Då fattiga svarta människor lämnades att dö på hustaken i New Orleans efter orkanen Katrina, medan de rika vita evakuerades med helikoptrar, chockades en hel nation. Men för poeten Claudia Rankine var det ingen överraskning, lika lite som att Donald Trump blev vald till president. Vita människor är per defintion rasister, även om de inte vet om det, säger hon. Ny Tid träffade Rankine i New York.
Jag cyklar utmed Central Parks västra sida mot intervjun. I parkens sydvästra hörn reser sig en svart skyskrapa. En demonstration pågår utanför. ”We shall overcomb” står det på en skylt. Demonstranterna ropar i kör:
”Hey! Ho! Donald Trump has got to go!”
Jag cyklar vidare och kommer fram till min destination, ett höghus ungefär 40 gator längre söderut. Där sitter en poet bakom ett skrivbord vänt mot stora fönster. Utanför syns ett gytter av hustak och längre bort Hudson Rivers stora kropp. Hon sitter och skriver på en artikel. ”Vad handlar den om?” frågar jag och hon svarar ”Administrationen”. Mannen med det andra tornet, tänker jag på Tolkien-vis.
– Jag är rädd. Det ska vi alla vara, säger hon.
Claudia Rankine, född i Jamaika 1963, men uppvuxen i New York, är en av USA:s mest framgångsrika och uppskattade poeter. Hennes bok Citizen – An American Lyric ges snart ut på svenska (Albert Bonniers förlag) under titeln Medborgare – en amerikansk dikt. Hon undervisar på topp-universiteten Yale och Princeton och skriver för flera av USA:s tyngsta
publikationer.
Medborgare är en blanding av dikter och essäer, med insprängda foton och konstverk (Claudia Rankine ville ha med en bild på när kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth 2012 skar i konstnären Makode Lindes tårta bakad i form av en svart kvinna men fotografen krävde för hög ersättning). Boken handlar om rasism, om hudfärg, om hur man behandlas som svart i USA. Stort fokus ligger på de vardagliga händelserna, vita kvinnor som inte sätter sig bredvid svarta män på tunnelbanan, vännen som plötsligt kallar en ”you nappy headed hoe”, akademikerkollegan som säger att man fått jobbet på grund av sin hudfärg. Några av texterna handlar om större nationella och internationella händelser.
Programmerad rasism
Den 29 augusti 2005 nådde stormen Katrina Louisianas kust med vindbyar på upp till 95 meter per sekund. Stormen rev in över New Orleans och slet staden i stycken. Skyddsvallarna brast och vattnet vällde in. Totalt blev en miljon människor hemlösa av stormen, fem miljoner utan elektricitet. Drygt 1 800 personer omkom, många av dem i New Orleans. Efter stormen kablades bilder ut på människor som låg övergivna på hustak i stadens fattiga delar. De rika, av vilka de flesta var vita, hade evakuerats. De fattiga, mestadels svarta, hade lämnats att dö, som Rankine uttrycker det.
– Det var en känsla i landet av att ”det här är en sådan chock!” Och jag kände: nej! Det här är ingen chock! Det är typiskt. Att folk inte förstår hur rasism fungerar, att de inte vet om att svarta människor är förbrukningsbara i det här landet, det är chocken. Så jag ville skriva en bok som visar hur rasismen tar sig uttryck på små sätt varje dag. Så att när en stor nationell katastrof som Katrina inträffar kan folk förstå att det är det oundvikliga resultatet av en långvarig, systematisk rasism. Skulle jag skriva det idag så skulle jag skriva om Flint, Michigan. Eller om valet.
Hon tar långa pauser medan hon pratar. Det är inga obekväma tystnader. Claudia Rankine har en tyngd i sin personlighet, och ett självklart lugn över sig. Tryggheten lägger sig i hennes pauser, gör dem till behagliga tystnader.
Jag diskuterade med en kollega häromdagen. Hon menade att människor är inkapabla till att inte vara rasister. Att det är en instinkt. Vad tror du?
– Jag tror att vi är programmerade. Vitheten konstruerades. Och sen skapade universiteten falska vetenskaper för att bevisa att vithet är överlägsen. När det senare överbevisades så spelade det ingen roll. För det var vid det laget inbyggt i hela systemet. Det finns i tänkandet, i litteraturen, i sångerna, i bilderna, i vem som är privilegierad.
Vita rum
Vita människor tror att de är den dominanta rasen. Det är internaliserat i ens identitet som vit, säger Rankine. Och identiteten vit handlar inte om hudfärg, utan om konstruktion. Vita med ursprung i Storbritannien satt på makten i USA och de kallade irländarna, grekerna, polackerna (och i vissa fall finländarna, red.anm.) för ”blacks”, svarta. De folkgrupperna släpptes inte in i vithetens gemenskap förrän runt 1939–1940. Ku-Klux Klan attackerade katoliker, det är därifrån det brinnande korset kommer.
