Radikalvänstern och myten om mitten

av Janne Wass

Varning: detta är långt och slingrande, men bear with me, texten har ett slut. 

Nu går jag ut med en öppen uppmaning till Kjell Westö, Jonas Gardell och alla andra som på sistone talat och skrivit om ”radikalvänstern” eller ”extremvänstern”. Kan ni vara snälla och förklara vem och vad det är ni avser?

Jonas Gardell skrev 17.5 en kolumn i Expressen som upprörde en del vänsterskribenter. Jag ska inte gå närmare in på innehållet, men i korthet handlade det om att Gardell anser att ”extremisterna” på båda sidor i samhällsdebatten borde göra som han gjort, det vill säga begrava stridsyxan med den kristet konservativa, extremhögerflörtande debattören Marcus Birro. Efter att Birro, som gjort sin karriär på att hacka ner på feminister, muslimer och vänsterfolk, blivit utsatt för personliga påhopp på sociala medier, tyckte Gardell synd om honom och bjöd honom lunch, där de båda poserade för en cheek-to-cheek-selfie.

Dagen innan publicerade Westö en text i HBL där han förklarade varför han väljer att åka till den uppmärksammade bokmässan i Göteborg, trots den högerextrema tidningen Nya Tiders närvaro. Jag ska inte närmare kommentera den diskussionen – som jag skrivit tidigare har båda lägren i debatten goda argument, och personligen tycker jag att Westö ska åka och upprätthålla kulturdebatten på mässan om det är det han tycker är den bästa lösningen. Jag har också full respekt och förståelse för de författare som bojkottar evenemanget.

***

Kjell Westö och Jonas Gardell hör båda till vår tids allra största svenskspråkiga författare. Båda har genom sina litterära värv visat på en djup insyn i vårt samhälles komplexiteter och solidaritet med de svaga i samhället. Att de båda i sina texter är ute i gott uppsåt är det ingen fråga om.

Men båda laborerar i sina artiklar med en av vår tids stora villfarelser, det vill säga myten om mitten. Det här gäller i första hand Gardell, som faktiskt aldrig varit nån vidare politisk analytiker. Genom Gardells karriär som banbrytare för HBTIQ-acceptans i Sverige är det lätt att missta honom för att vara politiskt progressiv, men Gardell befinner sig då det kommer till kritan stadigt på den konservativa sidan av den politiska kartan. Han gillar inte Sverigedemokrater, men har inte heller visat någon stor kärlek för vänstern. Westö har ett förflutet inom vänsterkretsar, bland annat cirkeln kring Ny Tid, utan att någonsin ha tillhört ”radikalvänstern”, åtminstone som den på den tiden definierades.

Radikalvänstern tillhörde däremot Nils Torvalds då det begav sig, vilket vi sannerligen fått klart för oss genom HBL:s insändarspalt sedan han meddelade om sina ambitioner att bli SFP:s presidentkandidat. På sjuttiotalet fanns det nämligen i Finland något sådant som en radikalvänster. Det här var folk som på allvar drömde om en socialistisk revolution, om ett avskaffande av den privata äganderätten, om en arbetarnas diktatur och femårsplaner. Då den fula sanningen bakom Sovjetkommunismen började krypa fram i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet, var det många av de fordom övertygade kommunisterna som genomgick en politisk ”uppmjukning” och började stöda demokratisk socialism eller socialdemokrati – vissa blev så desillusionerade att de helt hoppade över till andra sidan och blev nyliberaler.

Många av de som tillhörde radikalvänstern på sextio- och sjuttiotalen gjorde det inte ens på grund av någon djupare politisk analys, utan för att det var en rörelse som var spännande och som verkligen trodde på att en radikal förändring i samhället var möjlig. Torvalds belackare Jarl Ahlbeck och andra som var med då det begav sig och som sedermera hoppat över till andra sidan av staketet borde ju veta att de som talade för socialism i Finland i regel inte ville ha det samhälle som Sovjetunionen sedermera visade sig vara. Det finns knappast mången gammal socialist i Finland i dag som inte sörjer att hen – medvetet eller omedvetet – lät sig föras bakom ljuset av Sovjetpropagandan. Däremot finns det ganska många som vidhåller att grundtanken – ett jämlikt samhälle styrt från gräsrötterna snarare än från elfenbenstorn, där människan och inte företags profitmaximering ligger i första rummet – fortfarande är lika gångbar i dag, trots att den korrumperades av Sovjetunionen.

