropa samt löftet om en blomstrande och välmående framtid i de forna sovjetiska republikerna och satellitstaterna i Central- och Östeuropa gav den tredje vägen sin legitimitet. Europas väljare litade på att den tredje vägens politiska ledare skulle klara av att behärska och motverka destabiliserande påhopp från både höger och vänster. Så gick det inte. Högern var aggressiv, och kraschen 2008 var ett faktum.

Empatin ställs idag på prövning när den tredje vägen drar sina sista plågsamma andetag. Medan de politiska dinosaurierna desperat försöker smida guld utav allt det damm de samlat på sig, organiserar sig Europas (och USA:s) progressiva för att städa upp röran vi befinner oss i.

För att Europas progressiva projekt ska lyckas måste det kunna artikulera vem det representerar, vad det driver, och vilka aktörer som uttalar sig i dess namn och för dess agenda vidare.

Att skapa ett demos är en svår men inte omöjlig uppgift. Både reaktionära och progressiva har idag tagit sig an utmaningen. Extremhögerns projekt baserar sig på uppfattningen om ett folk som utsätts för en offensiv utifrån, i form av flyktingar, islam och globalisering, samt inifrån av vad som anses vara inre fiender (så kallade kulturmarxister samt det globala kapitalets företrädare).

Det progressiva och icke-auktoritära projektet representerar dem som vill byta riktning innan det är för sent – innan vi har förlorat våra sista sociala rättigheter, vår gemenskap, och vår planets livsbetingelser. Det är ett reformistiskt projekt, där även de som i princip skulle föredra en revolutionär agenda har omvärderat sina prioriteter av pragmatiska skäl.

Detta demos har diverse benämningar, från Occupy Wall Streets och Bernie Sanders 99 procent som förtrycks av 1 procent, till Podemos gente (folk) som motsätter sig la casta (eliten), till Syrizas hellener som bedragits av både den europeiska trojkan och dess lakejer i de tidigare makthavande partierna. Folket och antifolket.


Ekologiskt projekt

Vad driver detta projekt? Arbetet som markör ersätts av sociala rättigheter, som även kan räknas som en del av våra commons (exempelvis våra utbildnings- och hälsovårdssystem). Basinkomst tar mera utrymme i debatterna i bland annat Finland, Nederländerna och Schweiz (där en folkomröstning om basinkomst hålls i juni). Den sociala rättvisan och det grundläggande materiella välståndet är ett fundament för ett progressivt europeiskt projekt. Det besvarar nöden hos dem som är i dubbel knipa, då arbetsplatser försvinner samtidigt som grundtryggheten skrotas.

Projektet är även ekologiskt. Det är inte längre möjligt att föra en trovärdig politik utan att ta i beaktande den annalkande klimatkatastrofen. I och med att miljöproblem i allt högre grad antar sociala dimensioner, då de orättvisa effekterna befolkningsgrupper emellan blottats i diverse naturkatastrofer, ter sig den ekologiska dimensionen alltmer akut, även för dem som inte nödvändigtvis prioriterat miljöfrågor tidigare.

Utöver materiell välfärd och en beboelig planet understryker detta projekt även värdeliberalism. Ett öppet Europa, som inte stänger sina dörrar för flyktingar i nöd. Feminism och hbtq-rättigheter. Men det som gör detta projekt nytt i både substans och metod är vikten som läggs vid självbestämmanderätt. Medborgare är frustrerade, protesterar, skapar offentliga rum för debatt. Projektet kännetecknas av tanken om den radikala demokratin och om att vi lever i ett system som de flesta av oss inte skulle välja ifall vi hade ett val. De pågående TTIP-förhandlingarna är en stark symbol för det system som man vill förkasta.


Historien skrivs nu

Projektets vision motsvarar alltså i stora drag vad rödgröna politiker och aktivister till exempel i Finland traditionellt förespråkar. Men dess förespråkare har ambitiösare anspråk på makt runtom i Europa. Detta medför en uttalat europeisk strategi. Isolationism är inte längre ett seriöst alternativ för den nya generationens aktivister på vänsterkanten.

Folksamlingarna och rörelserna har ett intressant förhållande till traditionella politiska processer och institutioner. Partier spelar fortfarande en viktig roll, såväl nya som mer etablerade. De försöker lära sig vad som gått snett och vad medborgarnas aspirationer, i kombination med de möjligheter och utmaningar som teknologin medför, betyder för politiska partiers framtida relevans.

Partier kan inte anta att de bara kan förklara för medborgare hur de ska resonera och rösta. Medborgare förväntar sig att få delta i beslutsfattandet inom partierna, och särskilt unga kommer att i allt högre grad söka sig till sådana partier som möjliggör detta.

Vem artikulerar då allt detta i dagens Europa? Gröna och vänstern har en naturlig roll. Flera medborgarrörelser har också beslutat sig för att spela efter den parlamentariska demokratins regler, med framgång. Socialdemokrater och liberala är inte uteslutna.

Givetvis kan man inte dra några absoluta slutsatser. Mycket beror på kontext. Svårigheter att komma överens sinsemellan och internt består. Men det finns en tydlig konvergensutveckling i Europa.

Det gamla är döende, de morbida symptomen träder fram, och det nya håller på att födas. Europas historia skrivs nu.

Teo Comet
är ordförande för Europas unga gröna

Foto: Janne Wass