320 dagar tid … och en jordbävning

av Tina Nyfors

Tina Nyfors.

Kan nu räkna dagarna jag har kvar av mitt mellanår i Nya Zeeland på händernas fingrar. Känns otroligt att nästan ett år har gått sedan den där smällkalla vintermorgonen i januari då jag åkte iväg till andra sidan jorden.

Under året i Nya Zeeland har jag tänkt en hel del på det här med tid. Två gånger har jag känt av den, tiden, riktigt starkt. Orsaken stavas avfärd. Det finns ögonblick då ens tillvaro bokstavligt talat går i en ny riktning. Att ta steget in i planet som ska ta en till andra sidan jordklotet, att stiga ut på en ny kontinent. Tiden förändras då avfärden inte längre räknas i veckor, utan i dagar och sedan i timmar. Tiden känns annorlunda då det som varit kommer till ett slut och då i morgon och nästa vecka inte längre brer ut sig som en matta i bekant mönster framför en, utan är en samling oskrivna blad. Två gånger har jag upplevt det här. Så var det innan avfärden i januari. Och så är det just nu, liknande.

Mellan den förra gången och nu ryms mycket tid, närmare bestämt 320 dagar av Nya Zeeland. Och de oskrivna bladen har fyllts. Av möten med människor, av fysiskt arbete på ekogårdar, av lummig subtropisk skog som börjat kännas nästan lika hemvan som skogen hemma, av bergstrakter som gör en andlös. Av Hostellet förstås. Av att gå barfota längs gyllenbruna Stillahavsstränder, kilometervis, se tidvattnet komma och gå, lyssna till bruset av en ocean.

Tiden gör sig också påmind genom ett landskap i ständig förändring. Nya Zeeland ligger i den så kallade ”eldringen” i Stilla havet, där största delen av världens jordbävningar och vulkanutbrott sker. Varje år sker tusentals jordbävningar i Nya Zeeland, de flesta väldigt små, men några har under de senaste 200 åren förorsakat stora skador.

”Ingen Nya Zeeland-upplevelse är komplett utan några jordbävningar!”, sa en nyzeeländsk kompis, med en humor som jag antar att kommer på köpet då en bor i ett land som det här. Jag fick min beskärda del den 14 november i och med en jordbävning med styrkan 7,8 på richterskalan.

Jag befann mig då hos en nyzeeländsk vän i norra delen av Sydön, 130 kilometer norr om den lilla staden Kaikoura på östkusten som drabbades värst av jordskalvet. Vid midnatt vaknade jag av att allting skakade, skakade och hoppade. Och det fortsatte, i nästan två minuter. Då det lugnade ner sig tog jag mig på smått ostadiga ben ner till bottenvåningen, ut och gick över till det andra huset där min kompis var. Han var också vaken och vi konstaterade att det visst var ett större skalv. Husen klarade sig utan skador och min kompis var inte alltför oroad. Vi knäppte på radion och drack en kopp te. De första rapporterna om skalvet kom in och varvades med människor som ringde in och delade sina upplevelser.

Efterskalv kom i jämn takt, men vi beslöt oss i alla fall för att försöka få några timmars sömn. Resten av natten sov jag under ett bastant middagsbord på bottenvåningen nära ytterdörren. Jordskalvet var större än det i Christchurch år 2011 (magnituden 6,3) där 185 personer omkom, och det var lika stort som jordskalvet i Nepal år 2015 där 8000 personer dog. I det här skalvet omkom två personer – många omständigheter bidrog till att skadorna inte blev värre än de blev.

Då jordskalvet inträffade hade vi precis avslutat en två veckors road trip på Sydön med en kompis från Finland. Hon åkte sedan till Kaikoura för en natt, och åkte därifrån nio timmar innan jordbävningen. Planen var att jag skulle ta strandvägen via Kaikoura till Christchurch nästa morgon. Med mindre än ett halvt dygns marginal undvek vi båda att vara i Kaikoura under jordbävningen – på tal om det här med tid.

Känner förundran och respekt för naturens kraft, ständigt närvarande här i Nya Zeeland. Som chefen för Nya Zeelands geologiska riskinformationsportal GeoNet påminner om, jordbävningar är en delorsak till att Nya Zeeland har blivit till, och det är jordbävningar och kollisioner mellan de tektoniska plattorna som har skapat de dramatiska bergslandskapen på Sydön.

Så många intryck, så många historier att berätta. Tacksam, uppfylld, ledsen över att åka, lite konfunderad, också glad över att komma tillbaka – 320 dagar i Nya Zeeland har varit en resa på många plan!

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter. Tidigare brev har publicerats den 11.3, 13.5, 4.7, 19.8, 16.9, 14.10 och 11.11 2016.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.