Skillnaden är den att på sjuttiotalet trodde man verkligen att det samhället gick att uppnå under vår livstid. Därför fanns radikalvänstern. Det fanns en förhoppning om att vi tillsammans med våra individuella handlingar i dag kunde omkullkasta orättvisan i världen och skapa en bättre morgondag för alla, ett drömsamhälle som kändes som om det var alldeles inom räckhåll. Måhända var det naivt. Men vad skulle inte vänstern av i dag ge för en sådan övertygelse bland sina medlemmar?

 ***

I dag är den nordiska vänstern cynisk – eller om man vill: realistisk. Det finns ingen framstående politiker inom Vänsterförbundet som talar om revolution eller ett förstatligande av all egendom. Vänsterrörelsen har under sin hundraåriga historia sedan Oktoberrevolutionen stadigt färdats högerut. Finlands socialdemokratiska parti grundades som ett revolutionärt socialistparti, men är i dag i mångt och mycket en rörelse som omfattar nyliberalismen i clintonsk och blairsk anda. Vänsterförbundet, som under sina dagar som DFFF agiterade för global socialism och krossande av borgarna, kämpar nu med näbbar och klor för att rädda det som räddas kan av en socialdemokratisk välfärdsstat som är fullt integrerad med kapitalismen, och långsamt men säkert verkar desintegreras framför våra ögon. Om en nördreferens tillåts; liksom J.R.R. Tolkiens alver utkämpar vänstern i dag ”det långa nederlaget”.

Om vi talar om en ”extremvänster” och som motpol här ställer grupperingar som Nordiska motståndsrörelsen, Jobbik i Ungern, Gyllene gryning i Grekland, och så vidare, får man leta länge och förgäves för att hitta någon motsvarighet. Söker vi i Europa efter en organiserad extremvänster som på samma sätt som extremhögern inkorporerar våld i sin politiska arsenal, får vi gå tillbaka till sjuttiotalets Röda brigader och Röda arméfraktioner, låt vara att spillror av de senare var aktiva fram till början av 1990-talet. Möjligtvis kan man räkna IRA som extremvänster, men det är en betydligt komplexare ekvation.

Det finns en våldsbejakande antifarörelse, men den är reaktiv och inte proaktiv, och utgör inget hot mot samhällsfreden. ”Anarkisterna” som då och då dyker upp och smäller in skyltfönster lierar sig inte med någon etablerad politisk rörelse och är inte organiserade.

*** 

De som i dag i den samhälleliga debatten beskylls för att vara ”vänsterextrema” är i själva verket en brokig politisk grupp som har som gemensam nämnare att de aktivt motsätter sig rasism, fascism och diskriminering av olika slag. Ville Niinistö, en man som av många betecknas som knappt vänsterom sin farbror Sauli, har beskyllts för vänsterextremism. Tuomas Enbuske, TV-profilen som högljutt klagat på att han måste betala skatt på sin årsinkomst på över 250 000 euro, har kallats vänsterextremist. Tarja Halonen, vår socialdemokratiska president, har också fått detta epitet. Om dessa är vänsterextrema, då är det nog illa ställt med den finländska vänsterrörelsen.

Kjell Westö klagar alltså också över ”den unga radikalvänstern” som sysslar med så mycket identitetspolitik att vita, heterosexuella medelålders män som han inte får uttala sig i samhällsdebatten. Nu känner jag inte närmare till Ylva Pereras eller Johannes Ekholms politiska bevekelsegrunder. Jag antar att de ligger vänster om centern, men ingen av dem har precis gjort sig kända som socialistiska agitatorer, även de aktivt deltagit i debatten kring bokmässan i Göteborg.

*** 

Måhända angriper jag nu Westö onödigt mycket på grund av ett misslyckat ordval från hans sida, men hans inlägg lyfter fram den för vänsterrörelsen knepiga ekvationen om hur man ska förena en stark och vital identitetspolitisk rörelse med den klassiska vänsterfilosofin om den brett solidariska massrörelsen för socioekonomisk jämlikhet. Jag skulle nämligen våga påstå att väldigt få som uttalat sig i debatten kring Göteborgs bokmässa ser sig själva som delar av någon ”vänsterradikal” rörelse, de facto antar jag att många av dem till och med är främmande för att identifiera sig som vänster, åtminstone öppet.

Många av de som slentrianmässigt kallas ”ung vänster”, ”urban vänster”, ”den rödgröna bubblan” ger i själva verket uttryck för ett missnöje med den traditionella vänsterrörelsen som ofta uppfattas sitta fast i en stagnerad tankemodell. Detta gäller delvis prekariseringen av arbetslivet – i denna nya situation där allt fler arbetar på frilansbasis, som egenanställda, med projektanställningar, etc., kan det vara svårt att finna stöd i en klassisk fackligt orienterad vänsterrörelse som känns lämnad lika mycket vind för våg i sysselsättningpolitiken som de unga arbetstagarna.