Tror du att förändring är möjlig?
– Ja. Vi skapade systemet. Så vi kan skapa någonting annat. Och jag tror att en sak som har lett till att alt-right-rörelsen, extremhögern, inte bara här men också i Europa, befäster sin makt beror på en oro inför att tappa greppet om vad de tror är vita rum, en oro kring tillgångar och rättigheter.
I sina huvuden håller vita alltid på att bli överkörda av den andre. Om ett rum inte är helt vitt så är uppfattningen bland vita att det är totalt invaderat. Man har inte längre friheten att göra och säga vad man vill. Plötsligt är rummet övervakat av den andres medvetande. Rankine menar att vi måste börja prata om vithet, studera vithet. Varför finns det inga böcker om vit konst?, frågar hon sig.
– Vita människor måste börja förstå sin rasism. De måste börja förstå att alla vita människor är rasister. Oavsett hur mycket de identifierar sig som goda människor. För de är fortfarande del av en dominant kultur. Och en del av den dominansen är förutsättningen att de äger rummet. Att vithet och egendom är en och samma sak.
För att råda bot på problemet har Rankine grundat The Racial Imaginary Institute, en plattform för konstnärers arbete som ska undersöka ras och rasism. De första projekten kommer att fokusera på vithet.
– Vithet är en källa till oifrågasatt makt, samtidigt känner vitheten sig utrotningshotad. Vithet är en otroligt viktig faktor i den existerande rasismen, men det diskuteras och undersöks nästan aldrig. Vad betyder det att vara vit? Att växa upp som vit? Hur formar det en?
Ner från tornet
Stora delar av USA präglas av en enorm oro, men också en kampvilja sprungen ur den oron. Bland motståndarna till den sittande presidenten Donald Trump pratas det om civilsamhällets vikt, om att engagera sig i lokalpolitik, om att demonstrera. Min cykeltur och intervjun, de två tornen och två olika sorters motstånd: Claudia Rankine som sitter ensam och orolig i ett torn och skriver, demonstranterna nedanför det andra. Men innan vi avslutar intervjun säger Rankine att hon känner att hon nu kanske måste lämna sitt torn.
– Jag gjorde det här jobbet före den här administrationen kom till makten och jag kommer att göra det efter att den försvunnit. Men jag som medborgare förändras. Jag brukade tänka att det finns aktivister som gör vad de gör och jag är en konstnär och jag gör vad jag gör. Kanske måste jag nu vara båda? Aktivisterna kanske behöver mig också nu? Det här är inte en tid då man kan förlita sig på att det finns någon annan som gör det som måste bli gjort.
Claudia Rankine om:
Tennisstjärnan Serena Williams:
Grejen med Serena Williams är att hon är bäst på det hon gör. Men hon är ändå en av våra mest kritiserade stjärnor. Kan du tänka dig att en vit kvinna som har uppnått vad Serena har uppnått skulle få den behandling och den press som Serena får? Det otroliga är att hon har uppnått det hon har gjort i ett historiskt vitt rum. Ansträngningarna som gjorts för att marginalisera och demonisera systrarna Serena och Venus Williams är skandalösa! Och som tv-tittare fick man hela tiden lyssna på anklagelserna. Men de vann ändå.
Politisk korrekthet:
Jag tror att det fyller en funktion. Det är bra om folk känner att de måste hålla vissa saker i schack. Att Donald Trump ger folk rätt att uttrycka sig på vissa sätt kan inte sluta väl för någon av oss. Vi visste att vit överhöghet var en del av grunden för det här landet. Vi behöver inte att regeringen med sin existens berättar det för oss, vi visste det redan.
Valet:
Jag gissade att Trump skulle vinna eftersom amerikaner är rasister och sexister. De kommer inte att rösta på en kvinna och de är glada att höra retoriken som sätter vithet först. Och det handlar inte om fattiga vita i södra USA, vita män kommer att rösta på Trump och deras fruar kommer att rösta med dem. Det var vad jag sa, det var mitt officiella svar. Men jag var ändå chockad när det hände.
Sin man:
Mycket ”white alliance” händer honom. Han ser ut som ”snubben”, en Kevin Costner. Så andra vita män känner sig bekväma med honom. Under årens lopp har han flera gånger varit tvungen att promenera ut från sällskap som sett på amerikansk fotboll tillsammans på grund av att folk talat rasistiskt om spelarna i tv:n. Han lämnade en klubb vi gick till. Folk sa rasistiska saker och han fick antingen alltid ta konflikt eller lida i tysthet.
Text: Martin Brusewitz
