Clinton och den förlorade generationen

av Janne Wass

I min förra webbledare tog jag upp fenomenet Donald Trump, så det är väl inte mer än demokratiskt rättvist att jag i denna tar en titt på fenomenet Hillary Clinton. Clinton valdes förra veckan officiellt till USA:s demokratiska partis presidentkandidat under partikonventet i Philadelphia, ett partikonvent vars höjdpunkt var den avgående presidentens hustru Michelle Obamas tal. Många var säkert de som efter Obamas uppträdande suckade djupt över att det inte var hon, utan en annan presidenthustru, som nu stod uppställd som partiets kandidat.

Förutom Obamas tal var samtalsämnet under konventet fenomenet Bernie Sanders och hans fans. När Sanders intog podiet ville jublet nästan aldrig ta slut. ”Bernie”-ropen skallade under hela konventen, och utanför konventcentret samlades arga ”Bernie or bust”-demonstranter, bevakade av ett massivt polispådrag. Tv-kamerorna inne på konventen fångade upp flertalet Sanders-anhängare som stod och grät öppet under Sanders tal.

Demokraternas situation är inte lika prekär som republikanernas. Iögonfallande frånvarande från republikanernas konvent var före detta presidenterna George Bush den äldre och den yngre, förre presidentkandidaterna Mitt Romney och John McCain, samt en lång rad kongressledamöter och senatorer. Ännu svårare hade republikanerna att hitta kändis-talare. Höjdpunkterna var en av huvudpersonerna i reality-serien Duck Dynasty och den sedan länge avdankade tv-stjärnan Scott Baio. På demokraternas konvent talade tre presidenter, förutom Michelle Obamas och Hillary Clintons män gav också Jimmy Carter ett tal per video. Än värre för republikanerna var att så få av Trumps tidigare motkandidater uttalat sade sig stöda Trumps kandidatur.

Men även om hela det demokratiska partiets garnityr gick man ur huse för att höja Clinton till skyarna under konventen, är det tydligt att partiet har stora problem inför framtiden. Jag ska nu inte ge mig in på valmatematik, men den första utmaningen är helt enkelt att få Clinton vald till president. Clinton har otvivelaktigt en bred anhängarskara, men Sanders stora stöd visar att nästan lika många demokrater vill ha en tydlig förändring inom partiet och inom den amerikanska politiken. Blir Clinton USA:s nästa president, får hon tacka alla de Sanders-anhängare som motvilligt släpar sig till valurnorna enkom för att hindra att Donald Trump i framtiden är den som sitter på kärnvapenkoderna.

Skräckhistorierna som delvis också sprids av Sanders-anhängarna om klanen Clintons korruption är svartvita och förenklade, liksom exemplen på hur Hillary vänt kappan i ett antal frågor, som Irakkriget och samkönade äktenskap. Men faktum kvarstår att Clinton är en integrerad del av den amerikanska och internationella eliten, enprocentarna som Occupy-rörelsen dragit ut på gatorna för att protestera mot. Det är mycket begärt att nu kräva av dem att de med lika stor entusiasm ska lägga sin röst på en av dem, även om den stora majoriteten av Sanders-anhängarna enligt Pews opinionsundersökning kommer att rösta på Clinton. Som dokumentärfilmaren och samhällsdebattören Michael Moore skriver i ett blogginlägg: ingen av dem kommer att gå ut på gatorna och uppmana sina grannar, bekanta och släktingar att rösta på Clinton. För vissa av dem är Trump det bättre alternativet – han lovar åtminstone att skaka om systemet.

Antagligen kommer folkopinionen mot Trump att ge Clinton en snäv seger i valet, men frågan är hur demokraterna och Clinton själv kommer att förvalta Sanders arv. Trots att Sanders av nödtvång gjort gemensam sak med Clinton, är det ingen som förväntar sig att den tidigare presidenthustrun och utrikesministern ska bli den ledare som den unga generationen av liberala väljare sluter upp helhjärtat bakom. De som i allt högre grad kallar sig socialister, och varit redo att följa Bernie Sanders i vått och torrt i vad han kallar för en ”revolution”.

Under sin tid som president blev Bill Clinton tillsammans med brittiska premiärministern Tony Blair och den tyska rikskanslern Gerhard Schröder affischnamn för den tredje vägens socialdemokrati. Den tredje vägen genomsyrade snabbt socialdemokratin i resten av Europa, med praktexempel som Göran Persson och Paavo Lipponen som nordiska ledare. Den tredje vägen gjorde det rumsrent för socialdemokrater att tala om ”flexibilitet på arbetsmarknaden”, ”valfrihet inom tjänstesektorn”, att förespråka individualism framom kollektivism och sakta men säkert suddades gränserna mellan socialdemokrati och nyliberalism ut. Den tredje vägen lade ut den röda mattan för den amerikanska bolånekraschen, de växande samhällsklyftorna och den europeiska finanskrisen. De universitetsstuderande som stött Sanders är medvetna medborgare som läser sin Daily Kos, New Republic och Jacobin, och är väl medvetna om detta. På samma sätt som Jeremy Corbyns väljare i Storbritannien, är de inte nöjda med en liberal på högsta pallen, utan deras mål är en revolution inom partiet. Hillary Clinton är ungefär så långt från denna revolution man kan komma. Det enda som gör Clinton exceptionell är att USA ännu inte haft en kvinna som statsöverhuvud.