Men det är också värt att minnas att många av de idéer och strömningar som vi i dag klumpar ihop med den så kallade rödgröna bubblan eller identitetspolitiken har sina ursprung i en tankeströmning som utvecklats sida vid sida med vänsterrörelsen, men på sina alldeles egna premisser, nämligen feminismen och genusteorin. Feminismen är i dag den massrörelse som lockar de stora skarorna av unga aktivister, och feminismen är nära besläktad med antirasismen och mångkulturalismen. Det är under feminismens paroll som det i dag uppstår nya, kreativa och taggiga konstnärskollektiv och tidskrifter. Det är feminismen som folk bloggar och skriver böcker om – när läste du senast en ny, spännande bok om radikalvänstern?

Någon kan visserligen, som Tina Rosenberg, hävda att feminismen i grund och botten är en vänsterrörelse, och att utan ett vänsterperspektiv finns ingen verklig feminism. Må så vara, men där man på sjuttiotalet i första hand var vänster och sedan kanske också feminist, är man i dag i första hand feminist och sedan kanske också vänster. Detta utesluter naturligtvis inte att det i dag också finns många inom den ”traditionella” vänsterrörelsen som rör sig precis lika ledigt inom den moderna feminismen – Vänsterförbundets nuvarande ordförande Li Andersson är ju ett praktexempel.

 ***

Är den så omtalade radikalvänstern då egentligen radikalfeminism? Nja, det är också ett lite för enkelt svar, även om det möjligen ligger lite närmare sanningen. Det vi ser i dag är en stor grupp aktivister som kämpar för social rättvisa, för allas rätt till lika behandling oberoende av kön, sexualitet, hudfärg, etnicitet eller ursprung. Inte bara inför lagen och politiken, utan på arbetsmarknaden, i mediernas framställning, i föreläsningssalarna, på gatan, på bussen, i diskussionerna med släkt och vänner. När de upplever att denna rätt inte uppfylls, påpekar de det. Man kunde kalla det för folkbildning. När man tänker på saken, så är det inte så långt från det folkbildningsideal som vänsterrörelsen fordom sysselsatte sig med. Under arbetarrörelsens storhetstid fanns det de som livnärde sig som agitatorer och reste land och rike runt för att sprida socialismens budskap, och varhelst de befann sig, så påpekade de högljutt och utan att be om ursäkt om saker och ting inte levde upp till deras socialistiska samhällsstandard. Inte helt olikt dagens identitetspolitiska rörelse.

Men är det en radikal rörelse? Någon kan kanske uppfatta den som sådan, och den identitetspolitiska rörelsen innefattar utan tvivel radikala element. Omkullkastandet av den binära könsnormen är ur ett sociologisk-historiskt perspektiv en radikal idé. Officiella äktenskap mellan personer av samma kön likaså. Å andra sidan är den underliggande tanken om att alla ska accepteras som det de är eller väljer att identifiera sig som allt annat än radikal.

Skillnaden mellan sjuttiotalets radikala vänster och dagens identitetspolitiska rörelse är att den tidigare eftersträvade en omvälvning av samhällets strukturer för att få till stånd en rättvis värld – ergo: socialistisk revolution. Vänsterrörelsen laborerar med den marxistiska, eller om man så vill darwinistiska, tanken om att människan är en i grund och botten självisk varelse som eftersträvar egennytta, och att verklig samhällelig förändring inte kan uppnås utan strukturer som cementerar den nya given. Således måste enligt vänstern först det kapitalistiska systemet raseras innan den socialistiska tankemodellen kunde förverkligas. Man förespråkade alltså en radikal omvälvning av hela samhällssystemet, som i klart praktiska termer omedelbart skulle påverka så gott som alla både ekonomiskt och socialt.

Dagens identitetspolitiska rörelse (nu generaliserar jag) börjar egentligen från andra ändan. Som massrörelse har den identitetspolitiska rörelsen ingen tydlig plan för stora politiska och ekonomiska strukturella omvälvningar. Denna rörelse tycks vara relativt ense om att den samhälleliga infrastruktur som i dag existerar i ”väst”, med sin demokrati och lagstadgad yttrandefrihet, möjlighet till social och ekonomisk rörelse samt allmän liberalism, är en fungerande plattform för det utopiska samhälle som den eftersträvar. Visserligen finns det inom rörelsen olika strömningar som eftersträvar också stora strukturella omvälvningar, och det är egentligen missvisande att tala om den som en enhetlig rörelse. Men på det stora hela enas den i en strävan till att inom ramarna för det existerande systemet påverka praxis snarare än fundament. Det som krävs är snarare psykologiska och sociologiska förändringar som rent symboliskt kan kännas radikala, och som för enskilda personer kan innebära radikala praktiska följder. Men för de allra flesta ”heterosexuella vita medelålders män” skulle livet inte förändras avsevärt om den identitetspolitiska rörelsen fick igenom sina centrala krav. Möjligen skulle den vita medelåldersmannens medellön sjunka en aning, möjligen skulle konkurrensen om arbete bli något tuffare. Men på det stora hela skulle livet gå vidare ganska långt som förut – medan livskvaliteten för många andra skulle förbättras avsevärt, för vissa rent radikalt.

Vad jag vill säga med detta är alltså att det är ohyggligt slarvigt att tala om den progressiva sociala rörelse som i dag existerar som ”vänsterradikal” eller ”vänsterextrem”. Ofta är den varken vänster eller radikal, väldigt sällan extrem.

 ***

Men tillbaka till Gardell och Westö och deras synbarligen obekväma inställning till ”extremer”, och framför allt tillbaka till ”extremvänstern” som folk är så måna om att tala om. Jag har här ovan försökt argumentera för att det i Europa, och speciellt i Norden, inte existerar något sådant som man ur ett historiskt perspektiv skulle kunna kalla för ”extremvänster”. Orsaken till att det är så populärt att i dag tala om extremvänstern är att vi vet att det existerar en extremhöger. Ett hur stort hot nynazismen och fascismen är mot samhället kan man diskutera, men den existerar, den syns och den påverkar – om inte samhället i stort, så åtminstone den allmänna diskussionen och de politiska vindarna. Och eftersom vi har blivit så vana att se på den politiska skalan som ett nollsummespel, som en symmetrisk axel där vänstern återspeglar högern, utgår vi från att det måste finnas en extremvänster om det finns en extremhöger.

Men snarare tyder alla tecken i dag på att samhället, och med dem de politiska grupperna, förflyttats högerut under det senaste seklet, utan tvivel sedan 1970-talet. Att Juha Sipiläs regering i dag bit för bit tillåts montera ned välfärdsstaten, som en nylig vetenskaplig rapport svart på vitt visar att den gör, är en indikator på högerskiftningen. Att asylsökande som kämpar för sin rätt att leva i fred och frihet görs till ”extrem motpol” till skinnskallarna i Suomi ensin-lägret är ytterligare ett tecken.

 

Jämför högerpartiernas och vänsterpartiernas normalfördelning i HS valkompass. Källa: hs.fi

Denna högerglidning i samhällsdebatten har gått så långt att vi i dag i den offentliga debatten helt utgår från högerns problemställning, både då det gäller den ekonomiska och den bruna högern. Det här syns bland annat i valkompasser, där det går att svara som om man var total ekonomisk liberalist, alternativt fullblodsrasist, men där man utgår från att det inte finns något alternativ vänsterom socialdemokrati. Detta blev tydligt i resultatet från Helsingin Sanomats valkompass inför kommunalvalet, där ”mitten” var så pass skiftad högerut (se bilden ovan) att Samlingspartiets och Sannfinländarnas kandidater bredde ut sig över större delen av diagrammet, medan Vänsterförbundets kandidater såg ut som en samling lingon som hade slungats mot den vänstra väggen. Om de yttersta vänsterliberala alternativen i ett frågeformulär är att skatter borde höjas innan man skär ner i basservice och att homosexuella bör ha rätt till adoption, så är det klart att merparten av Vänsterförbundets kandidater framstår som vänsterradikaler.

En liknande glidning kan vi se internationellt. I vårt temanummer om extremhögern publicerade vi en artikel som visade på att konservativa väljare i allt högre grad i sitt mediebeteende ”isolerade” sig till högerradikala publikationer, medan en liknande polarisering till vänsterradikala medier inte syntes bland de liberala väljarna. Bernie Sanders, Aleksis Tsipras och Jeremy Corbyn, alla tre enligt alla konstens regler klassiska socialdemokrater, utmålas i den internationella pressen som ”den nya extremvänstern”. Vänstern jublar av glädje då högerliberaler som Justin Trudeau och Emmanuel Macron vinner val.