Barack Obama har under sin presidentperiod varit så hårt ansatt från höger att han tvingats gå över senatens huvuden nästan varje gång han genomfört en reform. Han har ändå haft den fördelen att det funnits så lite benrangel i hans skåp, att hans motståndare tvingats hitta på fiktiva anklagelser mot honom, som hans födelseort och religiösa orientering. Hillary Clinton är om möjligt ännu mindre omtyckt inom det republikanska partiet, och hennes benrangel är såpass verkliga att vissa av dem utreds av FBI. Om tonen mot henne från höger varit giftig under presidentvalskampanjen, vänta bara tills hon är president.

Obama har också fått mycket kritik från vänsterhåll. Han har fortsatt rusta upp militären, misslyckats med att stänga Guantanamo-fånglägret, fört ett dödligt drönarkring i Pakistan och Afghanistan, intensifierat den amerikanska avlyssningsaktiviteten, inte lyckats ställa någon till svars för bolånekraschen och jagat visselblåsare, snarare än dem vars brott visselblåsarna avslöjat. Om Obama är illa omtyckt bland vänstern, försök bara föreställa er hur populär president Clinton kommer att vara.

Under partikonventet satsade demokraterna på tre kort för att övertyga väljarna om Clinton. För det första framställdes hon naturligtvis som alternativet till Trump, vilket antagligen är det lättaste argumentet att svälja. För det andra lyfte de flesta talare fram hur hon ”kommer att fortsätta arbeta för kvinnor, barn och minoriteter”. För det tredje talades det mycket om hennes långa erfarenhet av ”samhällstjänst” och hur Clinton ”aldrig ger upp” – en liten nickning till de problem hon ställts inför under kampanjen. För att blidka Sanders-rupportrarna upprepades flera gånger att Sanders och Clinton ”tillsammans” varit med om att utforma en plattform för den demokratiska valkampanjen, inklusive krav på 12 dollars minimilön. Men redan under konventet syntes sprickorna – Sanders höll ett brandtal mot frihandelsavtalet TTP – ett avtal som Clinton som utrikesminister lobbat hårt för.

Då det gäller Clintons feminism och arbete för barnfamiljer och minoriteter skulle man kunna kalla hennes bakgrund ”sketchy at best”. Visserligen är hennes hållning i frågor kring dessa teman att föredra framför en konservativ republikans, men hennes feminism har synts mer i retoriken än i praktiken. Clinton stöder kvinnors rätt till abort, men har gjort litet för att minska stigmatiseringen kring abort. Under sin tid som first lady sade Clinton att abort är ”fel”, och har upprepade gånger nämnt att abort bör vara ”säkert och lagligt”, men ”ovanligt”. Hennes tilltänkta vicepresident Tim Kaine har påpekat att han personligen, av religiösa skäl, motsätter sig abort, men anser att det inte är statens sak att bestämma över en kvinnas kropp.

Clintons stöd till sexuella minoriteter och samkönade äktenskap är relativt sent påkommet, vilket kan förklaras av hennes starka band till metodistkyrkan, men lika mycket av politisk taktikering. Så fort det stod klart att en majoritet av demokraterna stödde samkönade äktenskap, uttalade hon sitt stöd för desamma. Ur ett bredare politiskt perspektiv är Clintons stöd för nyliberal ekonomisk politik, amerikansk marknadsdominans och hennes kopplingar till fackfientliga storföretag som Walmart problematiska både då det gäller feminism och minoritetsfrågor. I bagaget har hon också Bill Clintons presidentperiod, då hon bland annat lobbade för den rasistiska kriminallagsförändringen som resulterat i en överrepresentation av svarta amerikaner i fängelse för droginnehav.

Men framför allt kännetecknades det demokratiska partikonventet av en avsaknad av sakfrågor. Kontentan av talen var att USA – tvärtemot vad Trump påstår – är världens bästa land att leva i, och att det gått åt rätt håll under Obama-eran. En röst på Clinton presenterades som en röst på ett fortsatt arbete åt samma håll, mot samma mål. De flesta demokrater anser antagligen att det alternativet är bättre än Donald Trump i Vita huset. Men vad ska Clinton göra med alla de demokrater som kräver mer? Hon kommer inte att driva Bernie Sanders radikala program, och hon kommer knappast att kunna övertyga hans anhängare om att ställa sig bakom hennes mindre radikala program. En risk är att Clinton således står i skottlinjen mellan höger och vänster umder hela sin presidentperiod. Mycket beror på vad Sanders själv gör. Han siktar inte på fler presidentval, där lägger åldern in sitt veto. Men fortsätter han sitt synliga politiska arbete, och kommer det någon efter honom ur den socialistiska rörelsen i USA som kan ta upp hans mantel? Ett annat alterternativ är att Sanders drar sig tillbaka och hans anhängare blir cyniska och passiva, i värsta fall aggressiva – och hela den rörelse för förändring som föddes med Occupy till sist rinner ut i sanden. Det vorde mest tragiska av allt. Då kan vi verkligen tala om en förlorad generation.

Janne Wass

är Ny Tids chefredaktör

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.