 ***

I denna situation har vi då folk som Jonas Gardell som menar att vi borde samlas till sansad debatt i mitten och inte ”skrika elakheter från extremisternas skyttegravar”, som Gardell fritt parafraserat uttrycker det. Men vilken är denna mittpunkt, och hur ser den ut? De som i dag i högsta grad i Finland talar om denna mittpunktens förståndiga folk, ”tolkun ihmiset”, är våra tre stora högerpartier. Nånstans mittemellan Sannfinländarna och Samlingspartiet, mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna, är det där den politiska mittpunkten går i dag? Och är det då där vi ska stå och vara sams?

Eller är det så att vi behöver en ”radikalvänster” för att uppnå verklig balans i samhällsdebatten? Om denna radikalvänster består av Ylva Perera och Johannes Ekholm är svaret enkelt: visst i helvete behöver vi det! Om det är radikalt att kämpa för allas lika värde och behandling, frihet från rasism och fascism, trygghet för alla i samhället och rätten av vara precis den man är, så behöver vi betydligt mer radikalism i samhället. Men om vi i stället ser dessa ting som helt normala krav i ett demokratiskt välfärdssamhälle, upprepar jag igen min fråga: var finns denna radikalvänster som alla talar om?

Janne Wass
är vit medelåldersman

4 kommentarer

Rabbe Sandelin 5 juni, 2017 - 13:10

Mycket intressant överblick på läget och terminologin. Kanske den traditionella indelningen i höger och vänster borde ersättas (kanske något i stil med David Nolans förslag), eftersom höger-vänster-axeln så lätt ger upphov till missförstånd – vilket i sin tur mycket fort leder in diskussionen på andra saker än vad den urpsrungligen handlade om. Som i detta fall.

Westö hade ju egentligen inte något problem med Pereras och Ekholms åsikter, eller att de hörde till den ena eller andra sorten eller schatteringen av ”vänster”. Han protesterade mot att de hävdade att hans (Westös) åsikt gällande Göteborgsmässan inte kunde tillmätas något värde – enbart av den orsaken att Westö råkar vara en vit, medelålders man.

Man kunde ha trott att detta logiska argumentationsfel hade kastats på historiens skräphög för länge sedan, men liknande märkliga utveckling ser man nu i ökande grad på många håll: speciellt yngre generationer argumenterar inte längre i sak, utan ofta med klassisk Ad Hominem. Det är speciellt märkligt i interna finlandssvenska debatter, där jag är säker på att alla debattanter skulle bli mäkta indignerade om deras argument i till exempel en debatt med finskspråkiga skulle avfärdas med den enkla motiveringen att eftersom åsikterna framförs av en svenskspråkig, så är de automatiskt värdelösa.

Reply
Ny Tid 5 juni, 2017 - 13:14

Men hävdade de verkligen det, eller är det Westös egna hjärnspöken?

Reply
Rabbe Sandelin 5 juni, 2017 - 15:31

Nåjo – i sin Hbl-text 20.5 kände sig mycket träffad, även om han inte direkt var nämnd; därav även hans långa inlägg om hur han själv blivit fysiskt attackerad för den han är. Texten som provocerade honom skrevs av Perrera & Moliis-Mellberg i Hbl 13.5:

”Problemet med debatten i Svenskfinland är att nästan ingen författare hör till den grupp vars kropp personligen hotas, och att med den premissen påstå att man gör en insats för demokratin och litteraturen genom att åka till mässan blir nonchalant och förtryckande gentemot kollegor som inte har samma utgångspunkt när de fattar beslutet.” […] ”Att däremot prata om sin bok på annat håll – eller att åka till mässan men i så fall vägra prata om sin bok och i stället endast prata om faktumet att mässan nu bara är trygg för dem som har ett utseende som inte provocerar högerextremister – är att hävda att en annan värld är möjlig”.

Han kallade de människor som utpekar vita män som havandes absoluta privilegier och en absolut oförmåga att förstå för ”radikal ungvänster”. Kanske ett misslyckat ordval? Själv tycker jag den intellektuella och filosofiska aspekten av hela saken är mycket intressantare. ”Social justice warriors” skulle Perrera och Moliis-Mellberga kallas i den amerikanska universitetsvärlden; där det här fenomenet på sina håll börjar bli ganska utbrett.

Reply
Ny Tid 5 juni, 2017 - 15:41

Ja, ”Social justice warriors” om man vill ta den reaktionära högerns uttryck i sin mun. Men mer funderingar kring identitetspolitik och vänstern blir det i nästa nummer av Ny Tid!

Reply

Lämna en kommentar